Emmy Del 18 |
Hon mindes en dokumentär hon sett om en familj som
var i thailand under samma tid som tsunamin bröt ut. Det var
en mamma, pappa, deras dotter på 12 och son som var 14.
Dom var på stranden samma dag som det hände. Fast just när
den gigantiska, overkliga vågen svepte över folket hade
pappan och sonen gått lite längre upp för att kolla i affärer
och klarade sig undan vågen, med liten marginal. Förtvivlat
simmade dom bland liken som flöt runt (berättade pappan)
Dom ropade på deras anhöriga. Allt var hysteriskt. Dom hade
känt sig så ovetande, och allt hade känts totalt hopplöst.
Samma hopplöshet som han beskrivit i dokumentären kände Emmy och
antagligen alla dom andra också. Det kändes som att hon
simmade ovetande, hopplöst mot ingenstans.
Att vara ovetande, hon ville spy på den känslan. Andreas höll
om henne, han tänkte inte släppa henne. Hon älskade honom för
det. Håll ut, sa en röst inom henne, håll ut.
"åk hem, sov, drick, ät något" Sa doktorn. Moas föräldrar
och bror hade fått ett eget rum på sjukhuset. Doktorn skulle
höra av sig direkt om något ändrades med Moas tillstånd.
Dom lydde och åkte hem
efter en stund. Andreas körde. Hon kom inte ens ihåg hur dom
kom in i bilen, eller in i lägenheten. Helt plötsligt
låg hon där igen i sängen, men Andreas. Han pratade lungt.
"Det blir bra"
Hon vaknade med huvudvärk med hopp om att natten som varit
bara var en hemsk mardröm! Hon frågade Andreas om det var så.
han skakade bara på huvudet. "tyvärr, gumman"
Dagen gick sagta framåt. Varje timma kändes som en evighet.
Andreas led verkligen av att se Emmy så som hon var. Hon
kollade sig i spegeln och hade aldrig varit blekare.
Men så kom samtalet, från Kia. Dom åkte genast till sjukhuset
där deras dyrbara Moa låg. Fortfarande i koma. Men dom fick se
henne. Hon och Kia gick in, Andreas och john kom efter, dom
hälsade på Moas föräldrar och
kramade om dom. Där låg hon, en sovande skönhet. Emmy
ville skaka om henne, skrika, till och med slå henne, allt
för att vå liv i henne. Se hur hon öppnade sina blå ögon
och log sitt inbjudande leende mot Emmy.
"Rickard?" frågade Emmy igen. John skakade på huvudet.
I slutet av dokumentären kom dottern som varit spårlöst
förvunnen in i bilden. Mamman hade tyvärr strykit med vågen.
Han berättade att han och hans son
hade simmmat runt, runt och tillslut hittat henne fastklammrad
vid en palm, dom räddade henne precis från att drunkna.
Hur något som kunde verka så hopplöst kunde vända genom att
bara fortsätta, tro var en underbar känsla hade pappan sagt.
I samma ögonblick som Emmy tänkte på dokumentären, på
hoppet öppnade Moa ögonen. Helt otroligt, overkligt och
osannoligt så gjorde hon det.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Ferdos-Lina - 25 sep 10 - 11:09 | | Jättebra | Sabbe_sabbe - 21 aug 10 - 15:48- Betyg:  | Men inte slut:(
mejla? | | Niz0 - 21 aug 10 - 01:49- Betyg: | | Åhhhh :) Mejla nästa! =) |
|
|
|
