Vem försöker du lura? [4] |
Tack för kommentarerna, blir roligare att fortsätta när någon läser! :) Hoppas ni gillar den nya delen :)
Förvånat vred jag på huvudet medan jag försökte komma på vem rösten tillhörde, om det kanske var någon jag kände, och såg sedan en svart kalufs som jag visste att jag skulle känna igen var som helst.
”Carl?” frågade jag förvånat, och mina ögon vande sig snart vid det dunkla ljuset, och den mossgröna färgen som mötte min isblå talade klarspråk.
Visst var det Carl.
”Jenny?” frågade han, nästan misstroget när han hörde min röst och till slut kände han igen min gestalt.
Jag nickade mot honom med den glödande cancerpinnen mellan pek- och långfingret, och slog lite generat ned blicken.
”Jag trodde inte att du bodde här” sade han efter ett tag, och jag såg upp på honom, insåg att han förfärat spärrade upp ögonen efter några sekunder.
”Det gör jag inte” mumlade jag, och undrade förtvivlat varför han såg på mig sådär.
”Men Jenny, vad är det som har hänt!?” utbrast han och det prasslade till när hans matkasse slog emot hans byxbeklädda ben.
”Inget?” mumlade jag och blev plötsligt tillbakadragen.
”Jag ser ju att det har hänt något, ljug inte” sa han strängt, och jag var glad över att mörkret dolde mina rodnande kinder.
Det måste ha blivit något slags märke av pappas slag, och jag ryckte till när mina fingrar blev mycket varma; cigaretten hade minskat i storlek helt plötsligt, och jag tappade ner cigaretten på gruset, petade på den med min sko och såg sedan upp på honom. Han såg ogillande på mig till en början, men sedan mjuknade han lite lätt och visade att han faktiskt var orolig.
”Hur långt borta härifrån bor du?” frågade han lite trevande, och det märktes att han inte riktigt visste vad han skulle ta sig till.
”Hm… en timme?” muttrade jag och såg ner på mina svarta, slitna gympaskor.
Carl trampade lite otåligt på stället och fuktade läpparna.
”Du får följa med mig hem” sade han sedan bestämt, och jag såg förvirrat på honom, nästan chockat.
”Va? Nej! Nej… alltså, va?” sa jag utan att resa mig.
”Jag bor bara fem minuter härifrån, du behöver värma dig och du blöder” det sista lade han lite chockat till, och jag såg förbryllat på honom.
”Men…” började jag, utan att kunna avsluta meningen.
”Inge men, kom nu, och rappa på, jag fryser” huttrade han, och jag reste mig upp.
Mina ben var nära att vika sig under min tyngd, men jag höll mig på fötter, om än något vingligt, och gick fram till Carl.
Jag kunde förstå att han frös, han hade bara ett par tunna jeans och en höstjacka över något som såg ut som en Rolling Stones t-shirt. Han log uppmuntrande, men också fundersamt, och började gå åt det håll där jag kunde skymta lägenheter längre bort. Carl hade inte överdrivit när han sa att det tog fem minuter att gå, utan efter något som bara kändes som några, behagligt tysta, sekunder låste han upp en port med hjälp av en kod som verkade mycket lång, höll upp dörren för mig och jag slank in. Det var ganska kallt i trapphuset, men när vi kom upp till hans våning och han hade fifflat med sina nycklar en liten stund, så slog värmen emot mig när han manade in mig på dörrmattan. Han drog igen dörren efter oss, suckade av lättnad och ställde ner matkassen på hallgolvet. Jag märkte med ens att vi stod väldigt nära varandra i den lilla hallen, backade snabbt undan och försökte se in i hans lägenhet.
”Men stå inte där och smyg, ta av dig skorna och gå in” sa han och flinade lite lätt när han såg min förvånade reaktion, men sedan betraktade han mig forskande.
”Du kan gå och sätta dig i köket, jag ska hämta lite saker att fixa ditt sår med” sa han och försvann förbi mig in i lägenheten.
Carls steg dog aldrig riktigt bort, utan medan jag fick av mig skorna, ställde dem bredvid hans och smög in en liten korridor täckt med matta, så kunde jag höra hur han höll på i det som jag förmodade var badrummet. Lägenheten var nog en tvåa, mysig och ganska ljust inredd. I köket fanns några bordskänkar, en ugn, en diskmaskin och ett kylskåp vid fönstret, samt ett litet bord och fyra stolar i trä. Kylskåpet var fullproppat med vykort som verkade komma från världen runt, och medan jag betraktade alla bilder på dem blev jag avbruten av Carl som stod bredvid mig.
”De är fina, eller hur?” sa han, och jag anade något drömskt i hans röst, men sedan såg han fundersamt på mig och nickade mot en stol vid fönstret – med famnen full av olika saker som jag inte kunde identifiera.
Jag satte mig lydigt på stolen, såg hur han lade ner alla saker på bordet och flyttade en stol mot min. Han vred på min så att vi satt mittemot varandra, och han drog sin egen ännu lite närmre, för att kunna se ordentligt. Försiktigt lutade han sig framåt, rörde lätt över mitt ögonbryn med pekfingret, och jag ryckte till av smärta.
”Aj” utbrast jag både förvånat och anklagande, och han log ett ursäktande leende.
”Du kommer få en rejäl bula” klargjorde han, och tog upp en liten papperstuss och blötte den med vatten.
Han började försiktigt torka bort det stelnade blodet som runnit över min tinning och ner mot kinden, lade ner tussen på bordet när han var klar, och tog upp en liten tub. Han tryckte ut lite av det geléliknande innehållet på ena fingret, lutade sig mot mig igen och började smeta ut det över min nyvunna bula. Jag kved till lite eftersom det började svida, men efter en liten stund kändes det svalt och skönt.
”Tack” mumlade jag när han plockade ihop alla saker han tagit, och han nickade mot mig innan han försvann iväg igen.
Jag såg mig nervöst omkring, kände hur det pirrade obehagligt i magen och kunde inte dra mig till minnes när jag varit hemma hos någon annan senast. Förmodligen när jag var tio år och någon som hette Jesper bjöd hela klassen på födelsedagskalas. Jag skakade lite på huvudet och håret föll över mina axlar. Jag drog upp ärmarna på min kofta, eftersom det började bli varmt nu, och såg åter igen på alla vykort på det egentligen vita kylskåpet.
”Var kommer alla ifrån?” frågade jag försiktigt när Carl återvände in i köket, och han följde frågande min blick, och log sedan snett.
”Alice” började han och fick något varmt i ansiktet, jag chansade på att det var hans flickvän, eller kanske fästmö, ”min syster” fortsatte han och gick mot ett högt skåp som såg ut att vara ett skafferi.
”Lite te?” frågade han, och jag nickade nervöst.
Jag förstod inte varför, men när han sa att Alice var hans syster, hade det bubblat till i magen, och nu när han såg frågande på mig över axeln, med ett snett leende, tog mitt hjärta ett litet skutt.
Lägg av!
Jag nickade försiktigt, och han vände sig och tog ut två tepåsar, samtidigt som han rörde sig mot spisen och satte på en kastrull med vatten.
”Du måste berätta vad som har hänt” sade han allvarligt, men med en försiktigt övertalande ton, och jag svalde hårt ner den vassa klumpen som hade växt sig större i min hals.
Jag hade aldrig pratat med någon om något allvarligt.
Drop a comment :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | noway - 19 aug 10 - 11:32 | | Som jag skrev på förra maila :):) | Twilighthyper - 18 aug 10 - 23:35- Betyg:  | | jättebra!! :D mejla nästa :D | | sztiz - 18 aug 10 - 21:31- Betyg: | | goodi goodi jätte bra :D <3333 |
|
|
|
