24. ~Colorblind~ |
Det tog lång tid igen. Förlåt mig. Fick tänka en massa när jag skrev den här delen...
COLORBLIND
24.
Eftersom att vår skola till största del bestod av högstadieelever hade kommunen valt att inte lägga pengar på utsmyckning av skolgården. Den bestod därför av en stor asfaltsplan, en basketkorg i ena änden och ett bollplank i den andra. Det fanns i ena hörnet en mycket liten klätterställning dit enbart förskolebarnen hade tillträde och i övrigt fanns det några enstaka träd utplacerade.
Men en liten bit ifrån skolan, precis bredvid Klippan, fanns det en lekpark som politikerna förmodligen tyckte att alla barn kunde leka i. Problemet var bara att vi inte var tillåtna att lämna skolans område under skoltid.
Det var i alla fall dit jag gick. Jag hade ingen som helst lust att vara ensam i det stora huset med alla tankar. Istället satte jag mig på en av gungorna och iakttog de småbarn som sprang runt i höstsolen och lekte medan deras mammor satt och pratade med varandra.
Jag tog upp mobilen för jag tänkte att Kevin kanske hade hört av sig. Skickat ett sms för att säga att han inte skulle komma till skolan, eller be om ursäkt för att han inte hade hört av sig i helgen. Jag hade nöjt mig med ett enkelt hej, eller egentligen vad som helst, men mobilen visade inga nya händelser och jag suckade och slog ihop den igen.
Det var en av Kevins stora negativa sidor. Hörde aldrig av sig eller visade något större intresse för någonting. Jag tyckte att han åtminstone kunde låtsas bry sig om saker jag berättade för honom. Eller kunde skicka första sms:et i en konversation någon gång.
Man visste aldrig om han var sur på riktigt eller bara nonchalant – vilket kunde reta gallfeber på mig. Men det var ingenting jag vågade ta upp med honom. Jag intalade mig själv att det säkert fanns saker med mig som han störde sig på, och än hade han inte sagt någonting om det.
Jag undrade om Kevin var sur, och att det var därför han inte hade hört av sig. Men att han hade tagit så illa upp för att hon hade vägrat följa med upp på övervåningen i fredags… Det var väl ändå lite väl dramatiskt?
Jag suckade och roade mig med att fälla upp mobilen för att sen stänga den igen under några minuter.
Om Kevin var arg på mig så kunde han väl bara tala om det? Vi var ju ändå tillsammans. Tillsammans på riktigt, så som jag uppfattade det, och inte på lågstadienivå när man i bästa fall höll hand och aldrig pratade med varandra. Var han tvungen att hela tiden spela obrydd och arrogant? Varför ville han vara den coola stockholmaren som inte verkade bry sig om någonting? Det var ju bara en fasad han hade skapat sig för att bli någon när han började i vår klass. Han var ju inte sådan innerst inne. Inte egentligen.
Jag försökte intala mig själv att han visade en annan sida av sig själv när han och jag var ensamma. Att han pratade mer om sina känslor och tankar, men ju mer jag tänkte på det desto större växte sig tveksamheten i mig.
Faktum var att jag och Kevin nästan aldrig pratade med varandra. I skolan gick vi omkring med armarna om varandra, gullade, umgicks med våra gemensamma kompisar och såg kanske i andras ögon ut att vara ett bra par. Då skojade vi med andra och skrattade och pratade, men aldrig på tu man hand. Det enda vi gjorde när det bara var vi, var fysisk kontakt.
Det slog mig plötsligt att det var därför Kevin var arg på mig. Hade han insett detta tidigare än jag, och velat ta upp det? Hade han kanske faktiskt velat prata med mig om det på övervåningen på fredagskvällen? Eller hade han någonting annat viktigt att berätta?
Jag blev mer och mer övertygad om att Kevin hade försökt resa mig ur soffan för att han ville anförtro sig åt mig. Hade inte hans beröring känts annorlunda jämfört med hans smekningar?
Nej, inte egentligen. Snarare girigare än innan, viskade en liten röst i mitt huvud, men jag valde att inte låtsas om den. Kevin hade försökt få någonting annat än fysisk kontakt – precis det jag längtade efter nu – och jag hade varit dum nog att vägra honom det. Bara för att jag tog för givet att han ville mer än jag.
Lekparken var rektangulär och dess ena kortsida vette ut mot gatan. I andra änden, längsmed den högra långsidan, stod gungställningen där jag satt och Klippans ena långsida gick parallellt med lekplatsens staket. Många år tidigare hade klippan varit ett dagis dit lekparken hörde till. Men sen hade kommunen fått ont om pengar och tvingats skära ner på barnomsorgen – vilket ledde till att dagiset stängdes ner.
Stod man vid fönstren och tittade ut hade man perfekt vy över lekplatsen (för att dagisfröknarna inte skulle behöva stå ute i regnet och övervaka barnen, trodde jag och Cornelia).
Jag var så djupt försjunken i mina funderingar rörande Kevin, att det kändes som att hjärtat skulle flyga ur bröstet på mig när jag hörde en knackning bakom mig. Jag vände mig förskräckt om på gungan och fick syn på en glatt leende och vinkande Patrik uppe i ett av fönstren. Jag såg hur hans läppar formade sig till ord, men jag hörde inget genom det tjocka glaset.
Jag log lite tafatt tillbaka, men inombords skrattade jag åt hur fånig han såg ut.
Han pekade upp mot himlen, tecknade någonting som såg ut att betyda regn, och vinkade sen åt mig att komma in. Jag ryckte på axlarna som svar och grimaserade svagt. Visste inte om jag hade lust med så mycket sällskap.
Han gjorde ledsen mun, plutade med underläppen och la huvudet lite på sned. Hans ögon skrek nästan ”jo, kom igen”. När jag inte gav honom någon svarsgest rätade han på sig. Han såg sig omkring inne i vad jag gissade var allrummet, och försvann sen från fönstret. Jag antog att han gav upp och inte orkade tjata på mig och kände mig plötsligt en aning ångerfull. Kanske hade det inte varit så dumt att umgås med Patrik en stund… Vi hade ändå blivit rätt så bra kompisar under mina och Cornelias eftermiddagar på fritidsgården.
Jag skulle just till att återgå till mina tankar och lekandet med mobilen när en ny knackning fick mig att se upp. Patrik var tillbaka i fönstret igen och i sin hand hade han en stor kanelbulle. Han såg finurligt på mig och blickade menande mot kanelbullen.
Efter en kort konversation med Patrik som hade bestått enbart utav blickar och gester, sprang jag ut ur lekparken och runt huset. När jag hörde knastrandet under mina skosulor när jag med snabba kliv stegade över grusplanen framför Klippan, träffade den första regndroppen min hand och jag kunde konstatera att Patrik hade haft rätt gällande regnet. Jag var inne i hallen bara sekunder senare och när jag tog av mig skorna kom han mig till mötes.
”Titta! Min favoritnia”, sa han och log ännu större än han hade gjort när han stod vid fönstret. Jag skrattade till och fick en varm kram.
Det var verkligen ordet att beskriva Patrik med. Han var varm.
”Sådär säger du säkert till alla nior som kommer hit”, sa jag skämtsamt och viftade avfärdande med handen.
”Jäklar, är det så genomskådligt?”
”Om det är.”
Han brast ut i ett av sina bubblande skratt och jag kunde inte låta bli att redan känna mig på bättre humör. Vi gick ut till det större rummet, där Elias också var.
”Tjenare Jess!” sa Elias när han fick syn på mig. Jag hälsade med ett leende och följde efter Patrik till cafédisken. Han gick in och ställde sig på andra sidan – dit bara han och Elias hade tillgång – men när jag tänkte ställa mig på motsatt sida stoppade han mig. Han tog tag i min arm, skakade missnöjt på huvudet och drog med mig in på deras sida.
”Har jag inte lärt dig någonting, va?” sa han, återigen med en skämtsam ton. Det var det andra ordet jag skulle säga om jag var tvungen att beskriva honom. Skämtsam.
”Du är så gott som en av oss”, sa han, la armen om mina axlar och boxade mig broderligt i sidan.
Jag såg hur Elias himlade med ögonen och gav mig en menande blick. Han brukade hela tiden påpeka att anledningen till att Patrik inte klarade av skolan var att han var så otroligt oseriös hela tiden. Det var delvis sant, men jag visste att Patrik hade en mer allvarlig sida också. Han la märke till saker och personers sinnesstämningar på ett sätt som ingen annan gjorde och den sidan av honom hade jag sett många gånger. Jag gissade att det var anledningen till att vi stod lite närmre varandra än de andra gjorde.
Det var lugnt på fritidsgården, nästan ingen gick dit vid den här tiden på dagen. I ena hörnet satt några sjundeklassare som förmodligen hade håltimme eller möjligtvis skolkade för att kunna spela TV-spel. I övrigt var det bara jag, Patrik och Elias där.
Elias frågade var jag hade Cornelia och resten av gänget, och jag svarade väldigt undvikande. Patrik la tursamt nog märke till det och räddade mig genom att fråga om jag ville ha något att äta. Han bjöd på chokladboll och en coca-cola, som jag tacksamt tog emot.
Vi stod och pratade en liten stund innan Elias telefon ringde. Han gick in i det lilla rum som tillhörde personalen och lämnade mig och Patrik ensamma bakom disken. Jag satte mig på en pall som stod i närheten och Patrik lutade sig mot den utstickande bänkskivan.
”Så, vad är anledningen till att du sitter och ser ledsen ut i parken?”
Trots att han lät skämtsam på rösten så märkte jag att den allvarsammare sidan av honom hade krupit fram. Jag bet mig lite löst i läppen. Ville egentligen ösa ur mig alla nedtyngande tankar, men kände ändå att det inte var helt rättvist att hänga ut Kevin på det sättet. Jag visste inte vad i vårt förhållande som betraktades som privat eller hemligt och vad jag kunde berätta för Patrik. Samtidigt skrek mitt huvud av överbelastning.
Patrik spände sina omtänksamma, gråblå ögon i mig och höjde ena ögonbrynet bara någon millimeter. Hans blick var som en lindrande salva på ett myggbett och talade om för mig att det var säkert att jag kunde anförtro mig åt honom.
”Äh”, sa jag ändå lite avvisande. ”Jag behövde bara andas lite. Komma undan.”
Jag log lite tafatt och såg på Patrik att han såg rakt igenom min dåliga bortförklaring. Han visste att det inte var hela sanningen, men jag visste att han inte skulle fråga mer om det om jag inte gav honom några hintar om att det var okej.
Istället dröjde han någon sekund med att svara, och log sen tillbaka mot mig.
”Högstadiet”, sa han med en lätt suck, som en gammal man som minns sina ungdomsår. Jag kunde inte låta bli att le lite åt hans uttryck. Jag blickade ner på mina händer, som fortfarande var formade runt coca-cola burken, utan att säga någonting.
”Nej, shit alltså. Jag skulle inte direkt vilja återuppleva de åren…”
”Varför inte?” frågade jag.
”Äh”, fnös Patrik och ryckte lite lättsamt på axlarna. ”Så jäkla mycket intriger. Kompisar som sviker och grälar med varandra. Och så är det alltid nån jävel som letar efter bråk och man har ingen chans att komma undan. Massa pubertala bråkstakar som slåss om rang och status… Det är tufft.”
Vi såg på varandra och jag insåg plötsligt att allting han sa var sant. Jag var omringad av det men hade aldrig märkt det. Intrigerna fanns rakt framför näsan på mig. Och rang och status. Man försökte imponera på varenda människa innanför grundskolans väggar, men alla var så upptagna av att själva lyckas att ingen ens noterade någon annans försök.
Det var tufft.
”Du är tuff, Jessi”, sa Patrik som om han hade läst mina tankar. Jag hajade till. Förstod inte vad han menade. Jag hade aldrig sett mig själv som tuff. Jag kanske var mycket annat, men inte det. Cornelia var tuff. Kevin var tuff. Jag var säkerligen inte tuff.
”Man måste vara det för att klara sig igenom alltihop. Gymnasiet också. Det är du. Det gör du”, han gjorde en kort paus innan han fortsatte. ”Du vet att du alltid kan komma hit och snacka. Om du behöver och om du vill så finns jag alltid här. Jag bryr mig inte om du kommer hit på lektionstid eller raster. Bara du vet att du kan. Du vet det, va?”
Jag nickade. Flera gånger för att försäkra honom om det, även om jag innan dess inte hade haft en aning om att han var villig att ställa upp för mig på det sättet.
”Bra”, sa han nöjt med ett leende och i samma ögonblick var skämtsamheten var tillbaka i hans ögon.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | LoveMusic - 16 aug 10 - 16:55 | Jag måste bara få kommentera att Patrik verkar sådär riktigt verklighetstrogen. Hans sätt att prata, låter så... realistiskt. Så som en sjutton-arton-nitton-tjugo-hurgammalhannuvar skulle ha prata.
Talang Julia, talang. | blackgirl - 26 jul 10 - 00:23- Betyg:  | | Mina pojkar de xD | | _MaAaLiN__ - 25 jul 10 - 22:09- Betyg: | | fortfarande lika bra :D | | PsychicPlay - 25 jul 10 - 14:48- Betyg: | | åh, sicken fin kille alltså! önskar att det fanns såna människor häromkring, dock gör det ju inte det ): men åh, du skriver så himla bra! & ja, du får verkligen fundera på det där med crazy sex, hahah! :D | | maaliinT - 22 jul 10 - 21:45- Betyg: | | hit med nästa del! jättebra skrivet som vanligt. mejla nästa :) | | Fiiiaaas - 21 jul 10 - 21:10- Betyg: | | åh älska<3 hallå, vem är loosern? Varför inte välja Patrik? :O Fixa :D | | Hexan94 - 21 jul 10 - 17:29- Betyg: | | Men, hallå, bort med Kevin nån gång! xD | | lovemenot - 21 jul 10 - 15:17- Betyg: | ja e typ käääär i den, har säkert sagt det ett antal gånger, men ja äälskar den :D
mejla näästa :D <3 | | Sannathefail - 21 jul 10 - 14:27- Betyg: | | Åhhh, patriiik<33 mermermermermermermeer! | | LetMeJump - 21 jul 10 - 02:05- Betyg: | Braaa!
mejla nästa :D | | LipsOfAnAngel - 21 jul 10 - 01:17- Betyg: | | så himla jättebra som vanligt :) |
|
|
|
