Vem försöker du lura? [2] |
Tack för kommentarerna på förra delen! :) Här kommer del två, och jag hoppas att ni fortsätter läsa även efter det här :)
Nästa lektion var matte, enligt mig det tråkigaste ämnet, men det var inte svårt för det. Bara urbota meningslöst. Jag lät tankarna glida iväg till vårterminen, och kom ihåg att vi skulle ha nationella prov under hela den tiden. Vissa sa att det var enkelt, andra ansåg att det var galet svårt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro, men då man knappast kunde plugga till dem försökte jag att inte få panik riktigt än.
Alla i nian var ju faktiskt tvungna att göra det, så jag var knappast ensam om mitt lidande, och ångesten som förmodligen skulle komma när som helst.
På den här lektionen hade jag inte samma tur som på svenskan, utan jag hamnade bredvid en tjej som verkade klassas som plugghäst. Hon var inte speciellt social, utan lät sitt råttfärgade hår falla som en gardin mellan oss, och för att vara ärlig blev jag inte direkt besviken. Jag märkte att hon hade ett bar grå, stålbågade glasögon som hon med jämna mellanrum petade på när de gled ner över näsryggen, men för övrigt såg jag inte riktigt vad hon gjorde. Jag lutade mig över min mattebok, krafsade ner några uträkningar på det rutade lilla pappret, och när jag till sist kom in i en fas där jag kunde stänga av alla ljud omkring mig så var lektionen slut. Just typiskt.
I huvudet gav jag ifrån mig en uppgiven liten suck, och när jag såg åt sidan hade min bordskamrat redan flytt och stod nu rodnande och talade med några av de populära. Jag chansade på att de ville veta varenda lilla snuskig detalj om mig, men när flickan inte kunde ge dem något värdefullt, då sprang hon iväg med håret fladdrandes som en mantel bakom sig, och sedan kastade de populära lite skumma blickar mot mig. Jag hade absolut ingen önskan att bli som en av dem; viljelös, allt vad ”cool” innebar och helt enkelt en marionettdocka. Nej, jag skulle föredra att smita runt vid toaletterna och hålla mig undan helt enkelt.
”Jenny?” frågade någon ur gruppen med en ganska stöddig uppsyn.
”Ja?” mumlade jag och såg på dem över axeln.
Problemet jag har är att jag inte är lika stöddig på riktigt som i mitt huvud. Det är enkelt att tänka, svårare att tala med trotsig ton, särskilt när man helst av allt bara vill vara liten och osynlig.
Det blev tyst, och ingen sade något mer, de såg bara allmänt blåsta ut där de stod med armarna längs sidorna och granskande blickar. Efter att tag började det krypa i kroppen på mig, och de väntade tålmodigt på en reaktion. Det här var annorlunda.
”Vad fan stirrar på oss för? Jävla nolla” utbrast en av de blonderade tjejerna, som fick mig att tänka på någon filmstjärna med för mycket botox.
Jag spärrade förvånat upp ögonen för några sekunder, samlade mig och försvann sedan därifrån. En flyktig fundering på om att det där hade varit något slags test slank förbi i mitt huvud, men jag tänkte inte mer på det utan gick istället till nästa lektion.
Det var en förvånansvärd lättnad att komma bort från skolan, som slutade halv fyra och hade varit ett oförglömligt helvete fyllt med hundratals okända ansikten, och att sjunka ner i ett luggslitet, rödrandigt säte på den varma bussen. Jag stirrade ut genom fönstret, iakttog flyktigt några passagerare, och hann pilla upp fem olika trådar på mitt säte innan jag kom fram till rätt busshållsplats. Jag snubblade ut, drog den senapsgula halsduken tätare kring min hals, och började gå med halvlånga, snabba steg. Inte för att jag väldigt gärna vill hem, men jag ville in i värmen och bli klar läxorna så fort som möjligt. Upp för en backe, fortsätt femhundra steg, sväng höger, gena över Stenssons bakgård, över staketet, förbi buskarna vid Janssons och fram till den gulvita dörren till den byggnad som nu föreställde mitt nya hem. Tänk att jag redan kunde gena, det var vad man fick för att vara uppmärksam på sin omgivning och inte snacka bort livet hela tiden.
Min kropp värkte, men det var inte bara på grund av att jag gått och att kylan petade in på min bara hud vid det här laget, utan för att jag var tvungen att röka. Jag var tvungen att dra ett bloss, kände migränen leta sig fram och förbannade mig själv för att ha lämnat Marlboro-paketet i den lilla lådan vid nattduksbordet. Varför hade jag gjort det nu igen?
Just det, mamma hade tvingat iväg mig till skolan, så var det. Jag hade inte hunnit få tag i det. Förbannat också. Jag tryckte in nyckeln i låset, vred om och klampade in i hallen. Okej, nej, jag klampade inte, jag smög, men jag ville klampa. Jag drog av mig skorna, ställde dem vid sidan och smet upp på mitt rum så snabbt jag kunde. Jag ville inte träffa någon av dem. Inte pappa, inte Emil och inte Anna. Jag stängde dörren efter mig, låste den noga inifrån och kastade mig mot skrivbordet. Medan jag drog upp en cancerpinne sköt jag upp fönstret på vid gavel, och jag satte mig i fönsterkarmen. Jag lutade mig mot listen, tände cigaretten i handen med min slitna tändare, och drog in ett förföriskt bloss.
Tänk att det kan vara så lugnande att långsamt ta sitt liv.
Mina tankar gled ifrån nuet, och jag såg plötsligt ett par gröna ögon framför mig, en svart kalufs som skulle föreställa hår, och två rader med vita tänder. Ett bländande leende och kaotiska känslor senare skakade jag på huvudet för att bli kvitt bilden, och drog förundrat in ett bloss.
Jag hörde hur en bil sladdade upp på parkeringen, hur en dörr öppnades och slogs igen, och hur en kassa prasslade i jämn takt med ett par klackar som rytmiskt slog mot stenplattorna. Jag såg inte detta då jag hade mitt rum mot den lilla trädgården, men drog ännu ett lugnande bloss och andades ut röken i den friska luften. Tänk så jag förpestade syret med den här lilla rullade pinnen. Jag stirrade ner på den, bestämde mig för att det inte spelade någon större roll, och drog ett sista bloss innan jag fimpade cigaretten, vek in den i ett A4-papper och petade sedan ner den i papperskorgen. Lagom efter att jag hade gjort det, hörde jag hur mamma vinglade in i hallen, ropade efter hjälp med maten hon köpt – utan att någon kom. Pappa gormade åt henne att hålla tyst, och jag kunde föreställa mig den fräna andedräkten som var präglad av alkohol som om han stod framför mig. Emil gormade från sitt rum att han försökte göra sina läxor, vilket självklart var en lögn, han gick första året på gymnasiet och kollade bara på porr hela tiden, och i samma stund klev Anna in genom hallen. Jag hörde hennes gälla röst skrika ”kan ni bara inte sluta bråka!” och sedan hennes klapprande steg när hon flydde upp för trappan.
Jag har en mycket älskvärd familj.
Drop a comment :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | gbg_95 - 13 okt 10 - 21:05 | | Gillar den här! :) | Twilighthyper - 17 aug 10 - 19:06- Betyg:  | | meeeer!!!! mejla!! | | sztiz - 17 aug 10 - 18:26- Betyg: | | Bra mer :D <333 |
|
|
|
