en evig hämnd |
Läpparna är blodigt spruckna
och munnen är ett svart hål av
tillbakahållen ångest,
För evigt skall mina desperata skrik
ljudlöst skära i era döva öron
Bröstkorgen gapar stumt ut i mörkret
bakom ett galler av snövita revben,
ett förkolnat hjärta eller en tung sten,
det är vad som skymtas långt därinne
Alla ord och handlingar som
strödde salt i mina blodådror
förgjorde allt som en gång fanns där inne,
ett bultande hjärta
och det som var jag
Några naglar som fattas,
tre som är krökta bakåt
En intorkad längtan om att
bryta sig loss och nå friheten
vilar nu i taket,
fördolt av nattens fridsamma vingslag
En sönderriven buk,
oigenkännlig under en blandning av
sönderslitna vävnader
koagulerade kroppsvätskor
och ett genuint självförakt
Aldrig mer skall det dallrande
ta kommandot.
Aldrig mer.
Igensydda ögonlock och fina stygn
med exakt samma avstånd
Allt för att stänga ute världen,
stänga ute smärtan,
stänga ute en skrattretande spegelbild
Flickan i spegeln
finns inte mer.
Hon är inte jag.
Inte längre.
Bara för att jag ligger
stel, kall och livlös
i en kista under marken
som ni går på
så innebär det inte att mina lidanden
har nått sitt slutgiltiga slut.
Inte heller min längtan
efter en förtjänad hämnd.
Jag finns närmare än du tror,
flåsandes i din feta nacke med
en andedräkt som inte kan liknas vid mer
än en fjärils lätta vingslag
Du kommer att ångra dig
Böna och be
Gråta och skrika
Kämpa och falla,
med en slocknad blick
~
skriven natten till den 15/8-10
|
|
|
|
