Pålar, Blod och Liv |
Pålar, blod, och liv
Förord.
Livet i ett nötskal måste vara när man precis bestigit från toppen av berget, ramlar ner från det.
Att från ha varit på sin höjd och säker på en seger, som på en sekund ändras till ett rungande nederlag i allt ens hjärta håller av.
Min historia lyder efter den mallen den och.
Min historia är den som vi alla färdats igenom sedan tidernas begynnelse.
Och även om det kanske aldrig var det svåraste av liv så var det ändock, inte hårt, men krävande på ett känslomässigt plan.
Ingens liv kan kallas enkelt.
Än mindre om du söker svårigheter att fylla din vardag med.
Min historia börjar här.
I Böhmens skogar och längs fälten i vårat vackra land.
Det här är berättelsen om mig.
Ur mitt perspektiv berättas nu landets öde.
Från en simpel man till en annan.
Lycklig läsnad..
Kap.1
Mina ungdomsår utspelade sig i utkanten av riket, mot gränsen till de hatade tyskarna.
Jag och min familj växte upp i slottet vid staden Ranspg.
(Detta kan tyckas som ett svårt namn för alla utom mina landsfränder att uttala.)
Men mitt liv i tidig ålder gick mest ut på att tillsammans med min närmaste vänner bara leka med våra trävapen.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag tillsammans med
Vladsilav, fast av oss kallad bara Vlad, brukade ordna våra egna små turneringar mellan alla slottets pojkar.
Och han lyckades alltid slå mig, hur fula knep jag än tog till!
Värst blev det när vi satte upp fäktning med lång dolk, trubbig självfallet,
eftersom vi barn först fick bära riktiga vapen vid fjorton års ålder.
Men som sagt när vi tornerade med lång dolk var det alltid en annan pojke
än nån av oss två.
Kallad Huss, för att han nästan redan som liten var en lika bra ryttare som polens Husser, han var ovanligt kvick med just lång dolk.
Fast ingen riktigt vet hur eller varför hittade han alltid öppningar i alla de andra unga pojkarnas gard, och ofta med hans egen lilla specialfint som han kommit på själv
(en tillbaka sving som direkt när klingorna möttes följdes av en snabb framstöt mot magen).
Men det var just vid dolkar som han kunde nyttja sin snabbhet.
Styrkan räckte inte riktigt till för att effektivt använda större vapen som tvåhandsvärden som tyskarna gjort populära igen.
Även med vanligt enhandssvärd var pojken lite för klen för att snabbt kontra mot de andra.
Där var Vlad herre över alla, i både två och enhandsbataljer med annat än dolk
var han överlägsen oss andra.
Han hade för vana att låta håret växa ut i en hästsvans så länge han inte förlorade
mot någon.
Men ibland hände det ju också att Vlad slarvade så hästsvansen blev aldrig längre än
ner till första ryggkotan, någon gång när han precis fyllt fjorton var det så långt tror jag.
Innan jag fick in en lyckoträff i en av våra otaliga tävlingar.
Men ja den glädjen av vinst skulle jag gärna fortsatt ge honom om han fått fortsätta sitt leverne på jorden.
Redan i tidiga tonår skulle ju den dumdristiga pojken visa upp sig för allt och alla.
En morgon vaknade jag upp som vanligt.
Jag tog på mig mina mockasiner, gick till mitt fönster och drog några djupa andetag av vårluften.
Eftersom solen knappt krupit sig upp längs med horisonten var det helt tyst nere på borggården.
Fastän stalldörrarna stod öppna lade jag inte någon större notis om något annorlunda.
Och ja tänkte själv att eftersom dörrarna in till våra starka hingstar redan stod öppna, kanske det vore en bra början att på morgonkvisten ta en galopp längs ängarna.
Så ja klädde mig, rätt slappt med tanke på att våren ändå nalkades, och strapatserade ner.
Väl nere vid stallet hörde jag hur hästarna verkade gnägga nervöst.
Som om något hade hänt.
Men jag gick ändå lugnt in och fram till min svarta hingst, Norricum, och stod och pysslade om honom en stund.
Efter en stund kom en av de yngre drängarna hastandes fram utanför, kritvit i ansiktet, och ropade på mig.
Högdragen som jag var i min ungdom snäste jag bara åt honom att tystna innan han väckte resten av slottet.
-Men herrn måste följa med mig! Något hemskt har hänt och ni måste hjälpa!
Drängen som hette Rudolf, verkade vara på väg i panik.
-Va skulle du behöva min hjälp till, har du ingen annan du kan skrika på va, svarade jag nästan med avsmak i rösten.
-Herrn förstår inte, det är Barons son Vladislav,började mannen innan jag avbröt honom.
-Vad har han hittat på nu...
-Han. Han.
-Ut med det!
-Han har återförenats med gud så att säga...
Mina ögon måste i det ögonblicket ha sett ut som något som liknade de par som ett rådjur besitter.
Bestörtning är det mildaste uttryck jag har att komma med..
-Var är han!?
-Han måste fortfarande ligga kvar utanför sitt fönster..
Jag tänkte nog inte så mycket i det ögonblicket utom att fort ta mig
till min väns sida.
Över borggården och igenom slottet till dess baksida på vilken allas
sovrum låg samlade.
Ut genom slottet igen och där.
Där låg han. Nedanför sitt fönster med en dolk igenom hela skallen..
Livlös och kall.
Blod rinnande ner längs ansiktet.
Som om någonting försökt suga ut allt blod genom pannan efter att ha spetsat den men misslyckats eller avbrutits.
Ur ögonvrån verkade det som om en skugga närmade sig mig.
Jag vände mig om och väntade mig att få se Rudolf igen.
Istället fanns där en en fot lång dolk som närmade sig närmare än vad jag själv hade velat.
Men som i ett mirakel nös jag och böjde mig precis innan dolken mötte min hud.
Och gled precis över min svarta hjässa.
Underifrån mannen eller kvinnan eller vad det nu var för varelse, var det enda jag lade märkte till den tyska orderns tecken på spännet.
Gripen av raseri slängde jag mig fram över vad som jag nu fastställt som en
man, och lyckades brotta ner honom till marken.
Som ni måste förstå fanns det ingen som helst tankeverksamhet kvar i min hjärna vid det här laget så det var att handla på instinkt.
På gott och ont.
Och för mannen blev det nu ett betydande ont.
Min egen dolk, en av de som gavs ut till slottets ädlare personer vid fjorton år fyllda, satt såklart kvar i spännet runt min finare uppsättning kläder.
Men jag blir ändå nästan lite stolt när jag tänker tillbaks på den skada som jag lyckades få till med en helt vanlig liten sten som låg bredivd oss.
Det kändes otäckt bra att få krossa någons skalle under tyngden från stenen...
Jag förstog det inte precis då men efteråt sades det mig att detta måste varit mannen som.. som mördat Vlad..
Det var nog tur för tysksvinet att det var jag och en sten som hann först till honom och inte Baron.
Som hade en förkärlek till tortyr redskap och annat diverse trevligt.
Allt som skedde den dagen.
Överfallen på oss pojkar.
Barons svarta blick efter han fått höra vad som hänt, men som fort byttes
ut mot tårar.
Fast jag kände ingenting själv.
Som om mina känslor höljt sig i mitt inre för att dölja sig.
Men det måste varit veckor senare.
När eldarna slickade min väns kropp och vi tog ett sista farväl, då kom allting på en gång,och jag förstod plötsligt vad det var som hade hänt.
Och tårarna strömmade i floder ner längs min tonårskind.
Min första och förmodligen största förlust här i detta liv hade skett.
Men ja åren gick, och mitt liv fortsatte.
Baron Wenceslas, Vlads far, tog mig till sig nästan som sin son efter att hans egen hade gått hädan.
Han och min far var nästan lika nära vänner som jag och Vlad hade varit.
Och de båda ville nu att jag skulle växa upp till något helt över det
vanliga.
När jag varit yngre fann jag ett stort nöje i att spela schack.
Och jag var vid mina femton år fyllda den bäste spelaren i staden på brädspelet.
Detta gav ju förstås andra intrycket av att jag borde uppfostras till fältherre, och även om far inte egentligen hade tänkt sig det, började jag också alltmer att vistas i slottets lilla bibliotek.
Det hände att jag långt in på sena nätterna läste alla historiska texter.
Tacka gud att prästerna lärt upp mig i det latinska språket, annars hade det varit fullt omöjligt att få läsa något alls utom sådant som prästerna själva skrivit på bohemiska.
Nu hade jag förmågan att läsa om alla gamla slag som de romerska krigarna
varit med om, Ceasar, Tacitus och fler av alla mina hjältar.
Om jag också lärt mig Grekiskan hade mitt liv nog inte varit något annat än läsa
när jag fyllt sexton, men snart fanns inte mycket kvar att läsa utom sådant som jag ännu inte kommit i kontakt med i andra länder.
Totalt sett fanns det nog ungefär 300 skriftrullar.
Och alla kunde jag utantill bak och framlänges.
Att skrifterna tog slut var nog en av orsakerna till att jag till slut bestämde mig för att min tid i staden var slut.
Att min framtid låg någon annanstans.
Men sen fanns ju minnena kvar.
Minnen jag vid den här tiden försökt glömma i flera år.
Minnen som bränts fast bakom mina ögon, och som gjorde sig påminda i nästan alla rum i slottet utom just biblioteket.
Det var nog ända platsen i slottet Vlad inte gärna vistades i.
Han var aldrig så noga med det här med böcker och liknande.
Red hellre längs slätterna på sin stolta fux, än satt hemma i lugn och ron.
Vi var egentligen inte så lika men de fanns ingen ja kunde ha haft som en bättre vän..
Men det var nu faktiskt han som fick upp mina ögon för republiken Venedig i söder.
En av Vlads släktingar hade återvänt från den vackra staden, och berättat i stora ord om hur fantastiskt det var med alla kanaler och liknande som Venedig var uppbyggd av.
Det var nog på Vlads sista levnadsår som vi fick höra allt detta.
Och äventyrslystna som vi då var bestämde vi oss direkt för att vi nån gång i våra liv borde bege oss dit.
Och tillbaks till mig i mina sexton år fann jag för gott att det vore dags att hedra
min vän genom att faktiskt resa dit.
Om så bara för något år så ändock resa dit och vistas i staden och ta tillfället i akt till att lära mig om andra folk och länder.
Så var min sjuttonårsdag till slut kommen och med den även dagen för min avresa.
Mor var helt förstörd över att jag skulle iväg.
Hon ansåg att jag fortfarande borde stanna hemma hos henne.
Hon vill nog än idag i sin grav att jag borde vara i hennes knä och bli matad..
Och far var nästan tårögd han också, fast där bakom fanns nog en del stolthet över att jag skulle ut på egna äventyr.
Baron själv fanns också där vid min avfärd.
Hans sista ord som jag kom att höra var dessa..
-Du har nästan blivit som en son till mig Borivoj.. Du är alltid välkommen hem.
-Wenceslas, du gör mig nästan tårögd gamle man, sade jag samtidigt som min hand vilade på den gamles axel.
-Ta hand om min familj nu.
-Du tror väl inte att jag kan låta bli va, ett litet skratt letade sig ut mellan hans läppar.
-Isåfall ligger du riktigt risigt till.
-Ja som om vi inte skulle klara oss själva, pappas stämma var nog lite hårdare än han tänkt.
-Man vet aldrig med dig. Du kanske tappar penningpungen igen, svårt att hålla sig för skratt där kan ja säga.
-Det hände bara en gång!
-Ja och då fick denna snälla mannen utfodra oss en hel vecka innan vi fick tag på och hängde 'tjuven', det sista var nog för mycket men ja det gick inte att låta bli.
-Du din lille..
-Så liten är han nu inte, Baronens röst var nästan på väg i skratt.
-Ha en händelselös resa nu pojk, en näve rufsade om mitt svarta hår. Och glöm inte bort oss.
-Aldrig. Far, Mor, och självklart du Wenceslas. Nu är tiden för min avfärd. Försök leva lyckligt när jag inte är här.
Då bröt mor ut i gråt.
-Ni alla finns i mitt hjärta.. Adjö.
-Adjö min son, mammas röst lät helt förstörd av sorgen.
-Du kommer alltid vara min älskade lilla gosse..
-Klart jag kommer, leende vände jag mig om, satt upp på Norricum och red iväg söderut mot kanalernas stad.
Det var lättare att lämna allt bakom mig än vad jag hade trott.
Mors ögon var svåra att möta.. Men utom det ångrar jag ingenting med att
lämna dem.
Mitt liv hade blivit en enda övning inför krig.
Med träning med olika sorters vapen.
Av någon anledning provade jag på en ny sorts båge, som en engelsman
hade med sig på en genomresa från München till Krakow i Polen.
Den var oerhört lång, tung att spänna men när jagfick till det (Britten
verkade väldigt förvånad över att jag lärde mig så fort, sade något om flera års träning) så var den oöverträffad i avståndet man kunde skjuta och och pilarna var helt fantastiska på att tränga igenom rustningar!
Han sade att det inte skulle vara helt omöjligt att jag fick med mig en av de två bågar han hade.
Notera att jag fick denna båge runt tiden när jag fyllde sexton, och vid min avfärd var
det den tillsammans med en handyxa som följde med mig.
Redan på vägen ut från staden kom det en häst galopperande upp bakom mig.
I sadeln satt Hess.
Med sin kavallerisabel på ryggen kom han upp bredvid mig
och tittade en stund medans hästarna skrittade vidare, innan han tog till orda.
-Ska du redan ge dig av, nästan lite förebrående på rösten.
-Jo det ser så ut lillen, glömde jag något?
-Nej jag.. Tänkte fråga vart du är på väg.
-Södern, och det vackra Venedig.
-Du skulle behöva en resekamrat.
-Kanske, men jag klarar mig också själv.
-Du!? Du skulle inte klara av tystnaden, Hess flinade lite grann innan han fortsatte.
Jag kanske borde akompanjera dig va!
-Du skulle bara vara ivägen plutten.
-Äsch, du vet att Germobané springer ljusår ifrån gamle Norricum.
-Jo men det är inte svårt att springa fort med en så liten man i sadeln, jag skyndade på
Norricum lite.
-Tyst med dig nu, retsamme jävel. Men som du ser har jag allt packat och med mig nu.
-Du kommer följa efter mig vad jag än säger eller hur?..
-Självfallet! Vad tror du om mig va, rösten ljöd av spelad sorg.
-Att du är en liten plutt som gör allt för att vara emot sin moder?
-Kan så vara japp. Såååå, vart är första stoppet på vägen?
-Tjaa... Vi behöver bara ta oss igenom 'Romartyskarna',
Sen är vi ju där.
-Bäst vi ökar tempot lite då va, Hess smackade på sin springare och de båda försvann snabbt ner längs vägen.
-Ja det är väl det, och Norricum satte efter dem med mig på ryggen.
Kap.2
Det var kanske tur att Hess följde med i slutändan.
Envisare person är svårt att hitta.
Och det skulle inte förvåna mig om det rinner magyerblod i den mannens vener.
Hästar är hans liv och det djuret han inte klarar av, det borde nog avlivas snarast möjligt.
Om jag inte minns fel var det han som red in Norricum när han
var runt elva år eller så.
Men nu våran resa gick relativt händelöst till.
Utom det faktum att Hess tjatade hela vägen om hur jag gjorde för att få min yxa att alltid landa med eggen i fiendens kroppar.
Eller i mitt fall träden på borggården hemma.
Ty än hade blodspillan inte varit nödvändig i våra liv.
Krig hade inte kommit till våra länder på över ett decenium, och då var vi
(som ni säkert redan räknat ut) för små för att delta i striderna.
Man kan förundras att vi släpptes iväg utan så mycket som en
eskort.
Men vi klarade oss hyggligt bra ensamma.
Far och Baron hade bidragit med en tillräcklig mängd floriner så vi kunde ta in på
värdshus längs hela vägen ner till Medelhavet.
Och även om de tyska värdshusen inte var ens i närheten av den standard
vi ända sedan barnsben åtnjutit, så fick det duga.
Trots allt.
Vi var ju på vår livs ditintills största och längsta resa, så en kackerlacka eller två fick
gå.
Och vi led igenom allting.
Ända tills den dag vi såg det.
Det vackra havet.
Vi måste ha kommit till kusten längre norrut än vi planerat. För vi borde inte varit där så pass tidigt som vi var.
Men där var det nu.
Och så vackert...
Vågor som krusas i oändlighet bort mot horisonten.
Gud måste ha haft en grym humor när han skapade havet, att placera det så långt bort från mig är inget mindre än ett hån.
Men nu visste vi ju att det som tur var bara låg några dagsresor framför oss innan målet var nått.
Hess verkade inte så glad åt det dock.
-Det där ser inte ut som något som ligger mig i smaken direkt, sade Hess med en nästan illamående blick.
-Det finns inget vackrare Hess.
-Jag kan då komma på minst ett dussin direkt..
-Sluta nu lille man, det är ju det här vi har kommit för.
-Nej jag har då personligen kommit för staden... Inte för
en lite förvuxen sjö.
-Pessimist där. Det är ju flackt här iallfall. Din lilla häst kommer gilla det.
-Ärligt talat får han gilla det hur mycket han vill. Jag kommer
inte direkt påverkas av vad han tycker..
-Du som är en sådan djurvän Hess, de sista med ett flin på läpparna.
-Han är inget djur. Han är en häst.
-Åh förlåt mig då. Hästvän.
-Det finns en rejäl skillnad där..
-Som jag inte ser. Men ändå.
-Bara för att du inte ser skillnaden på en varelse och en annan.
-Kan så vara.
-Är så. Förresten.
-Vad nu?
-Va ska vi livnära oss på?
-Vad menar du nu då?
-Ja. Vi kan ju inte bara driva runt som vilket annat pack.
-Det finns alltid höga herrar man kan snärja. I vilken stad man än befinner sig i.
-Och dem skulle lyssna på oss för att?
-Vi är de vi är.
-Öhm... Ett par unga smått idiotiska män från en liten del av Tyska riket??
En kort tystnad.
-Tyska riket.. Nämn aldrig det i min närvaro. Tackar som lyssnar.
Hess tittade väldigt konstigt på mig.
-Men vi är ju det..?
-Inte länge till om mina kort lägger sig rätt på bordet.
-Inga sådana tankar nu Borivoj.
-Definiera sådana tankar för mig så kanske..
-Du hittar inte på något dumt när jag är i närheten, det är jag som ska komma med idiotiska planer.
-Idiotiska ja, men inte har jag en idiotisk plan inte.
-Och det ska jag tro på..
-Förhoppningsvis så bör du nog göra så, annars kanske jag..
-Du vågar inte.
-Det är väl klart jag gör, vad hade du tänkt göra? Hålla tillbaks mig?
Hess satt bara och stirrade på mig, sedan brast han ut i ett flygande gapskratt.
Det gick inte att låta bli. Jag föll nästan ner från hästen i skratt jag med.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | kasja - 8 sep 10 - 20:42 | | ohh! Jag gilla!=P | | Baerke - 9 aug 10 - 17:50 | Tack för responsen!!
Och det skulle jag absolut kunna göra det^^ | Eclipse - 9 aug 10 - 16:30- Betyg:  | | Jätte bra! :O jag är fast, snälla säg att det kommer en till del? Jag vill veta mer.. du skriver jätte bra ;D Kan du inte maila om du lägger ut en ny del? =D |
|
|
|
