Alla har vi rätt att älska hade mannen sagt - ONE |
Alla har vi rätt att älska hade mannen sagt
”Jag menade inte det jag sa häromdagen.”
Uttrycket av sorg som färgade den chokladbruna flickans honungsbruna ögon svarta, visade tydligt att ögonblicket för några ursäkter sedan länge var förbi. Hon harklade sig ljudligt, satte sig intill den rasande prinsessan och placerade ett par skakiga händer på hennes knä.
”Snälla, förlåt mig.”
Flickan skakade av sig den andres händer, reste sig upp med höjt huvud och vandrade vidare med en blick som sade allt. Hon tänkte inte låta sig luras av henne. Allt hade förändrats i och med flickans utbristande. Men något med den där blicken, sättet den dröjde sig kvar vid solnedgångens sista strålar och försökte finna trygghet i dess nedstigande siluett, sade flickan med en kaskad av gyllenblont hår, att hon fortfarande älskade henne. Det gick inte att ta miste om. Och det var därför hon var en klass för sig. Kärleken var hennes största vapen. En magnifik prinsessa, sprungen ur Afrikas djungler.
”Mira, snälla.”
Rösten lät hes, fylld med en biton av sorg över hennes tidigare utfall. Hon visste inte vad som hade tagit åt henne. Hon visste inte varför hon hade låtit så hatisk på rösten. För hur kunde hon hata något som hon alltid hade sett med en hoppfull blick på. Hon älskade Mira mer än livet själv trots misären hon hade dragit ur henne. Trots skräcken hon hade fyllts av när hon hade stigit ut ur de där mörka djunglerna på sin färd mot fristaden. Mot renheten, mot det vita.
”Du äger inte mig, Clary, ingen äger mig.”
”Jag menade inte det.”
Fnysningen träffade henne hårt i bröstet och skakade om hennes sinnesfrid. Kärleken prydde insidan av hennes ögonlock när hon reste sig upp och kom den bortvända flickan till mötes. De svarta lockarna hängde ledigt runt hennes axlar. Kroppen var slank och bars av en svanliknande hals som var brunbränd av Afrikas sol.
”Du.”
Inget annat än det ordet kunde sammanfatta hennes känslor. Hon rörde vid hennes arm, fattade tag om hennes smala midja och lutade huvudet mot hennes axel som hade fått gåshud av vinterkylan som den inte var van vid. Hon plutade på munnen och placerade en skälvande kyss mot insidan av hennes kalla arm.
”Förlåt, Mira. Du är vacker som du är. Och inte nog med att du är vacker, du är en prinsessa. Min vackra, graciösa prinsessa. Jag menade inte det jag sa. Ingen kan kalla dig för slav. Ingen. Och det var fel av mig att säga det; jag hade ingen som helst rätt att säga det.”
Mira vände sig om med en blick av visdom som skymtade sorgregn. Hon log ett finurligt leende. Ett leende som avslöjade allt hon hade att säga.
”Jag minns den där mannen. Den vita. Han som hade närmat sig oss i djunglerna, vid gränsen till Sierra Leone. Han hade varit så orädd och burdust och kallat oss både det ena och det andra. Men dagen innan han mördades, lärde jag känna honom, intill hans hydda vid floden. Han hade visat sig vara mild och god och full av livsglädje.
En dag träffade jag på honom intill floden och jag förundrades av pärlorna som skymtade på hans kinder. Något med blicken i hans ögon tydde på att han behövde en vän och jag satte mig genast bredvid honom, fattade tag om hans hand och lyssnade till hans historia. Han hade berättat om att han hade haft en fru, en urinvånare, som han hade älskat högt. Kanske alldeles för mycket. En dag när frugan var på väg till brödmarknaden, våldtogs hon av rasande rebeller och mördades sedan brutalt. Mannen hade länge letat efter henne när han kom tillbaka från jobbet och hade funnit hennes lemlästa kropp, slarvigt slängd invid en flod. Ända sedan den dagen blev han bitter och gick på jakt efter rebellerna.
Jag bestämde mig för att hjälpa honom med matlagningen då och då, samt att tvätta hans kläder i floden när jag hade tid över, vilket jag även gjorde. Mannen förälskade sig i mig och jag i honom. Dagen innan han mördades av rebellerna som han hade spenderat halva sitt liv åt att döda; älskade jag med honom invid floden, under en bar himmel. Han hade då berättat en hemlighet för mig. En hemlighet som han sa var varje människas hemlighet, även dem som bestämmer sig för att hata.
Alla är vi Adams barn. Alla är vi människor, vare sig man är vit eller svart. Alla har vi rätt att älska. Och det finns ingen kraft som är starkare hos människor än kärlek .”
Den solskensfärgade flickans ögon hade färgats röda och kinderna hade prytts av diamanter som sken i de sista strålarna från solen. Den chokladbruna prinsessan hade en visdomsblick i sina honungsbruna ögon, och trots att solen hade gått ner och gåshuden hade satt sina spår på hennes hud, log hon.
Alla har vi rätt att älska hade mannen sagt.
*
Copyright - V&L
- skrev den här som hastigt inatt innan skolan börjar. sorry om den är lite ringrostig o ja vet att den behöver en hel del editing, men om ni ändå läser den här så släng gärna in en kommentar. kommentarer värmer.
|
| Kommentarer | | Mp3 - 24 aug 10 - 12:25 | WOAH.
Vet du hur bra den här är? Du är otrolig. Så fruktansvärt otroligt duktig på att skriva.
Du anar inte <3 |
|
|
|
