Emmy Del. 9 |
"1209, inte 1509" Hon och Olle satt i hennes säng. Månaden
som gått hade varit fantastisk. Hennes semester skulle
tyvärr inte hålla mer än en vecka till... Snart var hösten
här, och hon hoppades att den skulle bli bättre än någonsin.
"Okey, men ja har lärt mig nu. Fråga mig imorn" Hon drog
händerna genom hans hår. Det luktade ljuvligt. "Imorn...
Ja ska jobba imorn"
"Jaha, börjar du då?" Olle kollade ut genom fönstret. "Ja,
precis" Sa han och kollade på henne igen. "Får ja komma
och hälsa på dig?" Frågade hon. Han log. "Ja visst, bara att
ja har flera möten med kunder... Det passar nog inte imorn, men
någon annan dag sötnos" Han pussade henne. "okey, jo juste ja..."
Hon kom och tänka på middagen som Kia och John skulle ha nästa
helg. "Närsta helg har Kia och John bjudit mig, och du kan väl
följa med? Ingen av dom har ju träffat dig?" Hon kollade på
honom med hundögon. "åh va synd... Ska bort i helgen. Ska träffa
min mammma" Hon kände helt plötsligt att hon inte visste mycket
om honom alls, och det faktum att han var hennes granne och ingen
av hennes vänner hade änuu ens sett honom?
"okej" Hon kollde ner. Trots att han kramade om henne och
sa urgullga saker kände sig lite besviken. Ävem om det bara
hade gått 1 månad och två veckor så kändes det som om han
höll sig undan ibland, var lite frånvarande ibland. Han berättade
sällan något om sig själv. Det enda hon visste var att han va
bilförsäljare och att han hade en bror. Thats it. Hon hade trott
att bara ha honom, nära skulle räcka. Men nu vlle hon ha mer,
veta mer om honom att han skulle öppna sig. Hon själv hade inte
heller öppnat sig så mycket, även om Olle frågade mycket gav
hon ofta korta svar. Just därför att hon kände att han inte ville
dela allt med henne av sig själv...
dom låg i sängen. Båda kollade ut på stjärnorna som var helt
otroligt vackra denna kväll. Helt plötsligt vibrerade det i sängen.
Emmy letade desperat efter sin mobil men hittade istället Olles.
Olle hande döpt kontakten som ringde till "J." Han tog mobilen
ur hennes händer. Hon rykte till.
"Hej" sa han och reste sig hastigt upp och gick ut ur rummet och stängde dörren
efter sig. Hon satt frågande kvar i sängen. Någon J? ringer
klockan ett. Varför blev han så konstig? Var det något gammalt ex?
Hon la sig ner i sängen och somnade. Vaknade av att Olle
kom in kanske en kvart senare.
Han kröp ner brevid henne. Hon kände hans varma kropp bakom sig, hans
armar omfamnade henne. Han kysste henne på halsen. "vem var de?" Viskade hon.
"Min bror...Han har problem... Förlåt om ja va kort
mot dig. Blir bara så jävla nervös, vet inte vad han har hamnat i"
Han lät lessen. "Vill du prata om det?" hon vände sig om.
Hon rörde vid honom. Så vacker. "Nej, det är inget så. Han
har åkt ut och in från rehab... Det tog nästan knäcken på
mamma och nu vet ja inte riktigt vad han håller på med. Han
har nog hamnat i någon skit" Emmy fick nu
dålgt samvete över att hon ens tänkt tanken på att det skulle
vart en tjej som ringt. "Det måste va jobbigt?" Olle
kollade ner. "Mh jo och alltid behöva
oroa sig för att han har tagit en översos eller
blivit skjuten eller ligger däckad i en gränd..." Trots att
Olle ofta var lite hemlighetsfull älskade hon att han ändå
var känslosam och berättade sånt här, även om det lät tragiskt.
"Så jobbit och inte kunna hjälpa honom..." Hon smekte hans kropp.
"Du gör allt du kan"
Så var det morgon. Olle hade stuckit iväg tidigt till jobbet.
Hon låg ensam kvar i sängen men kunde inte sova. Hon önskade
verkligen att han bara kunde i helgen och fick träffa hennes
vänner. Den enda som faktikst sett honom förutom hon själv
(som hon kände) var ju Andreas. Som hade skickat sms och ringt
flera gånger sedan hon ignorerat honom. Han hade fått sin vanliga
panik, så fort hon inte var intresserad. Men att han skulle bli
så desperat kunde hon inte ha anat?
Hon hade inte svarat en enda gång. Hon kände att det var bäst så.
Det var bra att ha honom när hon känt sig ensam och var singel.
Nu var hon varken ensam eller singel. Hon och Olle hade inte
offentligt sagt att dom var "ihop" Men det var dom, kändes som
mer än 1 månad och två veckor, snarare ett år eller två.
Hon var som uppslukad av honom, från första stund. Äntligen
hade hon den där killen, som alla tjejer vände sig om efter.
Inte för att hans utseende var det enda, nejnej. hans personlighet
fulkommigt älskade hon. Humorn, det känslosamma, förstående och
och hur han alltid sa perfekta ord i rätt sammanhang.
Hon visste att ha gillade henne, det märktes verkligen.
Det tvivlade hon inte en sekund på, men det var en liten röst
i henne som sa något om honom ibland. Något hon inte ville höra...
Emmy ville inte lyssna, whats not to like about him liksom?
tyst med dig, dumma lilla röst, du vet ingenting.
|
| Kommentarer | | Ferdos-Lina - 23 sep 10 - 17:34 | | Bra! | | Sabbe_sabbe - 15 aug 10 - 15:47 | | brea som vanligt(Y) mejla |
|
|
|
