[TH FF] That Day [Del 18] |
Del 18
” Så hur var det? ” Emmas blick blev återigen nyfiken, hon började bita sig i läppen.
” Emma asså ” jag kollade upp på henne, hon höjde sina ögonbryn undrandes. ” Okej, det var otroligt. Nöjd nu? ” frågade jag lite surt.
Emma nickade överdrivet, hon såg ut som en sån där nickdocka. Man klappar händerna så börjar den nicka, Emma såg lite ut så nu faktiskt. Fast såklart mycket sötare än en nickdocka.
Jag hade lagt min mobil på Emmas fikabord, som såg ut som en mycket mindre version av ett matbord som var runt. Den vibrerade och lyste upp, 1 nytt meddelande.
Emma slängde över sin blick på min vibrerande mobil och slängde sig efter den med ena handen ute, samtidigt dök jag efter den men Emma hann redan före mig.
Hon låste upp mobilen och reste sig upp från soffan vi satt i, hon började vandra fram och tillbaka igen. Jag orkade inte tjata efter att få tillbaka min mobil så jag lät henne läsa.
Emma spärrade upp ögonen.
” Vad? Vem är det? ” sa jag hastigt och reste mig upp från den bekväma gråa soffan. Emma log.
Jag tänker på dig <3
Sa Emma högt och visade mig mobilen, jag slet åt mig den och lade ner den i jeansfickan.
” Han skrev; Jag tänker på dig och dessutom ett hjärta ” hon flinade stort och började klappa händerna hårt i varandra.
” Emma. Snälla ” sa jag och kollade på henne, hon slutade applådera och hennes stora flin på läpparna försvann snabbt. Istället så började min mobil vibrera igen och ringsignalen gick igång.
Come on you can look at me, i don’t need to fit in. Stand up if you give a damn it’s the leaving season.. Emma började le igen och klappa händer, jag glodde surt på henne.
” Hallo? ” svarade jag med sur röst.
” Hej, det är Bill ” jag vände mig mot Emma, hon stirrade fortfarande på mig med händerna knutna och ögonen uppspärrade på mig.
” Hej ” sa jag blygt.
” Vi behöver prata ” jag gjorde en grimas, jag visste de. Han ville `prata´, jag drog handen över ögonen för att dölja att en tår slant förbi.
” Okej ” sa jag med gråten i halsen, jag försökte streta emot.
” Och jag vill helst inte göra det över telefon, det blir opersonligt och orespektfullt ” ändå om jag var totalt redo för att gråta så var det Bill gjorde ändå modigt. Men ändå så började det rinna tårar nerför mina bleka kinder, jag satte handen för ögonen och böjde ner ansiktet så Emma inte skulle se.
” Visst ” var det jag klämde fram genom min tysta gråt.
” Kan vi träffas imorn, samma ställe vid resturangen? ” jag nickade svagt, Bill kunde ju inte se mig så jag var tvungen att säga nått till svar.
” Okej, vi ses där vid 12 ” sa jag av avslutade samtalet, precis då släppte jag all kontroll över mina tårar. Det vällde ner för kinderna och mina ljud övergick från tyste snyftningar till ljudliga. Jag lade mig ner i soffan med ansiktet neråt och tårarna blötte ner tyget.
Emmas händer strök mig tröstande över ryggen, hon sa inget men jag brydde mig inte om de.
Emma var där, min bästa vän som jag älskade och alltid haft vid min sida.
Hon var där, det var det ända som ändå betydde något för mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fiiiaaas - 23 jul 10 - 12:39- Betyg:  | | super :D kan dom inte säga ngt så dom blir lyckliga :D |
|
|
|
