Egna ord haglar hårdast |
*
Hennes fasader faller. De faller som hagel mot marken, visar hennes sanna jag för världen. Ett jag ingen vill se, ett jag ingen borde se. Hennes andetag fastnar någonstans långt därinne i halsen, kväver henne sakta. Hon skriker, men väggarna rör sig inte. Inget rör sig. Det känns som om döden står lutad över henne, som om vodkan rinner ut över väggarna, ner på golvet och dränker henne. Ändå ligger hon stilla, ändå ligger hon kvar och väntar på att allt ska släppa.
Och så springer hon. Hon springer från allt som nuddar henne, springer från allt som kväver henne, från allt som plågar och tar sönder och mördar henne. Hon springer från ensamheten och övergivenheten och tomheten, springer tills benen viker sig under henne, tills träden trillar ner och mörkret faller.
Hennes rop på hjälp hörs aldrig. Hennes tårar syns aldrig. Hennes inre ärr tillåts aldrig brinna så att allmänheten kan se. Hennes hat mot sig själv skiner bara igenom i form av ilska mot en värld som inte ser det som döljs för den. Och ändå.. det hade varit så lätt. Så lätt att se, känna, ta på hennes insida. Det är bara att sträcka ut handen och viska några ord i hennes öra. Det är bara att be om det, och du får det du vill. Precis vad som helst. Förutom just sanningen. Du får vackra ord, fula ord, nakna ord. Du får undergivenhet och smärta och en naken kropp också. Du kan få nästan vad du vill. Men inte sanningen. Varför är sanningen så svår? Varför är allmänheten så blind? Varför haglar alltid hennes egna ord hårdast?
Hon tänker på framtiden ibland. Innan när hon tänkte på framtiden fanns det inget där. Det fanns inte ens död, bara tomhet. När hon tänker på framtiden nu ser hon ensamhet. (Level up.) Men ensamhet är en förbättring. Ensamhet är en känsla. Det finns. Tomhet är egentligen ingenting. Och om hon tänker riktigt hårt, om hon knycklar ihop pannan och tänker tänker tänker så kan hon faktiskt ana mer än så. Som om det finns något efter ensamheten också. Och kanske finns det det, men det gör så ont att hoppas. Det gör alltid så ont att ha fel. Ändå ligger hon vissa nätter och föreställer sig att hon faktiskt får det där underbara livet som alla alltid vill ha so bad. En lägenhet längst upp i ett hus i Notting Hill med en underbar tjej och en söt liten katt. Kvällspromenader bland höstlöven i Hyde Park och nattklubbskyssar och att älska med någon som älskar tillbaka. Älska, inte knulla. En önskan om att livet ska sluta vara så vulgärt och hårt och trasigt. Att det ska komma någon som lagar istället för att trasa upp. Hon önskar och hon vill, men att tänka så gör ont. För hur ska någon som hon få något så fint? Hur ska hon våga öppna sig så när den personen faktiskt snubblar in i hennes liv? Sårbar har hon varit förr, precis så sårbar, och alltid slutar det i tårar. Hur ska man våga fortsätta försöka, våga, när man känner smärtan bakom varje hörn?
Hon är så trött på att vara ensam.
*
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | hotstuffbruden - 8 aug 10 - 23:19- Betyg:  | | fyfan vad bra! | | petite - 8 aug 10 - 22:52- Betyg: | | du beskriver det bättre än jag själv.... |
|
|
|
