(m/m) I love you, moron! ~ Kapitel 3 |
Jag är bäst! Jag måste allvarligt vara Gud eller något. Ni borde buga inför mig. Just kidding! ;D
Men ni måste erkänna att jag är världens snällaste som lägger upp kapitel 3 också. Men det kommer inte blir några fler kapitel på ett tag nu.
Tack så jättemycket för era kommentarer. You made my day. I love you all<3
Jag var nära att spruta ut chokladmjölken på Marcus. Vad fan pratade han om? Jag hade redan en pojkvän! Och en jävligt bra sådan!
”Vad fan menar du?” utbrast jag.
”Jag menar vad jag sa. Jag tror du är kär i den här… Liam.”
”Det är jag inte! Jag har redan en pojkvän som är helt underbar och perfekt på alla sätt och vis!” Han suckade men log.
”Jag vet. Det är bara en tanke.” Vi satt tysta en stund och jag försökte smälta vad han hade sagt. Jag… var kär i Liam? Nej, knappast!
Några minuter senare kom pappa in i köket. Han kastade en blick på mig och sen fick han ett igenkännande ansiktsuttryck.
”Just det! Din storebror kommer imorgon.” Jag stirrade på honom flera minuter innan jag samlade mig.
”Du tänkte inte på att berätta det här tidigare?!” Han log fåraktigt.
”Sorry, jag glömde.” Jag blängde på honom och drack upp det sista av chokladmjölken innan jag reste mig upp.
”Aja. Jag går och lägger mig nu.” De nickade och jag gick upp till mitt rum för att sova.
Jag tog av mig kläderna och kröp ner i sängen. Det sista jag såg framför mig innan jag somnade var Liams ansikte – vilket irriterade mig något enormt.
Nästa morgon vaknade jag av att det var någon som satt och studsade på min mage. Jag stönade irriterat och öppnade halvt ögonen. Det var Anna som satt på min mage i sitt rosa prinsessnattlinne och hoppade upp och ner.
Jag stönade en gång till när luften gick ur mig. Jag tittade på Anna genom trötta ögon.
”Anna… hoppa av.” Hon satt kvar en kort stund till innan hon äntligen gjorde som jag sa. Dörren till mitt rum öppnades och Marcus kom in.
”Kom nu, Anna,” sa han när han fick syn på sin dotter. ”Vi ska inte störa Sebbe. Han behöver sova lite till.” Hon sprang fram till honom.
”Okej!” Marcus log ursäktande och stängde dörren efter sig. Jag sneglade på klockan; halv sju. Jag stönade irriterat, och vände mig med ryggen mot klockan och drog täcket upp till hakan. Kunde jag sova länge så skulle jag göra det. Jag slöt ögonen för att bara sova i ”fem minuter till”.
Jag minns inte ens att jag somnade, bara att pappa plötsligt sköt upp dörren och ropade något.
”Du kommer för sent!” Jag satte mig direkt upp i sängen och stirrade först på honom och sen på klockan; kvart över åtta! Vi började om en kvart!
Jag for ur sängen som om jag hade eld i baken och drog på mig kläderna som låg närmast – alltså kläderna som jag haft igår som jag sen slängde på golvet när jag la mig. Jag fick snabbt på mig strumporna och tröjan, men jag snubblade på byxorna och ramlade in i byrån – vilket resulterade i ett stort blåmärke på smalbenet. Pappa rynkade ögonbrynen när jag svor, men sa inget.
När jag tillslut fått på mig jeansen tog jag min färdigpackade idrottsväska och sprang nerför trappan med pappa efter. Jag rusade mot ytterdörren, men pappa stoppade mig.
”Ska du inte ha någon frukost?” Jag suckade irriterat.
”Hinner inte. Skolan börjar om tio minuter.”
”Jag kör dig, så ät en smörgås lite snabbt.” Jag suckade igen men skyndade mig att bre en smörgås som jag åt upp i fyra stora tuggor.
”Så, nu är jag klar. Nu åker vi!” Jag gick ut i hallen och drog på mig skorna. Både Marcus och Annas skor var borta, så de hade redan åkt. Lukas var inte heller kvar, så han hade fått följa med dem. Pappa fick också på sig skorna och jackan – jag struntade i min – och vi småsprang till bilen och hoppade in.
Vi kom fram till skolan kvart i nio. När pappa parkerade slängde jag upp dörren och började springa mot skolan, men blev direkt dragen baklänges och landade på rumpan bredvid bilen. Jag masserade mitt onda huvud som jag slog i bildörren.
”Aj…” Pappa lutade sig oroligt över passagerarsätet och öppnade dörren försiktigt.
”Sebastian? Hur gick det?” Jag tittade upp på honom. Tydligen hade min tröja fastnat när jag stängde dörren.
”Bra. Tror jag…” Sen såg jag hur mycket klockan var och började rusa mot skolan igen. Jag vinkade till pappa. ”Vi ses sen!” Han nickade och jag hörde hur han körde iväg.
Jag sprang så fort jag kunde och slängde in väskan i skåpet och kollade på schemat. Min otur fortsatte. Vi hade matte med Allan, den tjurigaste läraren på hela skolan. Jag dunkade huvudet i mitt skåp vilket fick ett par äldre elever att titta konstigt på mig. Jag log lite snabbt och gick sen till helveteslektionen.
Vi hade matte på andra våningen i sal 33. Jag försökte smyga mig in, men eftersom alla sitter vända mot dörren så var det egentligen ingen idé. Allan vände sig om och blängde på mig genom sina glasögon när jag öppnade dörren. Jag log och skrattade lite nervöst. Som en ren reflex åkte min hand upp till nacken.
”Förlåt, för att jag är sen.” Hans ögon sköt blixtrar.
”Det blir kvarsittning för dig, Sebastian.” Jag öppnade munnen för att säga något, men jag vågade inte för Allan skulle säkert strypa mig om jag gjorde det. Istället gick jag tyst och satte mig vid fönstret längst bak. Oturligt nog satt Liam framför mig, och han vände sig om på stolen och började tyst prata med mig.
”Varför var du så sen?”
”Jag försov mig.”
”Hur kom du hit så fort? Brukar inte du åka buss?”
”Pappa körde mig. Kan du vara tyst nu?” Han såg på mig, och log sen brett.
”Varför då?” Precis då stirrade Allan på oss och vi frös till.
”Eftersom du verkar kunna det här redan så kan du svara på nästa fråga, Liam.” Han vände sig om på stolen med ett nervöst leende.
”Okej.”
”Därför,” mumlade jag som svar.
Resten av dagen rullade på som vanligt. Jag var inte ensam en sekund, Liam följde efter mig överallt. Det enda stället jag fick vara ensam på var när jag skulle på toa.
Det var dags för sista lektionen, idrott, och sen min kvarsittning. Jag tog suckande idrottsväskan ur skåpet och gick mot idrottssalen, men Liam vid min sida såklart. Medan han pladdrade på om något helt oviktigt skyndade jag mig in i killarnas omklädningsrum och in på toaletten för att byta om.
När jag kom ut stod Liam precis utanför dörren med ett bekymrat uttryck i ansiktet. Jag hoppade till.
”Liam! Sluta med det där.”
”Förlåt.” Jag gick in i själva idrottssalen innan han hunnit säga något mer och satte mig på en av bänkarna. Liam satte sig såklart bredvid mig, fortfarande med det där bekymrade uttrycket i ansiktet. Han hade inte släppt mig med blicken sen jag kom ut från toaletten, och tillslut fick jag nog.
”Vad har du för problem?”
”Du.” Hans svar fick mig att haja till, och bli argare.
”Vad menar du med det?”
”Jag menar bara att jag är orolig för dig. Du har inga vänner, förutom Kevin och kanske Louise. Du är smal som en sticka och du verkar inte bry dig om dig själv.” Han kollade ner på mitt ben där det var ett stor blåmärkte. ”Hur fick du blåmärket?” Jag suckade irriterat.
”Det är inte som du tror. Jag snubblade in i byrån imorse.” Han skulle precis säga något mer när idrottsläraren Lynn kom in. Hon var i trettioårsåldern med långt, svart hår i en hästsvans. Hon var sträng, men den bästa läraren på den här skolan.
Så fort lektionen var över gick jag in på toaletten och bytte snabbt om. Liam var inte klar än, så jag skyndade mig till mitt skåp för att se gå till den förbannade kvarsittningen och sen äntligen få åka hem och träffa Victor. Jag hade saknat honom så himla mycket. Efter att han flyttat hade jag bara träffat honom två gånger.
Jag tog min väska och gick till salen där kvarsittningen skulle vara. Med en tung suck öppnade jag dörren och gick in. Framme vid tavlan stod Allan och skrev något. Förutom Allan så var det tre andra personer där inne. En äldre tjej med färgat, rött hår uppsatt i två tofsar, en yngre brunhårig kille som låg och sov och en äldre blond kille som satt och gungade på stolen med fötterna på bänken.
Jag satte mig längst bak som jag brukade och såg uttråkad ut.
Efter en stund vände sig Allan om och kollade på oss genom sina glasögon.
”Då är alla här. Jag har skrivit upp på tavlan när ni får gå.” Jag kollade tavlan snabbt. Halv fem! Då gick det ingen buss! ”Ingen, får gå innan dess. Uppfattat?” De andra tre nickade uttråkat, jag själv satt bara och dunkade huvudet i bordet. Jag kände de andras blickar på mig, men jag ignorerade dem.
När klockan äntligen blev halv fem lät Allan oss gå. Jag suckade tungt och tog min väska och lämnade klassrummet med de andra. När jag väl kommit ut gick jag in i något och ramlade baklänges på golvet.
”Aj…” Jag tittade upp på personen för att säga förlåt, men också för att skälla lite på honom. Jag hade verkligen inte väntat mig personen som stod framför mig.
”Fortfarande lika klumpig, huh?” Killen framför mig sträckte fram handen och han hjälpte mig upp. Så fort jag kommit på fötter slängde jag mig runt hans hals.
”Victor!”
Tack ännu en gång för era kommentarer. Nytt rekord igen! 6 kommentarer på en dag ^w^
Jag kommer bli jättelycklig om ni kommenterar, och en lycklig författare skriver fortare ;)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eclipse - 29 jun 11 - 20:13- Betyg:  | | Jätte bra! Jag kände också ett lyckorus när jag förstod att det var viktor så du har fått mig att leva in, duktigt! ;) | | chicada - 17 aug 10 - 17:26 | | Åhå, vad gullig den här novellen är, gimme more! | | Andastyst - 17 aug 10 - 16:49 | *avguda*
Mer nu, tack? | | lovemenot - 15 aug 10 - 19:19- Betyg: | | åååh mejlaa nääästaa :dddddddd | | Starfish - 15 aug 10 - 04:43- Betyg: | | du måste skämta om att inte lägga ut fler på ett tag!:( jag vill läsa mer ju XD | | Pumisa - 15 aug 10 - 02:46- Betyg: | | Du skriver bra! ^^ | | Rainbow-escape - 15 aug 10 - 01:34- Betyg: | | Keep up the good work! :D | | poetensvilkor - 14 aug 10 - 22:49- Betyg: | | åhh wee 8D | | Fiiiaaas - 14 aug 10 - 22:16- Betyg: | | awsum!!! :D |
|
|
|
