Vem försöker du lura? [11] |
Här kommer en lite längre del, som kompensation för att det dröjt ett litet tag, hoppas ni har tålamod dagarna emellan och inte slutar läsa! :) Tack för alla kommentarer och hoppas ni gilalr delen :D
Det tog ett tag för mig att kunna komma ifrån mina hackiga andningar och börja få luften att strömma in och ut genom mina lungor lite mer regelbundet, och när jag efter några minuter lyckats göra det och när klockan var fem över halv nio (tio minuter efter lektionens början), så ställde sig Carl och killen från ICA längst fram. Framför whiteboarden stod dem, kontrasterna av vitt och svart fick mina ögon att svida och jag var tvungen att se bort för att inte genomlida grov smärta. Under tiden som jag betraktade mitt kollegiehäfte väldigt grundligt funderade jag på vad som fått Carl att helt plötsligt bli så kall mot mig, men jag tänkte inte erkänna att jag blev otroligt sårad utav hans beteende. Efter en liten stund riktade åter huvudet mot Carl, och jag såg hur hans blick vandrade över klassen medan han bad dem att bli tysta, vilket alla också blev.
”God morgon” började han ganska lättsamt, men jag anade ändå något spänt i hans ögon och undrade varför det befann sig där, kanske var han irriterad över att behöva vara tillbaka på skolan igen.
Eleverna som föreställde mina klasskamrater mumlade lågmält något till svar, och Carl gjorde en gest mot personen bredvid sig.
”Det här är Anton” sade han lugnt, och gav Anton en hastig blick med ett kort leende innan han såg allvarligt på klassen igen.
”Han är ny i klassen och jag hoppas att ni kommer göra vistelsen för honom här mer än bara ’okej’, och eftersom han bara stannar i en termin tycker jag att ni borde vara extra vänliga” sa han med lugn röst, och jag kände genast hur jag ville ställa mig upp och skrika; så vi ska göra vistelsen för honom mer än okej? Vi ska vara aktsamma om lilla idiotiska Anton eftersom han bara ska stanna kvar i en helvetisk termin!? rakt i Carls ansikte. Självklart satt jag kvar utan att röra en min, men sjönk ihop ännu lite längre i min stol.
”Så, Anton, efter att du har presenterat dig får du sätta dig bredvid Jenny” började han och gjorde en gest mot mig innan han såg på Anton igen och tillade ”det är den enda lediga platsen”.
Han sa det som om han ursäktade sig, som att det var helt fel att sätta honom bredvid mig, som om jag skulle besvära honom och ge honom fel intryck av klassen. Jag kände kylen svepa över mig i vågor, tills jag frös så att jag nästan skakade, och jag kunde inte längre andas.
”Ja, jag heter då Anton” sade Anton och jag lade syrligt till märke hur alla tjejer fnittrade till och viftade med ögonfransarna i samma stund som han avfyrade ett litet, självsäkert leende mot oss.
Killarna verkade bedöma honom genom att analysera hans kroppsstorlek och självsäkerhet för att avgöra om han skulle få vara en av de populära, och tjejerna gjorde detsamma, men med helt andra intressen. Han drog en slank hand genom det tillsynes mjuka och vindrufsiga håret, som hade en matt kolafärg, och jag ryste till när jag kom ihåg hur hans varma hud skickat elektriska stötar genom min kropp.
”Jag flyttade hit precis innan jullovet, och jag bor med min mamma, pappa och lillasyster som börjar sjuan i den här skolan. Vi flyttade hit eftersom att min pappa var tvungen att flytta med sitt nya jobb, och jag inget emot det, faktiskt” sa han i en mycket lättsam ton som jag inte tyckte passade honom, bara för att han gjorde mig på ännu sämre humör.
”Tja, jag är en och åttiosex centimeter lång och om ni undrar något är det bara att fråga, så får vi se om jag svarar” avslutade han och några av tjejerna fnittrade till igen medan han gick genom klassrummet.
Jag är hundra procent säker på att jag hörde Alice, klassens mest populära tjej, säga att han hade en djävligt snygg rumpa till alla som var intresserade att höra, och jag var hundratio procent säker på att Anton hörde det, trots att han inte visade några tecken på det. Han drog tyst ut stolen bredvid mig, satte sig tillrätta och vände direkt huvudet mot mig.
”Hej igen” viskade han och jag såg likgiltigt mot honom.
Han höll upp händerna i en uppgivande gest och flinade dumt.
”Förlåt, det var inte meningen att störa dig” sade han och jag ville fnysa åt honom att han kunde ta sig och gå därifrån.
Jag blev förvånad över kraften i min vilja, men visste att den inte var tillräckligt stark för att göra något åt saken, och jag stirrade istället ner i min bok, väntade på att få någon uppgift att få göra, kanske läsa. När jag hörde Carl tala spände jag kroppen ännu lite mer, och kände hur huvudvärken började knacka på.
”Ja, nu är det ju såhär att vårterminen är er sista termin tillsammans som klass, och därför har jag och Erik, era klassföreståndare, bestämt oss för att ta med er på en klassresa till fjällen!” sade han, och ett lyckligt, samstämt tjut uppenbarades i klassrummet, samtidigt som jag suckade högt i mitt huvud då huvudvärken exploderade obarmhärtigt. Jag och Anton var de enda som inte hurrade, men jag antog att det var av olika anledningar. Jag hatade den här klassen, de hatade mig, av hela våra hjärtan, men han var ny och dessutom intressant, vad hade han att frukta? Ingen skulle ge sig på honom, för mycket kontrollerad självsäkerhet gömdes i de där mörka, mörka ögonen. Jag sneglade mot honom och såg att han kollade framåt, så jag passade på att försöka avgöra hans ögonfärg i profil men han vände snart huvudet mot mig och gav mig en outgrundlig blick. Precis som jag skulle vika bort från hans blick och återgå till att se sur ut upptäckte jag att lektionen tagit slut (hur hade det gått till!?) och reste mig medan jag tvingade mig själv att stirra ner i böckerna.
”Jenny…” började Carl och jag kände en gnista av hopp tändas inom mig, kanske ville han att jag skulle stanna kvar så att han kunde förklara varför han varit så kall. Kanske ville han be om förlåtelse?
”Kan du skynda dig lite? Jag måste prata med Anton innan nästa lektion börjar” avslutade han och gav mig en hård, ganska frånvarande blick, och log sedan mot Anton.
Jag lyckades inte nicka eller skaka på huvudet, och när jag märkte att vi slutat lite för tidigt kände jag hur något kallt svepte om mig igen, och jag gick stelt ut genom dörren. Där ute, några meter ifrån dörren, stod de populära och diskutera högljutt om resan som skulle ta sin början redan på torsdag, idag var det måndag. De klagade ömsom på att det var lång tid kvar, ömsom att det skulle behövas mer tid än så att planera packningen (fast det var mest tjejerna som diskuterade just det) och även att det skulle vara så roligt att åka skidor.
Just det, skidor. Jag rös vid bara tanken av det, och var missnöjd med att vi var tvungna att åka på vintern, för det var en sådan vintersportig årstid. Jag hatade att åka skidor. Inte för at jag inte kunde, eller inte var bra på det rättare sagt, utan för att jag inte tyckte om det, helt enkelt. Kasta sig ner för en backe med betongskor fästa på ett par träbitar som kan ramla av nästan när som helst.
Känns inte så lockande, faktiskt.
Jag skulle behöva ta mig förbi de där jäklarna innan jag ens hade en chans att komma till skåpen, och under tiden som jag stått och förklarat mitt hat gentemot skidor i huvudet så hade gruppen skingrats lite, och kvar stod de värsta tänkbara.
Killarna.
Jag drog ett djupt andetag, eller försökte i alla fall, det lät mer som ett svagt pipande, och började röra mig lite lätt mekaniskt. Tyvärr hördes mina minimala små steg och alla killarna vände huvudet mot mig, som om de var rovdjur och jag deras byte som precis gått in i fällan. Jag kände hur det brände i magen och halsen och var tvungen att kontrollera mig för att inte släppa in illamåendet. Jag hade redan en sprängande huvudvärk som verkade göra sig påmind, och jag fortsatte gå. Gå rakt in i rovdjurens famn.
”Nej, men är det inte lilla Jenny som kommer och säger hej?” sade Thomas med ett väldigt flin, och David blockerade min väg.
Jag stannade upp en bit ifrån honom, backade ändå ett extra steg och vände mig om, men gick då rakt in i Henriks stadiga kropp. Jag flämtade till när någon tog tag i mitt hår bakifrån och drog bakåt, och undrade för några ögonblick ifall jag borde skrika, för Carl var ju ändå i klassrummet bara några meter ifrån. Med en kraftansträngning öppnade jag munnen och försökte skrika, men utstötte bara ett svagt, kvidande ljud när det första slaget träffade mig över örat så att det började ringa, och knep ihop ögonen för att ta emot nästa slag. Det tog för lång tid. Jag märkte att det där andra slaget aldrig kom, och kunde inte för hela mitt liv förstå varför de slutade efter första slaget. Men så hörde jag en röst, en ursinnig röst, och flämtade till när någon tog tag om min överarm, håret hade de redan släppt, och drog upp mig så att jag stod stadigt på fötter och lutade mig mot någons axel. Plötsligt flyttade armen på mig samtidigt som en röst gormade till, och jag kände en stark arm hålla fast mig mot midjan så att jag inte föll ner på marken. Mina händer knöt sig runt tyget som befann sig framför mig, och jag tryckte huvudet mot Carls bröstkorg.
”Jenny?” mumlade en klart road röst någonstans ovanför mig.
Jag stelnade till, släppte genast tröjan jag klamrat mig fast vid och försökte åla mig ut ur det stenhårda grepp jag satt fastnålad i.
”Släpp mig!” utbrast jag gällt till Anton, utan att lyckas komma någonstans.
”Ska jag ta henne till sjuksköterskan? Hon verkar ha fått en rejäl chock” sa han till någon bakom oss, och jag vred på huvudet och fick syn på Carl.
Jag antog att Carl var den som rutit åt killarna då hans ansikte just lämnade den illröda färg som stigit, och förmodade att det var hans axel jag först lutat mig mot, men att Anton sen fått hålla tag i mig så att jag inte ramlade.
”Det är lika bra det” sa han och nickade, kliade sig frustrerat i huvudet och drog handen över den lätta skäggstubben.
”Jag måste ändå tala med rektorn…” mumlade han och gjorde en ansats till att vända sig om och gå.
”Nej!” protesterade jag.
”Va?” sade Carl oförstående.
”Nej, sa jag. Jag vill inte att du säger det till rektorn. Fattar du inte!? Jag kommer behöva byta skola igen då, jag kan inte göra så mot min familj” faktiskt ingen lögn, för min familj skulle förmodligen bryta ihop om de fick veta om det här.
Carl stod tyst ett tag, sedan nickade han långsamt.
”Som du vill, Jenny, men om det här händer igen…” började han.
Jag nickade frenetiskt och han grymtade till, ganska ogillande.
”Gå till sjuksyster nu” sade han till Anton och gick in till klassrummet igen.
”Kom nu, Jenny” sade Anton med ett brett flin på läpparna, och jag kände mig oerhört förödmjukad när han stödde mig med hjälp av en arm runt min midja (för att inte säga att det generade mig något galet).
Drop a comment! :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | gbg_95 - 13 okt 10 - 21:39 | | Gah, jag ska bli bättre på att kommentera. Men sjukt bra! | | noway - 7 sep 10 - 23:20 | | fortsätt !:D | pinnet - 7 sep 10 - 07:41- Betyg:  | | Gud va bra du är! mejla:) | | Twilighthyper - 6 sep 10 - 23:01- Betyg: | | sjuuuuuuuukt bra!!! Mejla :D | | JessicaKarlsson - 6 sep 10 - 21:34 | | jättebraa! :D | | Fjaril - 6 sep 10 - 19:43 | | UBALDSUGBSUGS! <- intelligenta ljud (Y) älska den här novellen och Carl kan dra åt skogen Ò.Ó | | SoakedInLuxury_ - 6 sep 10 - 19:12 | | meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer | | sztiz - 6 sep 10 - 18:55- Betyg: | | Helt underbar måste läsa mer :D <33333 |
|
|
|
