Vampyrernas hämd Del 2 |
”Hämd för vadå?” undrade Erik och gav mig en granskande blick, ”och vem va det?” la han till, ”jag får inte säga det och jag vill inte att du blir indragen i det” jag suckade. Och vi fortsatte gå över gräsmattan, jag såg på honom och sen såg jag upp på den mörka himelen, det va mitt i sommaren så det va inte så mörkt. Men man såg svaga konturer av stjäror. Efter ett tag blev buskarna glesare och jg såg tornen på kyrkan. Jag kollade på dem och kände hur hjärtat övertogs av sorg istället för rädsla och trygghet. Jag drog en djup suck ”varför går vi h...” han avbröt sig då han förstod varför vi va på väg till kyrkogården. Han kollade ner på mig och log sitt mjuka snälla leende som nådde ända upp till hans ögon, de tindrade och jag log försiktigt ”jag besöker henne nästan varje dag, jag känner mig så ensam utan henne” sa jag och la handen på den kalla järngrinden, med ett högt gnissel gled den upp och jag klev ut på grusgången. Ännu en gång började mina steg knastra av de stora gråa stenarna. Jag gick vant på kyrkogårdens gångar och jag stannade vid den stora familjegraven, där låg, mormor, morfar, farmor och farfar pluss min syster, hon hade fått en egen liten sten och jag satte mig ner i gräset. Jag kände snabbt att byxorna blev blöta av fukten i gräset. Jag kollade på gravstenen. ”Zoye LaFont 1987 – 2010” jag tog ett djupt andetag och kände tårarna sakta börja rinna ner för kinderna jag kände Eriks händer på mina axlar och sen kollade jag på honom och reste mig sakta upp och la armarna om hans hals, han la dem om min midja, jag kände hans varma kropp och hur det hjälpte ”Jag vet att hon älskade dig och jag älskar dig med” snyftade jag och borrade in huvudet i hans hals ”jag vet” sa han och höll om mig hårt och jag log ”Tack” sa jag och log mot honom. Jag tog den torkade rosen och la den på graven och jag kollade ett tag innan jag kollade på honom ”Nu kan vi gå igen” sa jag och han nickade, vi började återigen gå över grusgången och våra steg knastrade, nu va det mysigt men när jag la handen på grinden kände jag en våg av rädsla, jag såg ett par ögon i buskarna rakt över gatan, jag skakade snabbt av mig känslan trodde jag men den stannade kvar, jag tyckte det var det obehagligaste. Jag öppnade grinden som protesterade med att gnälla högt. Jag skrattade lite ”De borde smörja den där” sa jag och vi skrattade gott, men trotts det så kände jag rädslan krypa närmare och närmare. Jag började gå och efter ett tag låg kyrkan långt bakom ocss och vi gick på cykel och gångvägen igen vi skrattade lite och efter cirka tio minuter va vi vid korsningen och Erik skulle åt ena hållet och jag åt det andra ”Vill du komma in på lite fika?” undrade jag och kollade in i hans fina tindrande ögon. Onej jag har gått och blivit kär i min systers ex. Det fick bara inte hända. Jag skakade smått på huvudet , ”Jag står nog över det e lite sent” sa han och log ursäktande ”jo det förståss” sa jag och fnissade till. ”Vi ses en annan dag” sa han och började sakta gå från mig ner längst gatan, jag såg hans mörka siluett försvinna bort ner för gatan, jag började sakta själv gå när han va helt borta, ett lågt knakande fick mig att hoppa till och sen kolla runt, där stod han och tre andra, jag va berädd att skrika men jag vände mig om och började springa igen, jag sprang längst gatan och kollade bakom mig de följde så klart efter mig, jag kände hur underlaget under fötterna ändrades, det blev jobbigare att springa och det knastrade, och så plötsligt hände det som inte får hända, jag satte foten fel och ramlade, jag ramlade hejdlöst frammot och slog händerna och knäna ner i grusgången, händerna blev upprivna och byxorna gick sönder. Jag kollade ner på knäna och såg till min förskräckelse att jag blödde, jag hörde hur de kom närmare och så plötsligt kände jag deras kalla händer runt handlederna och fotlederna och sen hur någon band något för mina ögon, allting blev svart och jag såg ingenting. Jag ville skrika men det kom ingenting genom munnen på mig, jag kunde knappt andas, allt jag kunde känna va rädsla och panik, hjärtat skenade i bröstet på mig, jag kan slå vad om att vampyrerna hörde det och jag började hyperventilera. Jag ville bara skrika rakt ut men som sagt inget kom genom min strupe. Jag kände att en av vampyrerna bar mig i famnen, jag kunde känna ett rytmiskt onaturligt snabbt gungande och jag gissade på att de sprang riktigt fort. Det va det här som inte fick hända, vad ska hända nu? Allt som kretsade i mina tankar var vad som skulle hända, hur jag skulle slippa undan. Men vart skulle jag? Hur skulle jag kunna komma hem? Skulle någon leta efter mig? Allt som rörde sig i huvudet fick mig att gripas av ännu mera panik
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sztiz - 16 aug 10 - 22:17- Betyg:  | | Ass bra :D <333 |
|
|
|
