Vanessa Clary |
Vanessa Clary- en adelsdotters liv under franska revolutionen.
Man kan tro att förmögna människor alltid har ett lyckligt och bekymmersfritt liv, men så är inte alltid fallet.
3 maj 1789
Den unga adelsdottern Vanessa Clary satt med bedrövad blick under den fagra eken vid sin mammas grav i godsets storslagna trädgård. Hennes ögon var precis röda av all gråt, och hennes tjocka bruna hår som i vanliga fall var prydligt uppsatt hängde ovårdat ner över hennes taniga axlar. Det var något som inte stod rätt till.
Hennes ljusgröna eleganta klänning var fylld med gräsfläckar och hennes nyfikna beteende var som bortblåst.
Vanessa tittade försiktigt på den ovala gravstenen med sin mors namn på och hon kände hur hatet mot henne själv växte. , hennes tragiska barndom och hennes familjs livsöde berodde helt och hållet på hennes existens. Om hon aldrig hade funnits hade hennes förlossning inte tagit hennes mors 22 åriga liv, hennes far hade aldrig börjat dricka för att lugna sorgen, hennes mamma hade heller aldrig fått en sån absurd idé när hon låg dödsbädden som att vilja skicka sin nyfödda dotter till klosterskola. Hennes fars alkoholberoende hade även gjort så att hennes mammas sista bön inte kommit till stånd. Men nu hade Vanessa hunnit bli 15 år och hennes fars samvete hade tagit överhand.
Den 6 maj skulle Marseilles framstående präst Ludricas von Machête hämta henne och tillsammans med hans tjänare skulle de bege sig ner mot en klosterö vid namn Saint Honorat utanför Cannes. Där var det meningen att hon skulle arbeta och tjäna gud 6 hela år. Blotta tanken fick henne att kvävas av panik. Vanessa hade aldrig varit speciellt troende och om hon gick till kyrkan var det mest för sakens skull, eller för att hennes far skulle bikta sig.
Hennes högsta dröm var att se världen, precis som sin kusin Marco. Han hade varit på så kallad Grandtour, där han hade besökt platser som hon bara hade läst om i historieböckerna. I några brev hon hade fått av honom hade han berättat om Notre Dame i Paris och slottet i Versailles originella atmosfär. Hon hade då frågat sin far varför hon inte hade fått uppleva något sådant, som att åka på Grandtour, men han hade bara svarat ”men lilla hjärtat du är kvinna och du har andra uppgifter i livet” Ilskan hade då växt inom henne, och hon hade redan då känt livets orättvisa.
Vinden började plötsligt blåsa häftigt och Vanessa tvingade långsamt upp sina kraftlösa ben från den bekväma ställningen under eken, för att bege sig in till sitt pampiga rum i värmen. När hon precis hade stängt den tunga dörren bakom sig in till husets korridor sig kom hennes far småspringande ner för den mörkbruna trappan med en jäktad blick.
Vanessa fortsatte framåt, hon hade verkligen ingen kraft att tala mer om klosterskolan nu när hon äntligen hade lugnat ner sig. Men han stoppade henne precis när hon skulle vrida om handtaget in till sitt rum med sina smutsiga fingrar.
”Vanessa, Jag måste ge mig iväg några dagar, det är så att kungen har sammankallat riksdagen till ett krismöte för att besluta om skatten, franska staten har tydligen
inte så mycket pengar längre, bondlurkarna kanske har slarvat med betalningen” sa han med ett flin på läpparna. ”Men du klarar ju dig det vet jag, våra små kräk finns ju nära till hands”. Hon visste att han syftade på deras tjänstefolk.
Vanessa svarade inte honom, hon vände istället nonchalant bort blicken mot det halvöppna fönstret som vette ut mot tjänstefolkets slitna byggnad.
Det hade börjat regna och tjocka vattendroppar träffade den tunna glasrutan och det bildades ett behagligt ljud.
Helt plötsligt lyste en kraftfull blixt upp den franska himlen. Hon rös till både av den oförmodade blixten och av hennes fars oväntade uttalande. Han tittade nu på henne med bedjande ögon så att hon skulle agera som den fisförnäma flicka han alltid förväntade sig att hon skulle vara.
”Men Nessa, det här är viktigt, ! Tydligen inte lika viktigt som sin egen dotter tänkte hon och en olustig känsla drog igenom hennes kropp. Han gick närmare henne och hon kände att han hade druckit även om hans parfym dolde det ganska bra. Då visste hon att det var lönlöst att övertyga honom att stanna. Två timmar senare så stod hon vid det enorma fönstret i matsalen med tårfyllda ögon och såg på sin far som känslokallt steg in i den svarta droskan ute på gårdsplanen.
Det blev droppen för henne Hon ville inte plåga sig själv att se mer, hon ville inte känna pinan, så hon nästintill kastade sig ner på den gröna sammetsfåtöljen vid fönstret, .
Sedan fiskade hon upp en av sin fars oförbrukade brännvins flaskor i den vitfärgade byrån bredvid.
Hon tog några hastiga klunkar. Det hettade till på tungan och en besk smak spred sig i hela munnen. Men det spelade ingen roll hon kände sig redan mycket sorglösare men hennes sorg hade istället omvandlats till ilska. Hon tog två stora klunkar till för dämpa sin ilska, men det hjälpte inte,hon började bara känna sig yr och när hon försökte resa sig upp höll inte hennes ben,så hon föll framstupas rakt ner på den purpurfärgade mattan som låg över det hårda stengolvet. Den häftiga dunsen fick henne att förlora medvetandet, och där låg hon nu på rusig och hjälplös medan det franska vädret bara blev sämre och sämre.
När hon till slut vaknade värkte det i hela hennes kropp, huvudet kändes tungt, hon mindes ingenting,
Varför låg hon på golvet? Var någonstans var hennes far? Hur kom det sig att en av hennes fars brännvinsflaskor låg bredvid henne, nästan helt upp drucken? Många frågor cirkulerade i hennes huvud. Men efter en stund kom allt till henne, hon mindes allt nästan för bra för hennes egen skull . Hur hennes far hade övergett henne. Hur hon själv hade agerat när hon var lämnad. Den ilskna känslan kom till henne igen, och det kändes som livet inte hade någon mening. Hon kände sig vilsen. Vad hade hon egentligen att leva för? Om bara några få dagar skulle hon vara fast på ett kloster. Eller? Hon reste sig långsamt upp och när hon kom på fötter såg hon att vädret hade blivit bättre, ett moln döljde bara den franska solen. Hon traskade bort till sitt rum.
När hon precis skulle sätta sig på sin obäddade säng kom tanken till hennes huvud som en blixt från en klar himmel.
Hon skulle rymma, lämna allt, byta klänningen mot byxorna, klippa av håret, hon skulle börja om på nytt, resa jorden runt, kanske börja jobba, skaffa familj, lämna Frankrike. En lättad men samtidigt skrämmande känsla spred sig i hela hennes kropp. Vad hade hon att förlora?
Blott en dag senare stegade en rakryggade kortklippt flicka ut från den långa allén på det mäktiga godset i Marseilles. Inte ett moln syntes på himlen och den unga flickan med sina djupa bruna ögon såg oerhört belåten ut. När flickan för en sista gång blickade på sitt barndomshem blev hon allt mer säker på sitt beslut. Hon kunde inte neka att godsets huvudbyggnad var vacker, och att det förmodligen skulle vara allas drömmar att få leva i den ljusgula byggnaden med den välskapta omgivningen. Trädgården vars blommor gick i pastell färger och tjänstefolkets slitna byggnad som skapade en idyllisk känsla. Men hon kunde inte stanna kvar där. Allt symboliserade svek och brustna förhoppningar för henne.
Den unga flickan fortsatte framåt. Solen stekte i ryggen och desto längre bort hon kom från godset, desto mer uppfylld och lättad kände hon sig. För varje steg hon tog fick hon uppleva nya saker, nya dofter, nya ljud. Även om hon inte hade någon aning om vad som skulle ske härnäst i hennes liv så kände hon sig av någon konstig andledning lycklig, lyckligare än någonsin.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eclipse - 9 aug 10 - 16:44- Betyg:  | | ååååh.. älskar den :D jag vill läsa mer! Snälla säg att du lägger ut en ny del? Maila om du gör det ;D |
|
|
|
