Vem försöker du lura? [10] |
Tjolahopp! Här har vi en ny del :) Hoppas ni gillar den, och tacktacktack(!) för alla fina kommentarer :)
Jag hoppas att min klass har förätit sig på pepparkakor i jul och är sådär sliskigt snälla och genomgoda så att man nästan stör sig på det. Jag hoppas att mina lärare har proppat sig fulla med kanel- och kardemummabullar och peppar och berömmer klassen varje dag.
Jag hoppas också att min pappa ska hälla ut all sprit i vasken, slänga alla flaskor och bli en riktig pappa, en sådan snäll och omtänksam pappa som läser tidningen vid frukostbordet och hummar och protesterar lite då och då. Jag hoppas att mamma tar sitt förnuft till fånga och tar ut skilsmässa, och att hon tar mig, Anna och Emil med sig. Jag hoppas att Emil ska koncentrera sig på skolan och att Anna ska sluta supa sig full på helgerna.
Jag hoppas att det finns någon här i världen som orkar kämpa och göra någon nytta i världen, ändra på saker och hjälpa till. Jag hoppas att det finns någon som förätit sig på pepparkakor och är så himla snäll och gullig att man får kväljningar bara av att se på när den hjälper till.
Jag hoppas att det finns något efter den här världen, hoppas och hoppas och hoppas.
Jullovet skiljde sig inte alls från de som vi gått igenom föregående år. Som alltid frågade mamma lite som i förbigående om det var någon som kände att den absolut ville fira jul, och som vanligt mumlade Anna och Emil att de hade bättre saker att göra med sina vänner på jul (vad nu det kunde vara, hur många av deras vänner firade inte jul egentligen?), pappa sade att det kunde kivas med ekonomin att behöva köpa presenter, och att det var frivilligt. Jag satt och petade i mina makaroner och teg. Jag skulle gärna fira jul om det betydde att vi gjorde som alla andra familjer; släppte alla tvister för en dag, åt middag, skrattade och öppnade presenter tillsammans. Dock visste jag bättre än att tro på att vår jul skulle bli som när jag var fem år, Anna och Emil hjälpte mig att sätta upp ett nytt dockhus, pappa och mamma satt och såg sådär vackert romantiska ut som de gör i filmer, och alla satt vi och kollade på Kalle Anka på dagen. Jag visste att det skulle bli obekvämt och genant, och ingen skulle veta vad de skulle säga, eller göra. Alla visste vi att när pappa förlorade jobbet för att han kommit dit full flera gånger, så var allt slut. Kaoset föll och alla svepte in sig i skal för att slippa stå ut och tala om pappas problem, problemen som överskuggade alla våra egna, problemen som gjorde att vi kände oss genanta och obekväma hela tiden, och jag lade prydligt ner min gaffel och kniv på tallriken.
”Tack för maten” mumlade jag och reste mig.
Alla såg upp på mig, och jag tog min tallrik med båda händerna och gick mot papperskorgen. Jag hade inte ätit av maten, utan bara pillat runt lite bland grönsakerna, eftersom jag hade tankar som gjorde mig väldigt mätt och stötte bort aptiten.
”Du har ju knappt rört maten” sade mamma lite ynkligt, och jag bet ihop käkarna när jag lät all mat falla ner i soptunnan. Oops.
”Jag är inte hungrig, men jag tar något senare ikväll” sade jag, och lögnen gjorde alla mindre intresserade, mer lugna och bekväma. För nu verkade det ju faktiskt som om jag skulle äta sen, och att vi såg ut som en familj, trots att vi inte kändes som en, eller över huvud taget var en.
Det hade varit min julafton, och medan jag drog på mig lite kläder som jag kunde ha under första skoldagen tänkte jag igenom den, som så många gånger tidigare. Jag vände och vred på olika saker som kunde inträffat, men det slutade alltid med att jag tyst och lugnt gick upp på mitt rum eller satt kvar vid matbordet.
Det slog mig aldrig att jag nog var lika hjärntvättad som resten av min familj, åtminstone i grunden.
Jag synade mig upp och ner i spegeln, nöjde mig med att dra handen några gånger genom mitt trassliga hår, och gick iväg mot hallen iförd grå jeans och en vit t-shirt under en svart cardigan. Jag trasslade på mig skorna, smög ut genom dörren och sprang mot busshållplatsen. Jag var för en gångs skull inte förberedd och kom precis när bussen snirklade in till sidan. Tur för mig att någon hade valt att gå av just här, annars hade bussen förmodligen bara åkt förbi, och jag hade stått kvar; ensam och lite halvt förlöjligad. Nu satt jag däremot på ett rött, nedklottrat säte och pillade lite på några lösa trådar. Just som jag skulle trycka på stoppknappen snuddade jag vid en hand, och jag drog kvickt tillbaka det.
”Ursäkta mig” hörde jag en mansröst säga, och när jag vred på huvudet såg jag en kutryggad, skröplig gubbe med ganska små och rynkiga händer.
Jag tvingade fram ett litet leende och nickade bara, lät honom trycka på knappen och ställde mig bakom honom vid dörrarna när bussen började sakta in. Förvånat insåg jag att mitt hjärta började varva ner från att ha skenat okontrollerat, och jag märkte att jag hade rodnat otroligt mycket när jag snuddat vid den andra handen. Självklart hade jag trott att det varit han på ICA, och det verkade som om jag trodde att han skulle döda mig eller något (jag vet väl inte?), men vilken tur jag hade.
Det hade bara varit en ofarlig, snäll, och ganska gammal gubbe.
Jag gick med raska steg mot skolan, såg mig noggrant omkring efter att ha smugit in genom skolans portar, och nästan rusade till mitt skåp. Jag hade tagit mig friheten att ta en buss som stannade på rätt station fem minuter innan skolstart, så jag hade bara två minuter på mig från att jag klev in genom skolans portar. Allt för att undvika att bli slagen. Det värkte i magen och brände i strupen så fort jag tänkte på ett slag, var som helst. Jag var bokstavligt talat skiträdd för att bli slagen, eller se någon annan bli det, efter vad som hände med pappa. Jag drog ut rätt böcker ur skåpet, tryckte envist in min jacka och kände stressat hur tiden bara gick och gick och gick utan att jag kom någonstans. Till slut lyckades jag låsa mitt skåp och ta mig iväg mot rätt korridor, dessutom i tid till att se de två sista personerna glida in genom klassrummet. Jag klev in genom dörren, stängde den lydigt efter mig och rätade på huvudet för att inte gå in i något.
Så stannade jag upp, mitt i ett steg, och stirrade oförstående på vad som hände framför mig. Carl stod där, föga förvånande, men vad som chockade mig var att killen från ICA stod bredvid honom och samtalade med ett brett leende på läpparna. Jag hade tappat andan, klassrummet snurrade och jag var tvungen att knipa ihop ögonen, nypa mig lätt i armen och kisa igen. Där stod de fortfarande, men nu tysta och med blickarna vända mot mig. Det var tyst ett tag (som om någon hade tryckt av ljudet i klassrummet) men sedan harklade sig Carl, och nästan alla kollade på honom.
”Jenny, sätt dig” beordrade han kort och känslokallt.
PANG.
Jag kände hur andan knuffades ur mig som om Henrik måttat ett slag mot min mage och träffat perfekt, och jag försökte förtvivlat att röra mig.
”Jenny! Sluta fåna dig, sätt dig” sade Carl mer otåligt nu, och jag kände hur det brände bakom ögonen.
SMACK.
Jag klamrade mig fast vid mina böcker för att inte falla omkull av nästa slag, lyckades styra min kropp mot min bänk och sjönk ner och försökte se så obetydlig ut som möjligt. Jag hade inte väntat mig att Carl skulle behandla mig som sin lilla gullegris, det hade han aldrig gjort, men jag hade inte förväntat mig denna… kyla.
Drop a comment!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Fjaril - 5 sep 10 - 17:29 | | men oh man... hur ska detta gå!? *panic* | | JessicaKarlsson - 5 sep 10 - 16:43 | | meeeeeeera :D bra! | | noway - 5 sep 10 - 00:27 | | Keep on! :) | sztiz - 3 sep 10 - 18:58- Betyg:  | | Meer :> | | pinnet - 3 sep 10 - 13:29 | | mejla :) | | VarEMinSocka - 3 sep 10 - 09:09 | | mejla nästa? (A) | | Alli_ - 3 sep 10 - 00:19 | | vill läsa mer nuuu! =) | | Twilighthyper - 2 sep 10 - 23:51- Betyg: | | Mejla! Skitbra!!! :D |
|
|
|
