Vinterögon och smultronläppar - Oneshot |
hmm, nu skriver jag såhär sent nu igen. lol.
den här berättelsen var tänkt att vara en kontrast till alla mina sorgliga; spetsad av lite småcharm.
hoppas ni lär njuta
- er V&L
*
Vinterögon och smultronläppar
Hon sökte med blicken
Efter bottenlös kärlek
Men fann bara himmelen
I ett par isblåa
Som skymtade
Horisont
Och bottenlös närvaro
Men hur kommer det sig
Att hans läppar ändå smakade
Smultron, när smultron
Är sommar
Och inte vinter
I ett par ögon?
- Ur min dikt: Vinter i ett par ögon
Hon mindes att hon satt alldeles ensam i den ensliga gläntan en varm sommardag när hon betraktade molnfallet som skymtade på den solvärmda himmelen. Hon önskade att hon hade kunnat spara ögonblicket av perfektion i minnet, innan den försvann för alltid och byttes ut mot en trist tillvaro fylld av ångest. Hennes ögon skymtade sorgens regnbågsnyanser och det var med en stark viljekraft som hon lyckades hålla god min och tillät sig därför inte att bryta ihop på den där träbänken som utgjorde hennes favoritplats i gläntan. Hon höll ena handen för munnen och andades långsamt in och ut, utan att någonsin slita bort blicken från himlavalvet och den avlägsna horisontens svarta linje. Hon reste sig upp från träbänken och promenerade till synes ointresserad längs den gröna gläntan och dess lummiga undervegetation. De blå conversen hade redan fått sig en omgång av blöt lera och smutsen som var ingraverad i skoparet, hade även dem en ton sorg i sig. Flickan höll hårt om den utputande magen och smekte den förstrött med fingrar doppade i bläck av allt skrivande i den nötta dagboken hon hade därhemma på skrivbordet.
”Ingen fara, älskade. Pappa kommer tillbaka, han hade bara mycket att göra den där gången minns du. Han var ju så ofantligt trött och nergången, käraste. Han kommer tillbaka ser du.” Hon förde över all sin tillit till den där sista meningen, men av döma av det slitna håret som hade bildat en ridå över de honungsbruna ögonen med guldstänken, var hon inte fullt lika övertygad. En riklig mängd av salta tårar producerades i den unga flickans alltför sorgsna ögon. Hon lät dem falla över den smutsiga kinden som verkade ha färgats röd under loppet av några blossande sekunder.
”James, var är du?”
Vädjandet rullade över hennes darrande läppar när hon satte sig ner på huk och grät för första gången på tre månader. Den gröna gräsplätten kändes omaka i kontrast till den darrande flickans sinnesstämning. Hon ville inget annat än känna sig älskad, men visste i samma ögonblick som tanken slog henne, att det var en omöjlighet. Ingen kunde någonsin älska en änka som dessutom var drygt femton år och på tok för ung för att vara gravid till en avliden krigssoldat.
*
”Min lilla gullplutt.”
Hans händer kändes starka och betryggande när han lade dem ovanpå hennes, samtidigt som han smög en ledig hand runt hennes slanka midja. Hon log och blottade på så vis en tandglugg i främre raden. Hennes läppar hade en mjuk babyrosa ton som lätt beblandas med den brunbrända huden. Hennes ögon nåddes av solljuset som fick henne att bli vackrare än vad hon egentligen var. Något med den långa, muskulösa mannen i den vita, uppknäppta skjortan, fick henne att känna de sedvanliga fjärilarna i magen. ”Vad var det du hette nu igen?” Frågade hon leende och fick en kyss som svar på frågan.
”James. Jag heter James, Claire.”
Hon log ett ännu bredare leende när hon hörde hennes namn uttalas på det mest sensuellaste sättet. James gjorde henne alldeles knäsvag och varm i hela kroppen, vilket tilltalade henne. Hon rörde sig bort från honom och gick mot den folkvimlande katedern i det lilla caféet.
”Vad önskar damen?” Frågade en av servitriserna som höll en silverbricka i ena handen och en rykande kaffekopp i den andra. ”En latte, tack.” Sa hon frånvarande, alltför medveten om att James betraktade hennes ryggtavla med sina intensiva isögon.
”Två, om det inte vore mycket begärt.”
Claire vände sig om när hon hörde hans mörka stämma och möttes av ett pojkaktigt flin och mjuka ögon.
”Ska det här föreställa en dejt?”
*
Flickan i den ensliga gläntan reste sig upp från den nedhukade ställningen och rörde sig mot slutet av gläntans innandöme, på sin väg mot den mahognyfärgade stugan som hade utgjort deras hem; hon och sin älskade James. Hennes ögon var rödflammiga i likhet med hennes kinder. Hon sög på de nariga läpparna och borstade bort hårstrimmorna som skymde hennes synfält. Hon tänkte på honom dag och natt och ända sedan barnet hade börjat växa i magen på henne fanns det inget som kunde hindra henne från att besöka hans grav. Den grav hon hade gjort för honom. Kroppen fanns inte där; han hade dött alldeles för långt borta från henne. Men hon försökte ändå känna hans närvaro på något sätt, om så av en grav vars innehåll var tom.
James, snälla kom tillbaka till mig.
Hennes steg ekade och hon kände hur det illa tilltyglade hjärta sakta gav upp att pumpa runt blodet för var dag som gick. Hennes kropp var fragil i likhet med hennes sinnelag. Om några dagar skulle hennes kamp om överlevnad vara obefintlig. Det fanns inget en människa kunde göra när döden bestämde sig för att besöka en.
Hon öppnade den massiva dörrporten och stod ett tag innanför trälisten, vägandes på de ömtåliga fötterna. Hennes kropp fick sin röst hörd när gåshuden gjorde sitt intåg och vädjade henne om att det var kallt. Hon steg in och möttes av en unken doft. Samma doft stugan hade haft när hon fått besked om hans död. Hon kunde inte uppbringa mod nog att städa undan. Tänk om hon möttes av hans fingeravtryck och lyckades sudda ut dem i visshet om att det förmodligen var det sista hon någonsin skulle ha kvar av honom?
James, jag saknar dig. Kom tillbaka.
Hennes underläpp darrade när hon urskiljde en vit skjorta, slarvigt slängd över en skinnsoffa. Han hade glömt den där i sin raskhet över att inte missa tåget.
*
James ögon hade lyst av välbehag när han lutade sig mot hennes oerfarna läppar och smekte dem med sin babyrosa väta. Han hade viskat kärleksord i hennes öron och sedan var hon såld inför hans smekningar och kraftfulla armar. Han hade varit så mjuk när han rörde sig över henne och var noga med att inte utnyttja hennes kropp för sina simpla lustar.
”Gift dig med mig, Claire.” Hade han viskat, när de nakna och andfådda lade sig på den lummiga gräsplätten i den ensliga gläntan, långt borta från staden.
Hon hade lagt sig på hans bara bröst och nickat, med tårar i ögonen som bara kunde betyda en sak. Att hon älskade honom.
Månljuset hade reflekterats över dem och belyst deras mjuka hårsvall. Ena brun, den andra svart. De hade dragit in dofterna av blommor innan de skrattade hade rest sig upp ur nattmörkret och dragit på sig sina kläder, som slarvigt hade slängts på en hård björkstam.
”Käraste,” Viskade han i hennes hår och drog in doften av hennes senaste schampo. Lavendel.
*
James.
Hur kunde du dö? Hur kunde du dö och lämna mig gravid och fullkomligt utblottad? Hur kunde du?!
Jag är så ensam, så himla ensam att jag dör. Jag praktiskt taget tynar bort utan dig. Och min familj…åh, min familj kan inte tåla mig längre. De kan bara inte. Jag är ensam nu. Ensam och alldeles vilse.
Tankarna virvlade i hennes huvud. Claire undslapp sig en suck av trötthet, innan hon satte sig på en av de många skinnfåtöljerna i rummet. I takt med James bortgång hade hon sakta men säkert förlorat lite granna av den hon hade varit. Den livliga Claire som var full av vigör och livsglädje var som bortblåst. Kvar fann bara ett skal, tom på känslor och tankar. Tom på liv.
*
Den natten när James och Claire gifte sig, föll hennes föregående liv i bitar. Ingen av hennes familjemedlemmar ville ha något med henne att göra och kvar fanns bara Claire. Claire som i ensam. Claire som i ingen.
Hon hade gråtit långt inpå vargtimmarna och när hon satte sig invid det stora fönstret i sovrummet och betraktade snöflingorna som dalade nerför himlen, föll tårarna och beblandades med en bottenlös sorg. En mjuk arm lades kring hennes midja, medan den andra smekte henne på håret och placerade en ostyrig, svart hårlock bakom örat. Claire vände sig om och tittade in i ett par intensiva vinterögon. Hon log ett tvunget leende och vände sig om igen, för att betrakta snön som rasade utanför.
”Claire,”
Namnet föll likt honung över hans läppar. Han mumlade hennes namn om och om igen, som ett mantra. Hon märkte inte att han grät förrän hon vände sig om och urskiljde pärlorna som smekte hans kinder.
Hon reste sig upp från där hon satt och gick snabbt emot honom, med armarna uträckta. De förenades i en våldsam kyss. Långt senare på natten, brände fortfarande smaken av smultron i hennes mun.
Hon kunde ha svurit på att hans läppar hade smakat smultron.
*
Claire visste inte varför tanken om hans smultronläppar hade slagit henne när hon stirrade som hypnotiserad på en ensam punkt i de blommiga tapeterna. Hon log för sig själv och under en sekund av förvåning och glädje, kvicknade hon till i likhet med hennes hjärtslag. Hennes ögon belystes av stjärnor och hon verkade ha fått en skymt av himmelen. Hon reste sig upp och samlade det slarviga håret i en knut i nacken, innan hon började plocka undan i den sviniga stugan.
Något med smaken av James läppar, hade fått henne på andra tankar. Tankar som innebar att James inte hade dött förgäves och att hon i likhet med honom var en kämpe. Tankar som innebar att hon var gravid med ett barn som var avlat av pur kärlek och livsglädje.
Men framförallt tankar på att hon var ung och hade fortfarande hela livet framför sig. Så varför inte börja leva, en dag i taget?
Det var ju trots allt sommar och hög tid att kära ned sig i isblåa ögon och smultronläppar.
*
Copyright - V&L
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | jagvetattduvet - 4 sep 10 - 15:24- Betyg:  | Du skriver alltid fantastiskt vacker, det har du alltid gjort.
Dina ord.. och dina formuleringar. Dina dikter!
Så obeskrivligt magiskt. | | JennnyJ - 14 aug 10 - 12:21- Betyg: | Jag vet aldrig hur jag ska formulera mig när jag kommenterar dina underbara texter.
Allting är så fint. Så genomarbetat. Så underbart i sin helhet.
Mina ord, mina meningar - ingenting spelar någon roll efter att jag läst en historia av dig.
Dina karaktärer tar över. Ska jag skriva får jag bara upp dina formuleringar i huvudet. Allt du gör etsar sig fast i mitt huvud som en älskad bok som man läser om och om igen tills man kan varje tryckt ord.
Du är underbar och jag ber till skrivguden att du aldrig slutar skriva.
/Din, Jenn |
|
|
|
