Vampyrernas Hämd Del 1 |
Jag kände sanden under fötterna och hur paniken växte i kroppen, de va efter mig, jag skulle ha lyssnat på min syster när hon sa att jag inte skulle beblanda mig med Vampyrer, men vad gjorde jag om inte beblanda mig med vampyrer, jag hör deras lätta snabba steg i sanden, mitt eget hjärta slå i bröstet, min ansträngda andhämtning. Där en stig, jag vikar av snabbt och smidigt, in i skogen måste in i skogen, tankarna ekade i huvudet på mig, skogen kunde ge mig skydd. Jag hör några av dem fortsätta rakt fram men även att några av dem fortsätter efter mig, paniken stiger, hjärtats rytm blir fortare och fortare, mina steg landade i barren, det sved så fort jag satte ner en fot. Jag får inte stanna. Jag pratade med mig själv i tankarna, då ser jag det, vårat hus, jag springer snabbare på skogsstigen och kastar mig in genom dörren, jag vet att de inte kan komma in om de inte är inbjudna. Jag lutade mig mot dörren och andades ut, min systers långa mörka hår lockade sig över henens axlar, henens gröna ögon kollade bort från kameran, hon klädde så bra i den där röda tröjan och jeansen. Jag kände hur ögonen tårades, hon hade blivit lurad, av en elack hämsk vampyr, jag bet mig i läppen hårt och kände efter ett tag hur jag fick blodsmak i munnen. Jag sprang upp för trappan och kollade mig i spegeln, det fanns inte en enda likhet mellan mig och min syster. Jag såg på mina gråblåa ögon, det långa raka blonda håret de fylliga läpparna och suckade, ingen kunde säga på rak arm av att bara titta på oss att vi va systrar. Jag skakade på huvudet och drog på mig en enkel vit vringad t-shirt och ett par mörkblåa tajta jeans. Jag tog silverkorser med järnört och svalde lite av järnörten i fönstret, den växte bra där och skyddade mig om Vampyrerna skulle klättra in genom fönstret. Jag kollade nervöst genom fönstret, de hade gett upp, skönt men jag va inte säker än, solen höll på att gå ner och jag visste att jag skulle skynda mig om jag ville hinna dit i tid. Jag tog den långa tunna kappan och knöt bältet hårt runt midjan, jag hade järnört överallt, i alla jackfickor, i hårspayen, ja överallt bara på grund av att jag skulle lägga näsan i blöt. Sakta öppnade jag dörren och kollade ut, inen där jag öppnade den och klev rakryggad ut genom dörren, jag låste den och började gå. Jag hörde grusetknastra under jumpadojorna, och denna gången hörde jag bara mina egna steg som tur va. Efter att ha gått på våran grusgång ett tag så övergick underlaget till assfalt, det va lite läskigare eftersom man inte lika lätt hör fotsteg på assfallt som grusgång. Jag kände mig hela tiden iaktagen, kände rädslan komma krypande inpå kroppen, ja började andas oregelbundet och va tvungen att bita mig i läppen för att fortsätta gå, jag ökade på takten och snart blev underlaget gräsmatta. Ännuvärre än assfalt, nu hör man ju ingenting. Jag kände värkligen ett par ögon i nacken nu, jag vände på huvudet sakta ch va nära på att skrika, där längre ner på gatan som jag just lämnat kom en mörklädd figur gåendes rakt mot mig. Jag vände snabbt på huvudet igen så att håret stod åt alla håll i farten, det la sig sen perfekt som vanlig när jag ökade på steget. Jag sneglade bakot, personen elelr varelsen kom närmare och närmare, jag blinkade till, såg jag ett par tänder eller inbillade jag mig bara? Jag fortsatte gå och öökade på stegen ännumera. Jag ville bara skrika och försvinna, träffa min älskade syster igen. Men det skulle aldrig hända. Jag kunde nästan höra varelsen eller personens andhämtning, jag kände hur min stanande upp och hur hjärtat bultade i bröstet, det hade blivit mörkt medans jag gick och där jag gick nu fanns inga gatulycktor. Jag såg buskar omkring mig, jag kände så väl igen platsen jag va på, personen elelr varelsen kom närmare och närmare, plötsligt lägger personen handen på min axel, jag kände tyngden och att den va en aning kallare än min kropp, munnen öppnade sig och jag skrek rakt ut "Aphrodite vad skriker du för?" undrade en välbekant röst. Jag tog ett lättat andetag "men gud va du skrämde mig Erik. Sa jag och kastade mig om halsen på min syrras expojkvänn. Han hade alltid behandlat mig som sin lillesyrra och jag kände mig alltid så säker med honom vid min sida, jag log och skakade på huvudet. "jag är en liten hare vet du och dagen har inte gjort den saken bättre" sa jag och skakade smått på huvudet. Han gav mig en undrande blick och jag drog en djup suck "okej då" sa jag och han log han visst eatt jag skulle berätta nu. "jag tog en fridfull promenad på stranden" börjad ejag och fortsatte att gå. "Jag gick i min egen värl och funderade allmänt du vet hur jag är" sa jag och skrattade och han nickade bara "Och då råkade jag gå in i en ung ganska snygg kille och eftersom jag är väluppfostrad så bad jag om ursäkt och kollade upp på killen, had ejag inte gjort det hade han nog aldrig fattat vem jag va, han log och plötsligt kom ett gäng killar mot mig, jag började sakta gå med ett nervöst leende och han tog tag i min handled" jag gjorde en paos och kollad epå Erik "vad ville han?" undrade Erik, jag kollade på honom och uttalade ordet jag tänkt på länge "Hämd" sa jag bara.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | xXSadAngelXx - 7 sep 10 - 23:17 | | niiice :) | Eclipse - 28 aug 10 - 19:35- Betyg:  | | oohh.. intressant.. varför vill de hämnas på henne? :O får jag väl veta snart ;D |
|
|
|
