25. ~Colorblind~ |
Så. Där. Då.
Åker till Danmark idag, om en halvtimme, vilket innebär att jag inte kommer ha tillgång till internet. Jag lovar att skrivaskrivaskriva, men kan ju dessvärre inte publicera. Ni får alltså ha tålamod och vänta tills jag kommer hem (nån gång runt den 10e augusti), men som vanligt skickar jag ett mail till alla som kommenterar den här delen när nästa del är utlagd.
Tack, diktasfinasteläsare <3
COLORBLIND
25.
Senare samma kväll ringde Cornelia på min mobiltelefon. Jag hade just gått upp på mitt rum efter middagen (som Adam inte hade närvarat vid) och hann knappt stänga dörren om mig när den välbekanta ringsignalen nådde mina öron.
”Vad var det med dig i skolan idag egentligen?” frågade hon så fort jag hade slagit upp telefonen och fört den mot örat. Jag kvävde en suck och satte mig trött på sängen.
”Jag mådde bara inte bra”, sa jag undvikande. Jag hade ingen lust med ett av hennes korsförhör just då.
”Är det säkert?” frågade hon skeptiskt och jag hade kunnat slå vad om att hon höjde på ena ögonbrynet samtidigt. ”Du verkade bara så himla konstig…”
”Ja, det är säkert. Jag hade ont i magen. Berodde säkert stress eller något…” ljög jag. Det var i alla fall delvis sant. Jag hade haft ont i magen, fast det berodde mer på henne och Adam och Kevin än stress. ”Men det är nästan borta nu, så jag kommer till skolan imorgon.”
”Okej”, sa Cornelia tveksamt och dröjande. Som om hon inte riktigt trodde mig, men hon verkade slutligen låta ursäkten passera i alla fall, för väldigt snart bytte hon samtalsämne.
”Hur går det med din brorsa då? Har du sagt någonting om mig än?”
Hon lät så oberörd, som om detta inte alls var den egentliga anledningen till att hon hade ringt. Men jag kände henne tillräckligt väl för att kunna förutspå att intresset för mitt välmående skulle vara så gott som bortglömt inom ett par sekunder.
Jag suckade åter, den här gången utan att försöka dölja det.
”Han är inte min bror”, påminde jag henne för etthundrafemtioelfte gången. ”Och nej, igen, det har jag inte.”
Cornelia stönade högt i andra änden.
”Jessi!” klagade hon och jag reagerade lite på att hon använde mitt ’gamla’ smeknamn.
Sen Kevin kom in i bilden och började kalla mig för Jess, hade nästan alla följt hans exempel och inofficiellt utsett det till mitt nya tilltalsnamn. Det var egentligen bara hemma och hos Jonas som man kallade mig för Jessi. Nåja, Sara hade – efter tillräckligt många av mina ogillande blickar när hon tilltalade mig så – återgått till att säga Jessica. Adam, som helst av allt inte verkade vilja prata med mig över huvud taget, sa bara ”du”, om han var tvungen.
“Du lovade!”, påminde Cornelia mig och jag kunde utan problem urskilja den gnälliga tonen I hennes röst.
”Jag vet att jag lovade”, sa jag som kände att jag började tröttna på hennes tjat. ”Men vad vill du att jag ska göra då? Jag har ju sagt att vi inte direkt står varann nära.”
”Man behöver väl inte vara bästa vänner för att kunna småprata heller?” ifrågasatte Cornelia snusförnuftigt och gjorde mig därmed ännu mer irriterad.
”Nej, men… Du vet ju att vi inte kommer överrens”, sa jag och sänkte rösten. Jag hade hört steg i trappan och ville inte att någon av de andra invånarna i huset skulle höra vad jag sa.
”Äh”, fnös Cornelia och avfärdade därmed det problemet lika lätt som om det hade varit en insekt som störde henne. ”Det där var ju längesen. Det verkade som att ni började acceptera varandra, det sa du ju själv?”
Jag visste att Cornelia hade rätt i just det. Jag hade flera gånger talat om för henne hur skönt det var att kunna vara i samma rum som Adam utan att behöva utstå en massa mördande blickar. Men det var efter att vi hade kommit tillbaka från sommarstugan på höstlovet. Det hade varit så, framtill kyssen i fredags natt.
”Jamen… det var ju innan…” började jag, men avbröt mig själv innan jag hann säga någonting dumt. Jag hade tänkt säga att det var innan kyssen, men kom på att Cornelia kanske inte skulle uppskatta att jag berättade att Adam hade kysst mig, just då.
Hon la inte märke till min oavslutade mening, utan var helt uppe i sina egna funderingar.
”Jess, du är min bästa vän. Du vet att jag skulle göra detsamma för dig.”
Jag var nästan säker på att hon inte skulle ha gjort det, men jag höll den tanken för mig själv och gav istället med mig.
”Okej. Jag ska. Så fort jag får tillfälle.”
”Du är bäst!”
Jag kände på mig att hon hade för avsikt att avsluta samtalet där så jag skyndade mig att ta till orda igen.
”Har du hört något från Kevin?” frågade jag. Cornelia tystnade för ett ögonblick.
”Nej”, sa hon sen. ”Vadårå?”
”Nej… inget särskilt”, ljög jag för andra gången under vårt samtal.
”Kolla facebook. Han är typ alltid inne”, tipsade hon.
Jag bet mig i underläppen och blickade bort mot datorn som stod på mitt skrivbord i andra änden av rummet. Den stod i viloläge och jag visste att det var alldeles för enkelt att klicka sig in på facebook och skriva ett meddelande till Kevin. Frågan var om jag verkligen ville prata med honom. Om jag skulle klara av det utan att bli arg eller upprörd igen. Jag tyckte fortfarande att det var dålig stil av honom att inte höra av sig.
”Är jag inte för efterhängsen då?” frågade jag osäkert. Jag hade ingen lust att bli den där jobbiga flickvännen som ständigt krävde uppmärksamhet.
”Äsch”, sa Cornelia. ”Du har väl all rätt att vara inne på facebook om du vill? Och om han sen råkar vara inne på chatten samtidigt som du, så gör det väl inget om du frågar hur han mår? Jag menar, det är ju bara gulligt.”
Kevin var varken inne på facebook eller msn. Jag kollade båda två, bara för säkerhetsskull, men utan resultat. Jag loggade ut med en suck och stängde sen av datorn. Jag hade prov att plugga till och visste att det aldrig skulle bli av om jag fastnade vid datorn. Och det var ju onödigt att ta risker.
Jag sneglade skuldbeläggande på mobilen som låg bredvid tangentbordet medan jag plockade upp mina spanskaböcker ur väskan. Jag kunde inte låta bli att hoppas på att den skulle motbevisa mina tankar om att Kevin inte brydde sig ett dugg om mig.
Mobilen låg fortfarande orörd och oförändrad när jag slutligen hade samlat ihop allting jag behövde och lämnade rummet. Jag var sur och gick nerför trappan med steg som fick golvet att vibrera. När jag slutligen nådde nedervåningen gick jag in i köket, som för stunden var tomt. Jag hörde TVn stå på i vardagsrummet och förstod att de andra befann sig där.
Efter att ha gått fram till det stora kylskåpet i rostfritt stål och fyllt ett glas med apelsinjuice slog jag mig ned vid köksbordet och slog upp spanskaböckerna framför mig. Det tog rätt lång tid innan jag verkligen lyckades koncentrera mig på att böja verben i imperfekt, men efter en stund hade jag lyckats memorera både det och några glosor.
Plötsligt hörde jag hur en nyckel sattes i låset till ytterdörren. Den öppnades och stängdes och jag kunde höra någon som tog av sig sina ytterkläder i hallen, vägg i vägg med köket.
”Hemma”, hördes Adams röst.
”Hej gubben”, ropade Sara utifrån vardagsrummet. Jag gjorde en paus i mitt studerande och fäste blicken på dörrhålet, som om jag visste att han bara en kort stund senare skulle uppenbara sig just där.
”Finns det nån mat?” frågade han, och rösten närmade sig köket.
”Ja. Vi sparade åt dig. Det står en portion i kylskåpet”, svarade Sara.
”Bra”, sa Adam och sekunden efteråt äntrade han köket.
Det tog en stund innan han reagerade på att jag satt där. När man går in i köket har man liksom automatiskt ryggen vänd mot köksbordet, och om man går direkt mot kylskåpet och spisens håll, så ser man helt enkelt inte bordet, vilket gör det väldigt enkelt att missa att det sitter någon där.
Detta var precis vad Adam gjorde, så medan han visslande gick fram till kylskåpet och tog ut sin tallrik med potatis och köttbullar hade han ingen aning om att jag satt bara några meter bakom och betraktade hans ryggtavla. Det var först när han hade vänt sig om för att slå sig ner vid bordet, precis som jag, som han la märke till mig. Våra blickar möttes och han såg först bara förvånad ut. Men sen såg han från mig till sin tallrik och verkade förstå att han skulle bli tvungen till att sitta vid samma bord som jag.
Vi hade inte varit såhär nära varandra, ensamma i ett rum, sen det som hände under fredagskvällen.
Jag såg hur hans ansiktsuttryck förändrades och han vände sig hastigt om, öppnade kylskåpet igen och ställde tillbaka tallriken.
”Men, ska du inte ha maten?” frågade Sara som just hade kommit in genom öppningen från hallen. Adam, som förmodligen inte hade märkt henne heller, såg återigen förvånad ut, men skakade sen på huvudet.
”Inte hungrig”, sa han kort och försvann som så många andra gånger uppför trappan. Jag och Sara stod kvar och hörde ljudet av hans fotsteg när de klampade i golvet på övervåningen och förde honom in på sitt rum.
Sara suckade, och jag fick anstränga mig för att inte göra likadant.
”Jaha, då får vi väl slänga det här också…” sa hon och skakade på huvudet. Jag satt kvar på min plats och betraktade henne medan hon skrapade av maten på tallriken så att den föll ner i soptunnan under diskbänken.
”Han är så konstig nuförtiden”, fortsatte hon och jag undrade om hon pratade med mig eller bara sa det för sig själv. ”Han äter inte, han är sur och tvär och jag har nog aldrig sett honom träna såhär mycket… Han är ju nästan aldrig hemma. Jag förstår det bara inte…”
Jag satt lika stilla och tyst som mobilen hade legat på skrivbordet en stund tidigare och tänkte över det hon sa.
Jag visste att han hade ljugit. Jag visste att han hade tänkt äta den där portionen köttbullar, tills han fick syn på mig. Jag visste att det var min närvaro som hade fått honom att avlägsna sig och jag visste att jag inte hade gjort någonting fel.
Utan att egentligen vara helt medveten om vad jag gjorde, så sköt jag ut stolen och reste mig upp. Sara fortsatte prata för sig själv borta vid diskhon och jag tror inte ens att hon märkte att jag lämnade köket.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | LipsOfAnAngel - 3 aug 10 - 15:06- Betyg:  | | så sjukt bra, som alltid! längtar till nästa del :D | | prickigthallon - 3 aug 10 - 00:59- Betyg: | alltså, den är så bra!!! Läste precis alla delarna som jag missat eftersom jag aldrig är inne, och den är så sjukt braaa!!
Saknar dig, dampis <3 Puss <3 | | _MaAaLiN__ - 2 aug 10 - 19:29- Betyg: | | hon måste gå upp till adams rum och fråga honom vad f*n han håller på med :P fortfarande så himla bra :D | | hooppsan - 2 aug 10 - 14:49- Betyg: | | sjukt bra ;D | | MoRoTpOwEr - 31 jul 10 - 23:00 | | DEAD adam vrf ser du inte mig vaavavv !? | | Sannathefail - 31 jul 10 - 22:48 | | Jaa du vet nog vad jag tycker vid de här laget... Helt awesome as usual! | | ellan_7 - 31 jul 10 - 12:59 | | suuuper :D | | lovemenot - 31 jul 10 - 02:15- Betyg: | | ÅÅH mejla nästa :ooooooo <3 | | JessicaKarlsson - 31 jul 10 - 02:08- Betyg: | ååh så bra äreee ! :D :D jag älskarn!
mejla ((: | | Hexan94 - 30 jul 10 - 21:24- Betyg: | | Yeah! Awesome<3;) | | maaliinT - 30 jul 10 - 20:34- Betyg: | | Har sagt det innan, men du skriver så BRA! mejla nästa :D | | Rosapapper - 30 jul 10 - 19:42 | | Jättebraa!!! | | radioaktiv - 30 jul 10 - 16:40- Betyg: | | MERA! :D | | Fiiiaaas - 30 jul 10 - 13:00- Betyg: | | haha :) det är lite fult att han hela tiden gör så :) aja, de e jättebra :D |
|
|
|
