Emmy Del 17 |
Mamma håller om Emmy, hon känner hennes hjärta bulta intill
hennes öra. "Du stannar, va?" Hon kollar frågande på sin
mamma. Men hennes mamma ser bekymrad ut och skakar på huvudet.
"Men du vet ju att jag inte kan, älskling. Du måste klara dig
själv nu, du kan mer än du tror" Emmy börjar gråta, kramar
om henne hårdare och vill aldrig släppa taget. "Men ja
behöver dig, jag uppskattade dig inte tillräckligt" Hennes
mamma ler. "Jag vet att du älskar mig oavsett vad som hänt!
Men Emmy, någon behöver dig nu" Hennes mamma tar hennes
hand. "fort" Hennes hand börjar skaka, vibrera.
Andreas skakade om henne. "Emmy, din mobil" Hon reste
sig upp. Kia, ringde? Hon svarade. "hej..." Kia grät, och
skrek. Emmy vaknade till. "Va är det gumman, ja hör inte
vad du säger?" Andreas satt och kollade oroligt brevid
henne. "m..moa" Grät Kia. Hon kände hur något grep tag om
henne. Hon kunde knappt andas. "Moa? Vad är det med Moa, snälla?"
Emmy kunde inte höra vad Kia sa, hon uppfattade sjukhuset
och kände hur trycket mot bröstet blev värre.
En timma senare satt hon, Andreas, Kia och John på sjukhuset.
Alla satt tysta, med tom blick. Moas föräldrar och bror
satt längre bort i korridoren, dom kunde inte prata och dom
hade bara fått veta att Moa hade varit med om en bilolycka.
"Har någon ringt Rickard?"
Frågade Emmy tillslut. "Ja, flera gånger. Han svarar inte"
Sa John. "okej" Det blev tyst igen, den jobbigaste
tystnaden Emmy någonsin upplevt. Hon tänkte på hur Moa lämnat
henne och Kia bara några timmar tidigare. Vad hade hon gjort?
Det här va inte likt henne.
Doktorn kom fram, en man i medelåldern, han såg bekymrad ut.
Alla kollade upp. "Läget
är okontrollerat. Hon har kört, rakt in i ett berg.
Eran vän är i djup koma, vi vet inte om hon vaknar igen...
Hon måste ha suttit i bilen minst tre timmar, innan dom
upptäckte henne... Jag är så lessen, vi gör allt vi kan"
Emmy bröt ihop. Under dom timmarna som Emmy myst med Andreas och Kia,
antagligen med John hade Moa suttit i en bil, blödande,
medvetslös, döende. Helt hjälplös. "Varför körde hon rakt
in i ett berg?" skrek Emmy och kände hur benen vek sig under henne.
Allt blev svart.
Nästa sekund var allt bara helt hysteriskt. Kia skrek, John
som man aldrig hade ens kunnat föreställa sig med tårar
i ögonen grät och höll om sin flickvän. Moas föräldrar höll
händerna för ansiktet, och Andreas grepp om henne själv var
hårt och han drog henne åt sig. "Det kommer bli bra, hon
fixar det" Viskade han lungnande. Hon vände sig om och såg
på honom. han la hakan på hennes axel. "snälla, säg att
det är så" viskade hon och svimmade i hans armar.
"Men Emmy, någon behöver dig..." Hur kunde hennes mamma
i drömmen veta? och vad kunde hon göra åt Moas tillstånd nu?
Känslan av hopplöshet hade aldrig varit närmare...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ferdos-Lina - 25 sep 10 - 11:05- Betyg:  | | Jättebra | | Sabbe_sabbe - 20 aug 10 - 23:40- Betyg: | | SHIET VAD BRA! SKRIV MER, NU!:D |
|
|
|
