VAMPYRNATT- 3:e delen |
Hon tar snabba steg uppåt, flåsande. Och när hon äntligen är uppe- på det allra högsta hallrummet, där det bara finns en dörr, stannar hon och flåsar ut, hämtar andan, så att hon inte ska vara andfådd när hon kliver in genom dörren. När hon andats ut, backar hon, tar upp en hård järnstång hon haft med sig, hon backar så långt det går, och tar några snabba kliv, och krossar våldsamt upp dörren, så att en bit går av. Sedan slår hon till dörren hårt med handen, och hålet blir så stort att hon kan komma in. Då håller hon andan. Hon kliver in och håller fortfarande andan. Och huset är alldeles tyst. Hon smyger runt, fortfarande med inget enda utandetag. Hon kan hålla andan otroligt länge. Länge, länge kan hon hålla andan, eftersom hon är en vampyr. Hon smyger runt, och tror sig hitta rummet hon söker efter. Hon öppnar, nej drar sakta upp dörren, och det är rätt, rummet är rätt- hon har gissat alldeles rätt… Tyst, knäpptyst, vandrar hon omkring i rummet, närmare sängen, och hon hade rätt igen- det är ett barns rum, en liten flickas rum. Ingen av de boende på den våningen, hade vaknat av ljudet, eftersom hon gjorde det, på ett alldeles speciellt sätt, tyst, men ändå så att det hördes, men i de drömmandes öron, som något dovt gnissel, i bakgrunden. Men hur skulle hon döda? Skulle hon riva upp barnet, slita det itu, eller bita det - så att hon kunde känna den ljuva smaken av blod. Hon stod där ett tag. Hennes hjärna började jobba på högvarv, adrenalinet pumpade runt i hennes kropp, snart skulle hon döda offret, så att det kunde bli en del av hennes familj.
Hon böjde bak armarna, tog sats och började kraftigt riva upp en arm, hon rev och slet i underarmen, så att den blev alldeles blodig. Hon rev ett långt sår på benet, och på det andra också. Precis när hon skulle bita tag i den lilla kroppen, såg hon att 2 stora bruna ögon var öppnade, och stirrade skräckslaget, mitt i hennes ögon. Hon började tveka, ännu hade hon inte bitit, hon började lätt gråta, det lilla barnet, hur kunde hon riva upp det? Hon grät, och hon kände sig inte alls bra till mods. ”Jag kastar ner det istället”, tänkte hon, medans tårarna avtog lite. Hon lyfte upp flickan, som nog nästan hade blivit medvetslös, och gick till fönstret, öppnade det, och tog ett stadigare tag om kroppen. Hjärnan var fortfarande i högvarv. Hon lutade bak flickan, och tog sats igen. Det var som att luften var stilla, som att hon var i universums tysta rum, som om öronen stängts av. Det var knäpptyst, helt knäpptyst, allt ljud var omöjligt att höra. När hon med de långa fingerspetsarna snuddat flickan en sista gång, innan flickan hade åkt ut genom fönstret, ut i luften, var bara en enda tanke kvar i hennes huvud: ”Nej”. Hon hade bestämt sig, ingenting kunde få henne att ändra sig, hon hade bestämt sig.
Hon klättrade upp i fönstret. Hon släppte fönstret, och hoppade rakt ut i den mörka och friska luften. Hon visste, att hon hade mer krafter än en vanlig mänsklig varelse. Men där en liten bit nedanför, såg hon, med sina riktigt skarpa ögon, den lilla flickan falla. Det var några meter kvar, kanske 20, och nu var hon tvungen att ta ner sig snabbbare, men det gick, eftersom hon var vampyr, och bara tanken förde henne ner snabbare. I luften föll hon ner, snart var hon ifatt den nog medvetslösa flickan. Nu var det bara kanske 10 meter kvar. Skulle hon klara att komma ner före flickan, och rädda henne? Men hon susade ner förbi flickan! Och nu var det bara 5, 3, 1 meter kvar ner, och hon kraschade ner i marken. Trots att det gjorde fruktansvärt ont i hennes ben, som hon hade landat på, ställde hon sig stadigt upp. Hon såg flickan falla,
det kändes för henne som att flickan bara åkte saktare ner, för det kändes ganska säkert. Men fortfarande visste hon ju inte, ifall hon skulle kunna rädda flickan. Och det var fortfarande alldeles tyst. Snart var flickan nere, och hon föll precis över vampyrens utsträckta armar, hon föll djupt ner i vampyrens armar.
Hon hade klarat det, hon hade räddat flickan!
Hon satte sig, ner i gräset, medans hon höll flickan i sin famn, gräset som låg nedanför höghusen, och det var alldeles mörkt. Fast det var ändå ljust, just där vampyren och den lilla flickan var. Hon satt nere i gräset med flickan i famnen. Hon såg hennes rivsår och streck efter att hon rivit flickan. Hon blundade fortfarande, och hon var kanske inte medvetslös. Hon lade flickan ner på gräset bredvid sig, och snabbt böjde hon sig ner och lade sig försiktigt över flickans kropp, för att lyssna efter ljudet av ett hjärta. Men det fanns inga hjärtslag, flickan var medvetslös. Hon började förtvivlat gråta. Hon ville inte. Hon ville inte döda och bita, och slita loss människor, hon ville inte jaga och döda sina byten, som hon alltid gjort! Hennes föräldrar var vampyrer, men hon ville hon inte att det skulle hindra henne. ”Jag vill inte”, tänkte hon, och fortsatte att gråta. ”Finns det inte något jag kan göra?”, tänkte hon ute i natten.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mathilda1 - 24 sep 10 - 18:26 | Tack Vendela!
Okej, men jag ska föröka skriva mer snart! | | Bonnie4ever - 24 sep 10 - 00:30 | | vilken bra (dock lite brutal) berättelse! längtar efter mer!! | | Mathilda1 - 22 sep 10 - 15:11 | Åhh tack Ferdos_lina!
Du är också en bra vän, verkligen! | | Ferdos-Lina - 19 aug 10 - 01:28 | Mathilda1:Mathilda?
jag är verkligen förtrollad
att du är så en jättebra vän
åh gud | | Mathilda1 - 14 aug 10 - 11:51 | | Tack! | | surmjolk - 13 aug 10 - 00:06 | | Väldigt berättande lite skrämande;) man undrar var du får det från.. | | Ferdos-Lina - 22 jul 10 - 18:18 | Mathilda1:Alltså inte bara hon och hon
grammatiken med
men annars är den toppen | | Mathilda1 - 22 jul 10 - 14:03 | | Oj! Men hur ska jag göra istället? | Ferdos-Lina - 22 jul 10 - 13:59- Betyg:  | Jättebra mer...
men grammatiken behöver att ändras lite
och så finns det "hon" i varje mening
så det är bra om du ändrar i den lite. |
|
|
|
