Vem försöker du lura? [7] |
Här är nästa del! :)
Tack så jättemycket för kommentarerna, det värmer och peppar me än ni tror! :)
Den här lektionen var det värsta jag någonsin, i hela mitt femtonåriga liv, hade erfarit.
Det var som om all luft trycktes mot mig, gjorde det svårt för mig att andas ut och som om någon slags arktisk vind piskade mig i ansiktet så att ögonen tårades tills jag praktiskt taget darrade av köld, för att i nästa sekund helt försvinna och inlinda mig i någon slag skyddad bubbla med vakuum som gjorde mig torr i ögonen och stel i hela kroppen, utan några som helst möjligheter att försöka andas.
Jag hade inte ens chansen att få slippa allas blickar, utan eftersom jag fortfarande var den där nya och dessutom kommit för sent in på lektionen satt alla och viskade om mig. De flinade, viskade lite till, gav mig uppenbart hånande blickar och ibland utbrast till och med någon ”Magistern, Jenny jobbar inte!” eller ”Jenny gråååååteeeer” och jag ville bara klippa till någon. Även om jag hade haft det psykiska modet att faktiskt resa mig upp, gå fram, slå till någon och sedan gå därifrån, så tvivlade jag starkt på att det skulle kännas något alls, jag hade knappt några muskler, inte heller någon rejäl kroppshydda att putta till någon med. Råstyrka verkade vara mycket användbart, insåg jag nu. Att vara liten och ensam höll inte alltid.
Ensam är stark.
Ja, jag undrar just hur pass stor kroppshydda den där personen som kläckte ur sig det gömde på.
Hur som helst. Carl besvarade dessa absurt irriterande uttalanden med ”var tysta nu!” eller ”jobba på nu, ni vill väl inte halka efter inför de nationella proven?”
Jo, just det. De nationella proven. Det hade inte ens gått hälften av höstterminen än (inte ens höstlovet verkade speciellt nära för ögonblicket) och alla lärare tjatade konstant om de nationella proven, hur viktiga de var och att man inte under några omständigheter skulle se de som vanliga prov. Carl var inget undantag, och om jag varit mitt normala jag och inte uppfört mig som detta psykotiska nervvrak jag för tillfället kände mig som, hade jag förmodligen räknat upp hur många gånger han faktiskt talade om de nationella proven. Dessutom tyckte min kropp att det var utomordentligt underhållande att få mig att rodna så fort någon såg på mig, viskade eller (ve och fasa) sade något om mig, men det värsta var när Carl gick förbi mig och jag kände hans lockande parfym men han inte såg på mig. Fast ibland gjorde han faktiskt det, sneglade åt mitt håll lite så diskret, och jag lät håret falla ner omkring mig som ett skydd. När jag väl såg upp igen hade han självklart vänt bort blicken, och jag visste inte vad som var värst; att han inte såg på mig, eller att han faktiskt gjorde det.
Det var riktigt patetiskt, för när han inte såg på mig bad jag till alla högre makter att han skulle se på mig, ge mig någon annan blick än det stela artigheten han visade alla andra, men när han väl såg mig blev jag så nervös att jag inte hann se blicken han förmådde ge mig.
P-A-T-E-T-I-S-K-T.
Åh, när började jag egentligen brytas ner? När slutade jag klara av att gömma mina känslor?
När de började äta upp mig inifrån, de där känslorna, som jag grävt in i mitt djupaste inre (om inte djupare, till och med?). Så måste det vara.
Efter att jag kollat på klockan för många gånger under lektionen så tog den äntligen slut, men när klassen började röra sig mot dörren hörde jag en mörk röst säga ”Jenny, jag vill prata med dig” och såg de självbelåtna flinen hos eleverna framför mig som antog att jag skulle få en rejäl utskällning. Jag var själv inte riktigt medveten av vad som hände, utan som en zombie stängde jag dörren när någon bad mig göra det, vände mig om och gick till klassrummets mitt. Väl där kramade jag så hårt om mina böcker att knogarna vitnade. Mina kinder var högröda, min underläpp darrade panikslaget och mina ben skulle vika sig under mig i vilket ögonblick som helst, det var jag säker på. Carl reste sig försiktigt från stolen och såg forskande på mig.
”Du verkar okoncentrerad idag Jenny” konstaterade han flyktigt, och jag kom inte på något att säga.
Jag kunde inte säga emot honom, men att säga ”jo… ja, kanske det” kändes bara väldigt onödigt. Jag såg med en darrande kropp hur han tog sig närmre mig, och när han bara stod någon decimeter ifrån mig brast barriären. Mina böcker for ner i golvet med en dov duns, jag kände hur tårarna började rinna ner för mina blossande varma kinder, och sedan trycktes jag mjukt mot Carls bröstkorg. Han hade armarna mjukt runt om mig, så att jag kunde dra mig iväg, och jag snyftade i hans famn. Jag hade absolut inga planer på att rymma från hans famn, utan den värme han gav mig visade mig mer än någon av de blickar jag undvikit under lektionstiden, och jag fick en känsla av att faktiskt betyda något. Den här kramen var nästan mer berusande än hans kyss hade varit föregående kväll – något som helt klart förvirrade mig. Hur kunde en kram vara tusen gånger bättre än min allra första kyss?
”Det är okej” viskade han, och i samma sekund som han sa det insåg jag att det faktiskt var okej, men jag insåg också varför den här kramen var så mycket bättre än kyssen.
Det var okej att jag visade mina känslor, och han visade det mer än gärna, men sättet han visade det på; ömt, försiktigt men bestämt, och utan att behöva kyssa mig, utan bara kunna visa det här med hans kroppsvärme, det gjorde mig klart berusad.
Drop a comment :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | pinnet - 25 aug 10 - 10:11 | | ooo, mer! mejla! :) | Fiiiaaas - 24 aug 10 - 17:29- Betyg:  | | aww :) bra | | Fjaril - 24 aug 10 - 17:04 | | UGG! *totalerror* ge mig mer! :o | | sztiz - 24 aug 10 - 15:47- Betyg: | | mer mer :D <33 | | SoakedInLuxury_ - 24 aug 10 - 14:45 | | maila please (= |
|
|
|
