Havets ros [oneshot] |
Det blonda hårsvallet hängde tovigt och ovårdat ner över hennes breda axlar. En smutsig, röd scarf drog det mesta ur hennes ansikte, bara ett par solblekta hårteser stack fram framför tygkanten vid hårfästet, och de slog hårt omkring hennes huvud där hon stod i blåsten i fören på det stora, svarta skeppet Diamanda. Hennes ena havsgröna öga gnistrade av sorg och saknad, det andra skymdes bakom en lapp i svart läder. Hon var ensam på däck. I vattnet runt stäven flöt liken som färgade havet blodrött. Kroppar efter kvinnorna hon hade arbetat och levt med under de senaste åren och männen som kungen skickat efter dem.
Kvinnan, den enda överlevande, var fäst vid männens skepp som snabbt drev bort från henne med hjälp utav en stark ström. Ett skepp med en trasig flagga i topp och runt vars mast lågor slog. Inte ett ljud hördes. Inga mänskliga skrik. Alla ombord var redan döda.
Hon suckade. Hon ville inte se efter det förflutna. Ville inte blicka framåt mot det nya livet som väntade henne. Livet som skymtade i land, långt borta i väst. Trots att hon tyckte illa om fast mark visste hon att det var dit hon var tvungen att bege sig. Hur mycket det än tog emot att lämna havet hade hon för länge sedan vetat att det här var bestämt av ödet. För länge sedan hade hon räddat en spådam från en säker död, och som tack hade hon erbjudit sig att läsa hennes framtid. Då hade hon inte trott henne, men allt eftersom åren passerat började sanningen snörpa åt i halsen på henne. Först blev hon lämnad av sin älskade efter att hon berättat om hennes liv som pirat. Sedan hade allt som hon hållit kärt ryckts ifrån henne med våld då kungens män låtit döda hennes familj och bränt deras ägor.
”Du kommer att tvingas lämna ditt älskade hav till följd av en hemsk tragedi”, hade den besmyckade damen sagt. Och hon hade haft rätt.
Med tungt hjärta och såriga händer hissade kvinnan ner livbåten. Då den slog i vattnet släppte hon med en smärtsam grimas tampen som rasslande for genom blocket. Hon tog ett klumpigt hopp upp på relingen och landade sedan i båten där hon utmattat sjönk ner på knä då den krängde till. Nonchalant betraktade hon en hajfena som gled förbi genom vattnet. Den mörka varelsens själlösa öga syntes nätt och jämt under den av blod dimmade vattenytan.
Så fort hon hämtat sig tog hon ett kraftigt årtag. Årorna skar genom vattenyta och förde den lilla båten en bra bit framåt.
Knappt två glas senare hoppade kvinnan ner i vattnet vid en vit, fin strand. Med sin sista styrka drog hon upp livbåten på land innan hon såg sig omkring.
När hon förstått att det inte fanns någon i närheten förtöjde hon båten och gjorde i ordning en flämtande eld. Mörkret lade sig och hon somnade, trots det hemska som hon varit med om under dagen, trots att sanden sved i de otaliga såren över hela hennes kropp.
Under ett halvår av rädsla för att möta byar och landmänniskor levde hon på stranden, ensam nära havet, men en dag då hon återvände från sin dagliga jakt fann hon hennes egenhändigt byggda stuga bränd och hennes båt guppande långt ute i viken.
Det kalla vattnet slog mot hennes fötter då hon tog några steg ut i vattnet, hennes mun öppen i ett vilt skri, armarna utsträckta efter båten, som i ett försök att nå båten, men istället verkade hon ändra sig och gick tillbaka upp på stranden. Hennes ansikte var rött av ilska och det tycktes flamma omkring henne. Hon hade sett människor dö. Hon hade dödat. Hennes familj var död. Hennes älskade hade lämnat henne att dö. Men aldrig tidigare hade någon brutit hennes integritet så grovt och utan synbar anledning.
Hennes skrik hade ännu inte dött ut. Ett skrik som mullrade som åskan steg upp ur hennes strupe.
Långt nere i underjorden väckte hon något till liv, en kraft en gång fångad och nedsövd som nu vaknade ur sin långvariga slummer. Kvinnans ilskas styrka fyllde den med energi som lät den skapa en spricka från sin håla ända upp till jordens kalla yta där dess skugglika skepnad steg upp ur marken mitt framför hennes fötter. Hon var tvungen att stappla bakåt, ut i vattnet, för att inte falla ner i revan som skurit genom sanden. Snarare fascinerad än rädd betraktade hon den glödande magman som vällde ur håligheten och som hon tvingades backa undan från för att inte få sina bara fötter brända. Så slutade magman strömma. Himlen täcktes av mörka moln då anden steg upp ur avgrunden. Dess mörka skuggskepnad med formen av ett sjömonster, en gigantisk, slank havsdrake. Hela dess kropp gick i genomskinlig, dimmiga, skiftande grå och svarta toner, som vällande och fortfarande kompakt rök. Det enda som hade någon riktig färg var ögonen, det ena blänkte rött och det andra blått som havet en sommardag.
Mer skrämd än hon någonsin varit drog kvinnan in luft i sina lungor för att skrika, men inte ett ljud hann falla från hennes läppar innan drakskuggan gav ifrån sig ett rytande och kastade sig in genom hennes öppna mun.
Känslan av att hon skulle kvävas var överväldigande. Hon placerade sina händer om halsen och hostade. En kyla spreds genom hennes kropp och hon var säker på att hon skulle dö. Kölden tog sitt hårda grepp om hennes hjärta, hennes lungor… Hon kunde inte stå emot den och till slut föll hon bara tyst ner i vattnet med armarna utsträckta ovanför huvudet. Kylan tog över henne helt, omslöt henne och fick det att svartna för hennes blick.
Då hon åter vaknade hade tidvattnet sköljt in över stranden och bara lämnat hennes ansikte fritt. Hon drog efter andan och kastade sig på darrande ben upp på fötter. Först stapplade hon till, men sedan kände hon hur styrkan återvände till henne och hon tog några stadiga steg. Kylan brände fortfarande inom henne, och så plötsligt sjönk den undan, drog sig tillbaka mot hjärtat där den fortfarande kurade, men det var som om den spann. Något kändes inte rätt. Hon kände sig så tom, men så stark.
Hon såg med tom blick mot havet. Livbåten syntes fortfarande driva långt ute i viken. Inte för att det störde henne, det var ju i alla fall bara ett materiellt ting. Fast hon kunde ju inte låta den flyta omkring.
Hon sträckte ut en hand mot sitt enda minne från ett annat liv. En våg höjde sig ut de annars lugna vattnen och förde den varsamt in till land. Kvinnan flinade. Skuggdraken hade kanske tagit hennes kropp till sin boning, men i gengäld flödade havets krafter inom henne tillsammans med kylans blåa eld. Hennes ensamma, blågröna öga gnistrade elakt. Ett rött stänk ovanför pupillen var det enda som avslöjade den vaksamma drakens tjuvaktiga blickar. Var dag håller den henne uppsikt, ser till så att hon inte fördärvar det som den har tagit i besittning. Med hjälp av skuggdraken kan hon bära namnet Marosa, Havsrosen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Fribergska - 29 maj 11 - 20:49 | | Du har en härlig fantasi och ett vackert språk att förmedla den på! | abusedchildren - 26 aug 10 - 12:34- Betyg:  | | WOW! Häftig läsuopplevelse! :D | | Neon - 25 aug 10 - 23:12- Betyg: | | Joda. Gillar den starkt. Formuleringar. Idén. Hela grejjen. |
|
|
|
