Harry Potter - kapitlen som JK glömde [del 1] |
Hej hopp fokes! Här har vi mitt senaste projekt.
Pappa fyller år den sista augusti och tanken är att jag ska ha skrivit ihop 3-4 delar som en fortsättning på Harry Potter och Dödsrelikerna (och inte efter epilogen då, utan efter sista kapitlet - epilogen var enligt mig inte på topp..)
Här har ni del ett, jag skulle uppskatta om ni tyckte till om den!
(ex. ifall den var för stel eller stapplig eller så)
Kapitel ett – Minnesstund
Solen höll på att sjunka bortom skogsbrynet och de sista, flämtande ljusstrålarna spred sig som trevande fingrar över den lilla bakgården.
I skuggan av en stor ek stod en samling svartklädda människor och det enda som hördes var de dämpade snyftningarna som kom från en rultig kvinna med eldfärgat hår.
Harry Potter stod med armarna kring sina två bästa kompisar och stirrade oavvänt på den resta gravstenen. Trollkarlen som hållit i minnesstunden hade återvänt hem och de var lämnade ensamma för att ta itu med sin sorg.
”Nu skulle det sitta fint med lite kaffe”, sade en gammal dam med blåa, genomträngande ögon och bröt på så vis tystnaden medan hon rättade till hatten med den malätna gamen som hon bar på huvudet. ”Det skulle de nog unna oss.”
Mannen till den rultiga kvinnan drog henne intill sitt bröst och det bleka ansiktet skar sig mot hans lika eldröda hår. Ögonen bakom glasögonen var matta av sorg när han såg på sonens mörka gravsten.
”Såja Molly, låt oss gå in”, viskade han och strök hennes rödmosiga kinder.
Kvinnan nickade stumt och paret började röra sig tillbaka mot Kråkboet, det slitna huset som reste sig mot den allt mer tilltagande kvällningen.
Flickan som stod på Harrys högra sida darrade av gråt och klara tårar letade sig ner för hennes kinder. Det bruna, lockiga håret var samlat i en stram knut i nacken och liksom resten av gästerna var hon svartklädd.
”Jag kan inte fatta att han är borta-”, Ron Weasleys röst kom svävande genom tystnaden och fick Harry att vrida på huvudet så att han såg på sin gänglige kompis som gick klädd i den kostym som de bägge tvillingarna hade köpt åt honom för bara några år sedan.
”Jag kan inte förstå att någon av dem är borta”, sade Harry medan han återigen försökte svälja den klump av sorg som legat och skavt i hans hals de senaste veckorna.
Hermione Granger torkade envist bort tårarna och vände sig mot dem med ett darrande leende på läpparna. Solen höll på att försvinna helt och skuggorna växte sig större och lade på så vis mer och mer av den lummiga trädgården i mörker.
”Kom nu, låt oss gå in till de andra”, sade hon och lirkade armarna kring de bägge pojkarnas midjor innan hon började gå bort mot det lilla huset som de andra gästerna redan försvunnit in i.
När de stod vid ytterdörren och Harry väntade på att få kliva in vred han på huvudet för att se tillbaka på den lilla gravplatsen som anlagts i början av det stora fält där de samlats så många gånger för att spela quidditch.
Han kunde vagt urskilja konturerna av en människokropp som låg hopkurad på marken, precis vid foten av gravstenen och kvällsluften fylldes av en djup, hjärtslitande klagan.
”Kom in nu Harry”, han kunde känna Ginnys hand som en fjäderlätt beröring på hans kind och vände sig om. Tårarna hade gjort hennes ansikte rödflammigt och ögonen lyste tomma av sorg.
”George behöver få säga farväl.”
Han nickade och följde henne in i det lilla köket som trots den dystra stämningen var pyntat som om de firade en högtid. I taket hängde färgglada serpentiner och överallt kunde man finna småsaker som på något vis var bundna till den döda tvillingen.
Harry satte sig ner på en ledig plats mellan Ron och Ginny och ögonen for över de sorgsna ansiktena längsmed det långa bordet. Ingen sa någonting, alla satt tysta och stirrade tomt ut i intet, som om de senaste veckornas oroligheter återigen spelades upp framför deras blick.
Den enda som rörde på sig var Molly som flängde fram och tillbaka vid kokvrån för att få allting färdigt. Munnen var dragen till ett spänt streck och händerna darrade när hon lyfte ner de omaka assietterna för att sedan placera ut dem på bordet med hjälp av magi.
Harry skulle precis fråga Neville som satt mitt emot honom vad han tänkte göra nu när skolan var slut när ett förfärat tjut steg bakom dem och tillsammans med de andra vred också han på huvudet för att se efter vad som hänt.
Molly satt hopsjunken på golvet och händerna kramade en trollstav som genom hennes beröring förvandlats till en leksakstorsk. Den väldiga kroppshyddan guppade upp och ner av gråt och ur ögonvrån kunde Harry se hur Hermione reste på sig för att skynda sig fram till den olyckliga modern.
”Han brukade alltid retas med mig-”, viskade hon svagt och begravde ansiktet mellan händerna. ”Och jag skällde alltid på dem, hade jag vetat -”
”Såja Molly”, Hermione kramade henne lite tafatt och försökte att hålla gråten borta. ”Sätt dig ner bland de andra så fixar jag fika.”
Ginny försvann från Harrys sida för att kunna trösta sin mor och försjunkna i egna tankar hade ingen lagt märket till George som kommit in i köket med en olycklig min.
Som om han var den enda levande personen i rummet letade han sig bort till trollkarlsradion och lät Systrarna spöks senaste låt fylla det tomma utrymmet som egentligen borde ha uppfyllts av samtalande röster. Med ett sorgset leende vände han sig om och såg på de samlade.
”För de dödas skull”, viskade han och djupet i hans blick tycktes sträcka sig ut i oändligheten. ”Så ska vi försöka göra det här till en rolig sammankomst, jag vet att Fred skulle-”
Hans röst darrade till och bröts. Med slutna ögonlock drog han ett djupt andetag och såg sedan ut över köket igen.
”Fred skulle inte ha velat att vi satt här som om domedagen var över oss – han skulle ha velat att vi ärade dem med våra skratt, inte med vår tystnad.”
Med de orden sjönk han ner bredvid en blek Percy som suttit och vikt en grön servett för att sedan kunna vika upp den och vika ihop den igen.
Tystnaden som uppstått efter hans korta tal bröts av Hagrids dämpade snyftningar där han satt längst bort vid bordskanten, iförd sin finaste kostym med det svarta, orediga håret indränkt i parfym.
”Ja kommer ihåg hur han o George brukade komma på kvällarna och rista konstiga grimaser på pumporna när de trodde ja inte såg-”, trots sorgen i hans röst så kunde man se hur skogsvaktaren log genom sitt trassliga skägg.
”Ibland kunde jag vakna upp med tre olika färger på håret”, fortsatte Percy berätta med ett spökligt leende på läpparna. ”Men när jag väl upptäckte det brukade de bägge odågorna vara omöjliga att hitta.”
Han buffade till George lite lekfullt i sidan och belönades med ett kvävt skratt när tvillingen mindes en ursinnig Percy med grönt, gult och rödrandigt hår som jagade omkring i trädgården på jakt efter dem.
Snart delade de alla med sig av roliga minnen de haft med de avlidna och det lilla köket svallade av tårfyllda skratt.
Glöm nu inte kommentaren!(Och var gärna mycket, mycket petiga!)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | HIM - 9 feb 11 - 16:53 | | Wow vad bra du skriver! | Nattros - 5 jan 11 - 10:36- Betyg:  | Jag vill egentligen inte kommentera nar jag ar inne pa den har profilen, men jag har liksom ingen anledning att gora en ny (utan miljarder otroligt pinsamma texter) och det har kravde verkligen en kommentar...
FFs som foljer historien och tar vid efter slutet kan aldrig bli perfekta, av den enkla anledningen att Fred ar dod. Men den har var riktigt bra, om an bara efter ett kapitel. Ska det vara nagot sa ar det val att du hela tiden namner att det ar flera som har dott, men valdigt vagt, och inte narmre. Om du satter "de avlidna" i plural sa blir det battre om du ger ovriga lite mer uppmarksamhet :) | | LisaHoglund - 13 aug 10 - 14:17 | | Otroligt bra skrivet, du fick verkligen fram känslan av sorg tycker jag. Tror att din pappa kommer att tycka om det väldigt mycket! | | Violet - 13 aug 10 - 04:01- Betyg: | Den här va mkt fint konstruerad och struktuerad. Alltför fin och prydlig och det lixom passade med tanke på det hemska temat den hade. En minnesstund. vackert, alltför vackert skrivet, Jenny.
Jag hoppas din pappa kmr att älska den för det gör jag. vila i frid Freddy!
- din V&L | | Qwatie - 11 aug 10 - 21:55- Betyg: | | Fantastiskt bra! | | Maadelen3 - 11 aug 10 - 15:19- Betyg: | JENNY :(
usch
jag hade liksom glömt att min älsklingsfreddie dött :( då jag insåg att det var han de handla om typ, fyy jag lipa. och... åh
nä vet inte vad jag ska skriva
asbra iallfall, du äger sönder allt och alla med denna okej! älskar den
din pappa kommer bli sjukligt stolt!! asbäst! <333 |
|
|
|
