Vem försöker du lura? [9] |
Här är nästa del! Tack så väldigt mycket för alla kommentarer! Det peppar och får mig att fortsätta med ett leende, tusen tack! :)
Tänk så rätt jag har ibland. Tänk så djävla smart jag kan vara. Dra så perfekta slutsatser av bara en liten händelse, kanske två om man tvunget ska räkna med skratten. Jag förstår inte vad jag någonsin gjorde för fel, men jag tror ändå inte att det är meningen. Att jag ska veta vad jag har gjort fel. Jag menar; om jag väl har gjort fel så är det väl bara principen som räknas, inte själva innebörden av felet, om du förstår hur jag menar? Jag säger inte att det är logiskt, men det är så det är. Det är så logiken bland ungdomar fungerar. Har någon gjort något som anses fel av någon som betyder något, då är det självklart fel, och vem är man om man ifrågasätter detta system?
Jo, man är en bränd någon.
Någon som alla vet vem det är, men av ”fel” anledningar. För visst finns det anledningar som inte är bra alls, för det krävs inte bara att vara någon, nej, man måste förtjäna att vara någon som andra ser upp till genom att vara som alla andra som är någon. Jag menar, hur kan man annars veta var gränsen för någon och ingen går?
Det är väl nästan omöjligt, kan jag tänka mig.
Fast inte om man är någon, för då har man ju rätt, vad man än säger, och den som är ingen, den har alltid fel.
Så hur kan jag då haft rätt, när jag nu inte är någon?
Jag satt i den välbekanta fönsterkarmen i mitt rum, drog ena benet mot min överkropp medan jag lät det andra hänga slappt längs väggen på insidan, och fingrade på mitt cigarettpaket som jag hade i handen. Det hade varit sista dagen på höstterminen, och mitt löfte om att inte röka mer i hela mitt liv hade jag brutit för längesedan. Dock vill jag inte säga att jag brutit ett löfte, man kan säga att jag tagit mitt förnuft till fånga och intalat mig att den där dagen aldrig inträffat, alltså har jag aldrig avlagt något löfte om att aldrig mer röka, för jag sprang aldrig i snöstormen, bort från Carl. Eftersom jag inte sprang bort från Carl var jag aldrig i hans lägenhet, jag tittade aldrig på hans systers fotografier och han kysste mig aldrig. Jag gick aldrig till den där lekparken och rökte eftersom att pappa aldrig slog mig eller mamma, och jag inte behövde gå bort från mitt säkra, låsta lilla rum eftersom jag aldrig hörde några dunsar från nedervåningen.
Så enkelt det är att förneka.
Jag drog upp en välbekant cancerpinne ur det vita och röda Marlboro-paketet, fingrade lite på den och kastade paketet mot skrivbordet. Jag träffade, men medan jag kände den lilla känslan av triumf stegra sig inom mig, såg jag hur paketet gled över träet och med en svag duns föll ner på golvet. Jaha, så du tycker inte heller om mig. Jag fiskade upp tändaren ur fickan, försökte förgäves få fyr på den, och när jag märkte att det inte längre fanns något liv i den kände jag hopplösheten stegra sig och ersätta alla andra känslor. Orklösheten smög sig också på, men begäret att få röka var större än de båda känslorna tillsammans, och jag gled ner från fönsterkarmen och ställde mig på golvet. Försiktigt smög jag tvärs över rummet, satte på mig ett par mycket slitna, ljusa jeans och en grå kofta. Över det drog jag min alldeles för stora jacka som jag hade fått äran att ärva efter min kära bror, och jag virade en grå halsduk kring min hals och nacke. Jag petade ner en hundralapp i byxfickan, låste upp dörren med ett litet klick och tog mig ljudlöst ner för trappan. Till mitt förtret stod pappa nere i hallen, han hade förmodligen kommit hem för bara någon minut sedan, och han såg sig över axeln när det nedersta trappsteget knarrade lite. Jag frös till när han mötte min blick, och i några sekunder stod vi bara och stirrade på varandra. Han harklade sig till slut, vände på huvudet och hängde av sig rocken.
”Var inte ute för länge” var hans enda kommentar när jag öppnade ytterdörren, och jag funderade på om jag skulle svara.
”Okej” lyckades jag med nöd och näppe klämma ur mig innan jag drog igen dörren bakom mig och mötte en klar, men mörk, himmel.
Mina kinder började genast sticka av kylan, och jag var glad över att det inte snöade. Jag började gå i rask takt medan jag tänkte tillbaka på pappas blick, och kom fram till att det här var första gången vi var ensamma med varandra sedan den där dagen som aldrig inträffade. Det hade dessutom varit vårt längsta samtal på ett år, om man skulle vara petig. Jag rundade några hus, struntade i genvägen som jag brukade ta till busshållsplatsen och svängde istället åt motsatt håll. Efter tio minuter kom jag in på det varma ICA, och utan att reflektera över något speciellt letade jag upp en tändare. Till min besvikelse insåg jag att det inte fanns någon med samma motiv som på min gamla tändare, och valde till slut en svart- och vitrandig, för att inte stå ut för mycket. När jag sträckte fram handen för att ta den stötte jag emot något varmt och fast, och drog kvickt åt mig min nu knutna näve.
”Oj, förlåt. Du kan ta den” sade en klar röst, och jag såg uppåt (långt uppåt).
Jag mötte ett par riktigt mörka ögon, och såg nästan genast bort.
”Eh… ta den du” mumlade jag förläget och stirrade längtansfullt på tändaren.
”Nej” skrattade killen fram, men lyckades få det att låta riktigt allvarligt trots skrattet och tog en tändare som var silvrig istället.
”Tack” mumlade jag tyst och ryckte åt mig den randiga tändaren som fått mig att stå och prata med en komplett främling, gled iväg från honom innan han hann säga något mer och drog upp den skrynkliga hundralappen från fickan. Jag sträckte fram den till den till synes uttråkade kassörskan, fick tillbaka min växel och skyndade mig ut ur affären.
Skum typ, det där.
Jag passerade cykelstället och när jag såg mig över vänstra axeln gick killen med de alldeles för mörka ögonen några meter bakom mig, men just som jag blev paranoid och trodde att han förföljde mig, svängde han in till en mörkgul gammal cykel och låste upp det rostiga låset. Lättad fortsatte jag gå åt mitt håll, men hörde hur det knäppte till varje gång killen trampade, och fick den där paranoida känslan igen. Kedjan på hans gamla damcykel rasslade till när han gled upp bredvid mig, och han riktade en nyfiken blick åt mitt håll. Jag stirrade rakt framåt och körde ner händerna i jackfickorna när jag styrde stegen mot en liten tunnel, men han brydde sig inte utan fortsatte att iaktta mig, som om han gjorde någon slags vetenskaplig undersökning av mig, något som kändes oerhört obehagligt.
Efter att jag gått fem minuter och han fortfarande gled fram vid min sida utan att kläcka ur sig ett enda ord blev jag otålig, och betraktade de vita små molnen som då och då gled ut ur mina lungor och mellan mina spruckna läppar. Precis när jag samlade mig mod för att rikta blicken mot honom och fråga vad han höll på med, gjorde han en nonchalant knyck med huvudet och svängde iväg åt höger innan jag ens hunnit yttra ett enda ord. Jag stannade upp och stirrade chockat efter honom där han oberört trampade på den rangliga cykeln, men efter några minuter började jag huttra, och skyndade mig därför hemåt. Jag insåg att jag helt tappat lusten att ta ett bloss, och när jag väl kom in i mitt rum igen stod jag och stirrade lite på cigarettpaketet som låg på golvet. Långsamt började jag klä av mig, drog på mig min alldeles för stora t-shirt och bäddade upp min säng. Försiktigt gled jag ner under täcket, släckte lampan och stirrade upp i taket. Jag var inte alls trött, men kände att det var dags att sova, på något sätt, men mina tankar gled snabbt iväg till Carl.
Jag hade noggrant undvikit honom under hela den resterande terminen, och var både lättad och lite sorgsen över att det var jullov nu. Förmodligen skulle den här julen inte bli mer intressant än de tidigare. Vi firade den inte, och dessutom var det enda tidsfördriv jag hade var att läsa böcker, och jag hade redan läst de flesta, förmodligen skulle de inte räcka lovet ut… Hur som helst hade Carl försökt prata med mig efter några lektioner, men efter några veckor utan någon respons från mig gav han upp, och det var jag lättad över, det var jobbigt att ignorera honom när han försökte ta kontakt med mig. Jag överlevde, jag får en paus, och förmodligen kommer jag orka stänga in mina känslor när skolan väl börjar igen. Tyvärr har mina försök att undvika Tomas, Henrik och David varit för tafatta, och de har fått tag i mig nästan en gång varje vecka, jag måste bättra på mina färdigheter inom att försöka vara osynlig. På lektionerna kan de inte göra något, men mellan dem, på även de kortaste raster, måste jag vara på min vakt, kanske dröja kvar i klassrummet några minuter, och sedan springa iväg till nästa lektion? Hm, jag vet inte riktigt.
Plötsligt dök ett par farligt svarta ögon upp bland mina tankar, och jag vred på mig där jag låg, blev obekväm bara av att tänka på honom eftersom det kändes som om han var framför mig, men somnade snart in till ljudet av trädgrenar som slog emot mitt halvöppna fönster.
Drop a comment! :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | pinnet - 31 aug 10 - 10:43 | | shit va du skriver bra, ja blir helt fängslad av dina ord!! melja :) | Twilighthyper - 30 aug 10 - 20:09- Betyg:  | | Jättebra!!! Mejla! ^^ | | sztiz - 30 aug 10 - 18:23- Betyg: | | Grym :D <333 mejla | | noway - 30 aug 10 - 13:56 | jaa fortsätt :)
sjukt bra du är ! | | Fjaril - 29 aug 10 - 23:24 | | UGG give me more! Btw det kursiva stycket <3 |
|
|
|
