Existens i gråskala |
Jag känner mig som en
vissen blomma
inflätad i en blomstrande
midsommarkrans
Jag är där
mitt i festen
tillsammans med de andra
färgglada blombladen,
men samtidigt så är jag
så uppenbart fel och vilsen,
mina blomblad skär sig i nyans
till de andra
och jag är
en
blomma
för
mycket
Jag känner samma regndroppar som er
och ser samma stjärnor
på den lilaskimrande sommarhimlen,
Men för varje sekund som förgås
så känner jag hur både midsommarblomster
och silkeslena smörblommor
söker sig bort från mina sköra och
färglösa blad
Sakta men säkert blir jag vit
och tussig som en boll,
och med nästa vind
så lyfts alla tussar iväg
Stjälken slokar
och faller stumt ner mot marken,
lämnar festen i kransen
och tonar bort i sin
ensamhet
Allt sker så sakta
att ingen märker
någonting
*
En vissen maskros
på marken av en blomsteräng
i juni,
En bortglömd vän
i mörkret bakom skratten av
gemenskap
~~
skriven natten den 23 juni 2010
klockan 01.38
|
| Kommentarer | | idantica - 29 aug 10 - 13:10 | Aj...men åh så vackert. Du gör liknelser så fantastiskt och skriver underbart.
<3 | | Tirala - 22 aug 10 - 01:32 | Åh, jag måste få citera mitt favoritstycke.
"Stjälken slokar
och faller stumt ner mot marken,
lämnar festen i kransen
och tonar bort i sin
ensamhet"
En fantastisk liknelse som du skulle kunna rota ännu mer i om du ville. Snyggt! |
|
|
|
