(m/m) I love you, moron! ~ Kapitel 7 |
Hej alla! Tack för era kommentarer! Kram på er<3
Det var ett litet tag sen, men nu är jag tillbaka! :D Fast jag kommer försvinna ett tag igen för alla nior ska till Polen imorgon. Vi måste vara vid skolan kvart i sex för bussarna går 06.00. Sen ska vi åka båt minst tio timmar innan vi är framme i Polen -.-
Aja, kommer hem fredag förmiddag i alla fall och hoppas på att det är många som har kommenterat ^^
Så fort Victor parkerade motorcykeln på gräsmattan såg jag en av dem personer som jag helst inte ville träffa just nu. Liam stod i trädgården med Amanda. Han vinkade och log brett. Konstigt nog rodnade jag när jag såg honom. Victor sneglade på mig och flinade snett. Jag blängde på honom.
”Sebastian!” Jag ignorerade Liam och gick mot ytterdörren, samtidigt som Marcus bil parkerade på garageinfarten. Han klev ut och låste. Ingen Anna den här gången. Nu skulle hon bo hos sin mamma ett tag. Nu skulle det åtminstone bli lite tystare i huset.
Marcus fick syn på Liam som stod vid staketet som skiljde våra tomter.
”Dig har jag inte sett förut. Har du flyttat in här? Var är Amanda? Har hon dött?!” Vi hörde ett skratt och alla kollade på Amanda.
”Du är för mycket, Marcus. Det här är mitt barnbarn, Liam. Han bor bara här tills hans föräldrar kommer hem från Spanien.” Marcus pustade ut och vi skrattade åt honom. Medan de småpratade smet jag in i huset. Pappa kom precis nerför trappan, vilket betydde att han precis hade lagt Lukas, när jag kom in.
”Hej,” sa han.
”Mm.” Han kom fram till mig.
”Hände det något i skolan idag?”
”Vi visade runt de som ska bli nya sjuor.”
”Just det! Det var det som ni skulle göra idag. Gick det bra.”
”Typ. Vi gillade inte varandra så bra i början. Vi kom överens ganska bra sen.” Pappa nickade och gick in i köket.
”Eftersom du är hemma så tidigt så tänkte jag börja med maten. Lukas har ju redan ätit och vilar middag nu.” Jag nickade.
”Vad blir det.”
”Köttbullar och makaroner.”
”Okej. Säg till när det är klart.”
”Mm.” Jag lämnade väskan i hallen och gick upp till mitt rum där jag satte mig vid datorn och loggade in på msn. Det var ingen rolig inne, så jag loggade ut igen och gick in på en sida som hette dikta.se. Man kunde skriva egna berättelser och läsa andras där. Jag hade hittat en riktigt bra som handlade om två killar och vad dem går igenom för att vara tillsammans. Överbeskyddande syskon, skilda och döda föräldrar, perversa lärare, gamla flickvänner och sådär.
Nere hörde jag hur dörren öppnades och stängdes och Marcus och Victors röster när de pratade med pappa.
Jag läste klart det senaste kapitlet och stängde av datorn. Sen gick jag in i Lukas rum. Han hade sitt rum vägg i vägg med pappas och Marcus, så de kunde komma snabbt om han började gråta. Han låg i spjälsängen under sin ljusblå nallebjörnsfilt med napp i munnen och nallen Hugo bredvid sig. Jag log och rörde försiktigt vid hans hår och sen hans mjuka kind.
En stund senare ropade pappa på mig.
”Sebastian! Maten är klar!” Jag reste mig från golvet där jag suttit och betraktat Lukas och gick ner. Jag satte mig bredvid Victor när pappa satte fram det sista på bordet.
”Kevin gjorde slut med mig,” sa jag plötsligt medan vi åt. Alla stelnade till medan jag fortsatte äta.
”V-Va?” stammade pappa. ”H-Hur gick det här till?”
”Han kom fram till mig igår och sa att han och Louise var kära i varandra.”
”Tjejen som alltid har sagt att hon är kär i dig?”
”Mm.” En tår rann plötsligt nerför min kind. Jag torkade snabbt bort den. Victor slog plötsligt armarna om mig och kramade mig hårt.
”Du får gråta, Sebbe,” sa Marcus. ”Vi är här om du vill prata.” Pappa och Victor nickade.
”Tack…”
Resten av eftermiddagen och kvällen stannade jag inne för att inte riskera att stöta på Liam igen. Jag satt och läste på mitt rum och när Lukas vaknade lekte jag med honom tills det var läggdags för honom.
Klockan var åtta och vi skulle se på vårt favoritprogram, Postkodkampen, när Marcus satte sig bredvid mig i soffan efter att ha nattat Lukas.
”Du vet att du kan prata med mig om allt, Sebbe,” sa han lågt. Jag nickade.
”Jag vet. Oroa dig inte. Jag har kommit över Kevin.” Det var inte riktigt sant, och det visste Marcus.
”Sebbe… Vill du att jag ska sova med dig igen? Fast det var ju inte riktigt meningen att jag skulle somna igår.” Han skrattade lite och jag log.
”Du får gärna… sova med mig. Om du vill…” Han log och rufsade om i mitt hår.
”Såklart jag vill.”
Och det gjorde han. Vi somnade båda två med kläderna på igen.
Jag vaknade på lördagsmorgonen av att pappa försiktigt ruskade om mig.
”Sebastian. Sebastian! Din mamma är i telefon och vill prata med dig.” Jag stönade irriterat men öppnade ögonen och kollade på klockan. Nio. Vad ringde hon såhär tidigt för? Om hon inte suttit uppe hela natten igen förstås. Jag gäspade stort och satte mig upp utan att väcka Marcus. Pappa gav mig telefonen.
”Hallå?” sa jag sömnigt.
”Sebastian?”
”Ja, mamma.” Jag gnuggade mig i ögonen. Nere kunde jag höra Lukas och sen pappas röst. Victor sov säkert fortfarande, som jag också skulle ha gjort om inte mamma varit tvungen att ringa!
”Jag vill att du kommer hem.” Jag satte mig käpprakt upp, genast klarvaken.
”Va?”
”Mormor är här och vill träffa dig. Så du måste komma hem genast!”
”Men jag ska inte komma till dig förrän imorgon! Mormor kan vänta.” Jag hörde att mamma försökte hålla inne ilskan. Marcus mumlade något ohörbart och rörde lite på sig.
”Jag vet det, Sebastian. Men du vet hur mormor är, så du måste komma hem genast!”
”Mamma…”
”Nej, Sebastian! Jag kommer och hämtar dig om en halvtimme.”
”Men jag har ju cykeln här.” Hon suckade irriterat.
”Okej. Du får en timme på dig. Är du inte hemma då så hämtar jag dig.” Hon la på precis när jag skulle säga något. Jag blängde på luren. Nu var mormor tvungen att förstöra också. Jag ville ju stanna hos pappa.
”Sebbe?” Jag kollade och såg på en sömnig Marcus. ”Var det Nina som ringde?” Jag nickade.
”Hon vill att jag kommer dit. Mormor är där och vill träffa mig.” Han såg på mig med medlidande i blicken. Han visste hur min mormor var. Pappa kom tillbaka in. Den här gången hade han med sig Lukas och Victor. De kollade båda oroligt på mig. Pappa hade säkert berättat att det var mamma som ringde. Han gav Lukas till Victor och Lukas klamrade sig fast i Victors tröja.
”Vad sa Nina?” frågade pappa.
”Mormor är där så hon vill att jag kommer hem genast.” Pappa rynkade ögonbrynen.
”Det kan inte hon säga. Det är bestämt att du ska få vara hos mig så länge du själv vill. Vi har delad vårdnad för helvete!”
”Hannes.” Pappa mötte Marcus blick och tystnade. Han drog fingrarna genom håret och suckade.
”Förlåt. Jag blev bara så arg på henne. Hon sa inget om att hennes mamma var där när jag pratade med henne.”
”Pratade du med henne?”
”Eller, kanske inte pratade. Hon skrek mest att hon ville prata med dig och inte mig.” Vi log lite. Jag suckade tungt.
”Jag måste packa. Om jag inte är där om en timme kommer hon och hämtar mig.” Pappa suckade också och Marcus tittade medlidande på mig igen. Han visste lite om hur förhållandet mellan mig och mamma var. Han gick upp från sängen och gick fram och kysste pappa god morgon. Victor fick harkla sig.
”Det finns faktiskt minderåriga här.” De slutade och rodnade. Pappa och Marcus lämnade rummet medan Victor stod kvar i dörröppningen.
”Vad?”
”Ska jag följa med?” Jag tvekade och stannade upp i min packning.
”Nej. Jag klarar mig. Mamma kommer bara att bli förbannad om du plötsligt dyker upp. Hon och mormor har övertygat sig själva om att du inte finns.” Mina ögon tårades. Jag torkade snabbt bort dem, men Victor hann se dem. Han gick fram till mig och kramade mig med sin fria arm.
”Det gör inget. Jag bryr mig ändå inte om dem. Jag bryr mig bara om dig. Pappa, Marcus, Lukas och Anna också förstås. Men mest om dig.” Jag log och kramade tillbaka. Lukas gav ifrån ett av sina gulliga bebisljud och jag kollade på honom.
”Jag kommer tillbaka så fort jag kan,” sa jag till dem. Victor nickade och släppte mig.
Tjugo minuter senare hade jag packat de få grejer jag behövde och stod i hallen och tog på mig skorna. Pappa, Marcus, Victor och Lukas stod i hallen för att säga hejdå. Jag fick på mig skorna och hängde sportväskan på axeln. Sen vände jag mig mot de andra. Det såg ut som om dem skulle säga hejdå för alltid. Jag log snett.
”Se inte så ledsna ut. Jag kommer tillbaka så fort jag kan.” Marcus gick fram och kramade mig.
”Lova det.”
”Jag lovar och svär.” Han släppte mig och log.
”Det kommer jag att se till att du gör.” Pappa knuffade undan sin fästman.
”Skärp dig lite. Han är inte död.”
”Än.” Pappa blängde på Marcus som blev tyst. Jag skrattade och sa lågt till pappa:
”Försök att inte döda honom.”
”Jag lovar inget.” Vi flinade mot varandra och Victor gick fram så att jag kunde krama honom och Lukas.
”Hejdå Lukas. Ses snart, Victor.” Min storebror nickade och Lukas sa något som ingen fattade. Jag rufsade om i hans mjuka hår och han skrattade lite. Jag öppnade ytterdörren.
”Kom tillbaka så fort du kan.”
”Jag ska försöka.” Jag öppnade dörren men blev stoppad.
”SEBBE!” Marcus rusade fram och slog armarna om mig bakifrån. Vi ramlade nästan, men Marcus höll balansen. ”Gå inte, Sebbe! Jag kommer inte klara mig utan dig!” Plötsligt ryktes han bort av min ilska pappa. Han blängde på sin fästman, som åtminstone hade vett att se lite skamsen ut. Jag rättade till min tröja.
”Jag sa ju att jag ska försöka komma tillbaka så fort jag kan. Ha sex med pappa eller något så länge.” Både pappa och Marcus rodnade medan jag och Victor skrattade. ”Hejdå!” De höjde händerna och jag stängde dörren och gick till cykeln. Innan jag hunnit cykla iväg så hörde jag Liams röst igen.
”Sebastian? Vart ska du?” Jag vände mig mot honom där han som vanligt stod bakom staketet. Han hade på sig tighta, avklippta jeansshorts och en vanlig, vit t-shirt som smet åt om hans muskler. Mina tankar måste ha vandrat iväg någon annanstans för han knäppte med fingrarna och kollade roat på mig.
”Vad tänker du på?” Jag rodnade häftigt och han log snett vilket fick mig att rodna ännu mer.
”I-Inget!”
”Okej. Men vart ska du?”
”Till mamma.”
”Så dina föräldrar är skilda.”
”Ja. Vadå då?”
”Inget. Jag bara undrade. Så det är din pappa som bor här?” Jag nickade. ”Vart bor din mamma då?”
”Tio minuter härifrån?” Han nickade långsamt.
”När kommer du tillbaka?”
”Jag vet inte. Men jag måste verkligen cykla nu.” Jag hoppade upp på cykeln och rullade ut på gatan.
”Hejdå!” Jag höjde handen lite snabbt som svar när jag cyklade förbi. Jag rös när jag tänkte på hur det skulle bli att ha både mamma och mormor där utan någon annan med som stöd. Jag skakade på huvudet. Jag behövde inget stöd. Jag skulle klara mig genom det här.
Jag älskar er om ni kommenterar<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eclipse - 29 jun 11 - 20:42- Betyg:  | | Han är så staaark <<3 Och jag älskar hur öppen deras familj är, det är ovanligt! (Blir förvånad varje gång men gillar det) Marcus är också så gullig.. xD en sak jag inte förstår är varför Sebbes mamma och mormor bestämt sig för att victor inte finns bara för att han flyttade? Är de överkänsliga eller? Men jätte bra! Vill läsa vidare men min syster snor snart min dator... Fortsätter snart, jag lovar! ;3 | | Uzumakinaruto - 15 jan 11 - 18:34- Betyg: | | 8DDDDD | | littleDandelion - 16 sep 10 - 02:05 | | Men skriv MEER! xD | | vargunge - 8 sep 10 - 00:53 | | sjjjjukt underbart! ! | | Sannathefail - 8 sep 10 - 00:36- Betyg: | | The awesomeness is growiiing ;DD |
|
|
|
