Dina jag och Ebba |
Grejen med Ebba är den att hon gråter öppet. Alltså, helt öppet. Hon tittar en i ögonen, så djupt att man nästan drunknar i sig själv och låter tårarna rinna. Ibland hulkar hon, och en gång skrek hon faktiskt. Hon skrattar gärna när hon är road också. Och man skulle nästan kunna se rök komma ur näsan när hon är arg. Men hon gråter öppet. Hon tokar inte ens tårarna. Och jag vet inte om man ska se det som ett tecken på styrka eller ett sätt att hämnas. För det gör så jävla ont att se de där tårarna rinna genom hennes annars alltid så glada ansikte.
Och därför ville jag döda honom, han med de grönblå ögonen och svarta håret. För sakerna han viskade i hennes öra, tills hon skrek honom i ansiktet och stormade ut ur klassrummet med det knallröda håret virvlande runt huvudet. Jag tvekade tre sekunder innan jag själv stormade efter och hann med att ge min dödsblick till Honom innan dörren smällde igen efter mig. Hon stod där, tre meter bort och elden som brann i hennes ögon fick nästan tårarna att koka. Jag vågade inte gå nära, stannade en armslängd bort och tittade på hennes kind för att inte bränna mig i hennes blick. Under tystnad lämnade vi skolbyggnaden bakom oss, rökandes varsin John Silver och drog lackskorna i gruset. Jag vet vad hon tänkte, så därför sa vi inget.
Hon är född fjärde systern i en skara på sex barn, minst i kullen, både till ålder och kropp. Därför utmärker hon sig med sina känslostormar, knallröda hår och stora sjalar och små skor. Jag minns inte hur vi fann varandra, men en dag hade vi varit vid varandras sida i all evighet. Jag märks inte, jag har inga syskon jag måste slåss mot. Jag gråter när ingen ser.
Så natten lägger sig om våra kroppar och höstkylan biter en hårt i näsan när vi delar på hennes lika röda cykel hem till Honom. Det är nästa så att man fnissar, för det känns lite som att gå på dagis, nu när vi smyger i skuggorna med halsdukar över näsan. Tre småstenar får vi kasta innan han kommer fram till fönstret och jag får be honom att komma ner, en grej jag vill visa. Så han kommer ner, följer mig mellan träden där Ebba drar en påse över huvudet på honom och jag slår undan fötterna. Med gemensamma krafter får vi honom längre in bland träden, till det som faktiskt är en skog. Jag blir lite orolig för att han har svårt att andas inne i påsen, men säger inget. Kommer på att det egentligen inte spelar någon roll. Ebba ger mig en blick och jag glömmer bort att jag fryser, att andetagen nästan blir till is i magen. Hon ler lite grann. Jag drar bort påsen och hon tar tag i hans hår, mitt på hjässan och drar med honom till den lilla bäcken som trögt flyter fram.
Dagen där på kommer Ebba inte till första lektionen. Inte efter lunch. Fram till psykologins mittpunkt öppnas dörren och han kliver in. Han har blicken fast på sina skor, glider över golvet. Två sekunder efter han har satt sig längst bak i rummet öppnas dörren och och Ebba kommer in. Hon sitter som alltid bredvid mig. Hon ler mot mig, så vackert som bara hon kan. Våra händer möts och hon ser mig rakt i själen när tårarna börjar rinna.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Belcane - 28 mar 11 - 16:47- Betyg:  | | Jag gillar verkligen det här! Underbart skrivet! :D | | Sparkling_Ink - 5 sep 10 - 21:57 | "Jag märks inte, jag har inga syskon jag måste slåss mot. Jag gråter när ingen ser."
älskar självklarheten i den meningen. i hela texten för övrigt. du är typ den bästa författaren jag vet. seriöst, om vi ska prata om sånt i skolan ska jag säga att ela mobjörk dolk är bäst i världen. för det här var fan helt sjukt bra.
läääääär miiiiiiiig
och träffas snart. för bövelen |
|
|
|
