Välkommen till Sommaren |
Mina steg ekade mot de smutsiga stengolvet. Inte en själ syntes till. Jag hade beräknat tillfället och platsen väldigt noga. Han hade direkt tackat ja när jag föreslog att vi skulle träffas. Sikken idiot. Han litade på mig, när jag sa att jag var tvungen att träffa honom angående en sak, att det var viktigt. Han skulle bara veta. Jag ljög inte direkt heller. Det var viktigt. För mig.
Dunken var ganska tung, av metall och allt. Ska man göra någonting, så ska man göra det ordentligt. Skinnhandskarna hade blivit varma, och dunken höll på att glida ur min hand. Jag kände efter i fickan. Mitt vapen var kvar.
Jag rundade hörnet på den gamla, slitna skolan, och gick in i en ny korridor, där det funnits skåp förut. Men av någon anledning hade de monterats ner, och kvar var bara lite smutsmarkeringar. Jag passerade bänkar och fönster, men gick så långt in att jag inte syntes utifrån. Sedan kom jag till fysik- och slöjdlokalerna, där han redan satt och väntade. "Vad ville du?" var hans första ord, när han reste sig upp, från bänken.
"Du ska snart få se" mumlade jag och kramar om honom, samtidigt som jag, bakom hans rygg, skruvar upp korken på bensindunken.
Jag backar en halvmeter från honom, dunken är halvt synlig bakom mig. Jag stirrar på honom, han ser vänligt på mig med en undrande blick. Ett osäkert leende ryckte i mungiporna. Tusen tankar for genom mitt huvud. Ville jag verkligen detta? Fördelar, nackdelar, konsekvenser av båda händelseförloppen. Jag strundade egentligen i om de fick fast mig eller inte. Jag stod gärna mitt straff, bara uppdraget var slutfört. Jag hade redan gjort mitt val. Oavsett vad någon skulle säga, så kunde ingen övertala mig till ett annolunda beslut. Jag såg riktigt hårt på honom, bara för att få en riktig minnesbild av honom, innan proceduren satt igång.
Jag petade bort locket från korken. Den for i golvet. Skramlet fick honom att vända bort huvudet från mig, och jag tog chansen. Den regnbågsnyanserade, flytande bensinen dränkte honom, över hela kroppen. Men vana rörelser drog jag fram tändsticksasken. Han såg på mig igen, denna gång var blicken chockad. Han flydde inte, skrek inte, sprang inte. Bara stod där och såg på när jag tände eld på en sticka. Mina händer darrade inte, som jag sett på film, och läst böcker om att de borde göra i sådana här lägen, utan var stilla och stadiga, med stickan i handen.
"Jag hatar dig" var de sista ord som han fick höra från en annan människa. Ord, som var fyllda med det starkaste hat som finns.
Hans skrik ekade när jag kastade stickan. Elden reagerade på en gång, och stora flammor slog upp ur kläderna och håret. Jag såg fascinerat på lågorna, hettan som värmde mitt ansikte och hjärta. Hans röst tjöt patetiskt i bakgrunden, som om jag skulle hjälpa honom. Skrik du bara, tänkte jag. Det finns ingen som kan höra dig.. Han föll ner på knä, sträckte ut en vädjande hand mot mig, mot någonting som han trodde var sin räddare. En tyngd lyfte från mina axlar, samtidigt som hans sista skrik dog ut. Jag kände mig renad inuti, renad och fri. Som paralyserad stod jag och såg på när livsanden lämnade kroppen. När elden började slockna och kvar fanns sot, aska, och en sönderbränd kropp, så rörde jag äntligen på mig. Plockade upp locken, och skruvade på det på dunken. Lyfte upp dunken, och gick ut genom en dörr, och ner för en trappa.
Jag tänkte ingenting när jag tyckte upp ytterdörren, och slängde dunken i en container. Äntligen såg jag att solen lyste på mig, gräset var grönare, och himlen var klarblå. Färgerna log mot mig, hälsade mig tillbaka från den gråa värld jag levt i så länge.
Välkommen till sommaren.
|
|
|
|
