~ håll min utsträckta hand i evighet |
Lite längre bara,
stanna i någon millisekund
så att jag kan pränta in vart ända litet intryck,
för att minnas det förevigt
Hjärtat värker i varje liten kammare
Och varje liten kammare i mitt hus,
är också alldeles tom
När ni har gått och jag står ensam kvar,
med ansiktet i saltvåta händer
Alla vandrar i motsatt riktning än jag själv
och jag faller ned mot den hårda marken
där gruset sätter avtryck mot min panna
och ingen ser mig där jag ligger,
alldeles förstörd
Jag sträcker ut min bleka hand en sista gång,
och ropen på hjälp kvävs i min slita hals
Men mitt hjärta hoppas fortfarande på att ni kan stanna,
förevigt.
(jag behöver er.)
|
|
|
|
