En Magisk Novembernatt *oneshot* |
Fråga mig inte vad detta är men fick för mig att skriva så här är resultatet.
TIHIHIHIHI :3
Han stod ett par meter ifrån mig och tittade på mig. Han såg väldigt intresserad ut.
Sedan tittade han mig rakt i ögonen och våra blickar möttes.
Jag som tyckt att det var bara en rolig lek blev plötsligt knäsvag och blev tvungen att luta mig tillbaka mot murväggen.
Men fortfarande blicken mot honom. Ingen ögonkontakt, men blicken fast på hans kropp.
Han såg verkligen bra ut.
Liten och totalt galen när han stod där och sjöng med bandet.
Han kunde verkligen inte texten men det gjorde inget. Ingen kunde texten där. Alla bara improviserade vad vi tyckte passade mest in, och höjde våra armar och diggade med.
Vi fick ytterligare ett par intensiva blickar innan jag kände hur yrseln tog över min svaga kropp.
’’Jag måste ut härifrån. Få syre. Ren luft, man kan ju knappt andas här inne’’, sa jag till mina kompisar.
Dem nickade. James, Linn och Ture. Mina bästa kompisar.
Ture är den där långa snygga som tjejerna dreglade över, hans stora bruna ögon och slingat hår brukar få dem att tappa andan. Linn är den som ingen riktigt märker utan bara hänger med. James är den slutna blyga killen. Och jag, Susanna är antagligen helt normal.
Jag trängde mig förbi allt folk och gick ut.
Jag drog ett par djupa andetag ur den rena natt luften.
Blundade och njöt.
Usch, måste jag verkligen gå in där igen. Man kan knappt andas där inne, tänkte jag.
Jag hörde hur någon stod bredvid mig och tittade på mig och andades tungt. Inte perverst men som jag, njöt av den rena luften.
Jag öppnade ögonen och såg honom stå bredvid mig.
Hans blonda hår var fastklibbat mot hans tinning. Han måste vart rätt svettig eftersom han hade dansat rätt mycket där inne.
Han hade blåa ögon och fylliga läppar.
Vi fick ögonkontakt och vi båda tänkte samma sak.
Hela mitt inre skrek desperat efter hans kropp.
Han sträckte ut sin hand mot mig. Jag tog den och han började gå på den svarta asfalten. Bort från konserten.
Jag fiskade upp mobilen och skickade ett kort sms till Ture.
’’Jag går hem. Mår inte bra.’’
Löd det.
’’Okej, ta det försiktigt bara.’’
’’Det ska jag.’’
Sen tryckte jag ner mobilen i jeans fickan igen.
Han slog in en kod, ett klick hördes och han öppnade dörren.
Vi gick upp för ett par trappor tills vi kom fram till en blå dörr där det stod Jakob Isaolak på.
Han låste upp den och mumlade ett ’’Damerna först.’’ Med en hand smått tryckande mot min rygg klev jag in i lägenheten. Det var en väldigt ren lägenhet. Det var det första intrycket.
Luktade rökelse. Vad mysigt! Det pirrade till i min mage.
Sen kunde vi inte vänta längre.
Händer överallt. Läppar mot min hals och ett dovt stön.
Jag stod tryckt mot väggen medan han vred om nyckeln drog vred sakta och försiktigt på mig och började gå framåt mot sovrummet. Han förde sina läppar mot mina och öppnade sakta min mun och hans tunga mötte min för första gången. Jag som gick baklänges hade lite svårt för att inte trilla. Det flinade han gulligt åt och kysste mig igen.
Plötsligt fick jag en otäck känsla i magen och puttade skrämt bort honom. Han stod utan tröja och gav mig en oförstående blick. Jag tittade försiktigt på honom. Tänk om han kommer våldta mig brutalt och nu försöker han vinna min tillit. Det kändes som om han läste mina tankar för han gick fram och kramade mig och viskade: Det är lugnt. Jag kommer inte göra illa dig.
Han blåste lite på min hals och det ilade skönt i mig.
Sen gick det med en jädra fart för några timmar senare låg vi bredvid varann, andfådda som få.
Han lutade sig mot mig och gav mig en snabb kyss.
’’Är det ok om jag sover lite?’’ Frågade han. Han hade rätt mörk röst.
’’Visst, jag måste ändå gå hem snart. Jag ska jobba i morgon.’’ Sa jag lite besviket. Jag hade inte dött av att ligga kvar här och mysa tills vi båda somnade.
Aja, det är lika bra att jag går hem.
Han gav mig en blick som jag inte riktigt förstod men sedan ett leende och en puss på kinden.
’’Vi ses väl säkert på puben snart igen, Susanna Arvidsson.’’ Han log ett retfullt leende när han såg min förvånade blick.
Hur visste han vad jag hette?
’’Det gör vi nog Jakob Isaolak.’’ Sa jag med ett leende. Han log tillbaka innan han vände sig om och snart hördes dova snarkningar.
Jag klädde på mig, skrev en lapp som jag la på bordet med mitt nummer, gick sakta mot dörren och vred om nyckeln och klev ut. Jag stängde försiktigt dörren som om den skulle gå sönder vilken sekund som helst och halvsprang ner för trapporna och bokstavligen flög på porten som gick upp med en smäll. Den kalla november natten var tyst och stilla. Jag stannade upp och fnissade lite fånigt för mig själv. Han vill jag träffa igen. Det var inte bara ett engångsligg. Det var äkta. Det var en magisk novembernatt. Jakob Isaolak sa jag tyst och fnissade ännu mer.
Sedan joggade jag hem med ett brett leende på läpparna.
Och jag var helt bombsäker på att det inte var sista gången jag gick ut genom den porten.
|
|
|
|
