På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Förbjuden kärlek [Del 9]

Äntligen färdig med ennu en del, förlåt så jätte mycket för att ni har fått vänta så länge.
Har inga ursäkter. Men läs och komentera gärna :) glöm inte att skriva mejla mig om du vill jag ska mejla när nästa del är ute.

Jag stod orörlig utan att göra något åt vad som hände. Jag stretade inte emot men jag gav inte heller efter. Efter bara en kort stund drog han sig bakåt och jag kollade ner i marken.
”Alex vi måste gå nu”, sa jag tyst men mina ben tycktes ha glömt hur man gick för jag rörde mig inte. ”Veronica, snälla. Jag höll mig borta från dig för ditt eget bästa. Men jag inser nu att jag inte klarar av det. Du får vara arg på mig, det är förståeligt. Men snälla ge mig en chans till”, bad James och jag kollade upp på honom med sorgsen blick. ”Jag måste få tänka klart först James. Du dyker upp hela tiden innan jag hunnit fundera klart på det, och varje gång du kommer måste jag börja om igen. Så snälla, ta inte kontakt med mig, försök inte träffa mig eller ens prata med mig tills jag ringer upp dig.” Sedan vände jag mig om och började promenera bort mot bussen som skulle föra mig hem. Det började droppa från himlen igen och snart öste regnet ner så som det gjorde innan. Jag orkade inte bry mig om att jag blev genomblöt men snart hörde jag smattret av regnet ovanför mig och såg att Alex gick jämte med paraplyt över för att skydda. Jag mumlade ett tack men sa inget mer. Tillsammans gick vi tysta genom stan och tiden tycktes stå stilla. ”Finns det något jag kan göra Veronica?” Alex röst lär väldigt bekymrad och jag kollade upp och mötte hans blick. Oro speglades och jag drog en djup suck. ”Jag vet inte, jag måste nog fixa detta själv.” Fast jag visste inte hur jag skulle lösa detta. ”Åh, jag vet inte hur jag ska göra!” ubrast jag och vände bort blicken. ”Jag känner att jag har kommit väldigt nära dig, och jag vill vara din vän. Och samtidigt känns det som om det finns något mellan oss som bara vi har. Förstår du hur jag menar?” Jag såg i ögonvrån hur han nickade. ”Jag förstår, jag gillar dig väldigt mycket, kanske till och med börjar bli kär.”
”Jag känner samma sak” nästan viskade jag. ”Fast samtidigt kan jag inte sluta tänka på James, förlåt för att jag lägger detta på dig men vet inte vem jag ska prata med annars.”
”Det är lugnt, jag vill lyssna på vad du har att säga” svarade han och log svagt. Regnet fortsatte att falla och vi fortsatte gå mot centralen.
”Tack”, svarade jag lågt. Efter tre minuter var vi framme vid centralen och jag fick springa för att hinna med bussen. Väl inne på bussen sjönk jag ner på ett ledigt säte och begravde ansiktet i händerna. Mitt i allt kom jag att tänka på Anna. Ju mer invecklat allting blev med James och alex, ju längre bort kom jag från Anna. Tyst lovade jag mig själv att när allt hade ordnat sig så skulle jag jobba på min relation med henne igen. Jag märkte inte att någon satte sig jämte mig försen personen la en hand på min axel och jag ryckte förvånat till. ”Veronica?”
Jag fann mig själv stirrandes på en kvinna i 45:års åldern. Hon hade brunt kort hår och mjuka ansiktsdrag och hennes ögon var något mörkare blå än mina. Hon log vänligt mot mig.
”Vem är du?”, frågade jag och försökte att samla mig. Det var något som var bekant med henne. Hennes ansiktsdrag och hennes lugna blick fick någonting långt bak i mitt minne att väckas till liv. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var men jag hade en känsla av att jag träffat denna kvinnan förut. Hennes leende försvan något och jag undrade om jag sagt något dumt. ”Jag heter Lena, och jag förstår fullkomligt om du inte litar på mig men skulle du inte vilja följa med mig hem på en kopp te?” frågade hon snällt men genast började jag tvivla. Varför ber en främmande människa mig att följa med hem på te? Okej, hon verkar väldigt snäll och jag vet att jag känner igen henne men ändå. ”Ehm, jag vet inte. Asså inte för att vara kritisk på något sätt men jag vet inte om jag kan lita på dig”, säger jag ärligt och ler lite besvärat. ”Självklart vännen. Tyckte bara det såg lite ut som om du behövde en tröstande kopp te.” Jag tvekade lite till men beslöt mig sedan för att chansa.
”Jag har ändå inget bättre för mig, så om det inte är för mycket besvär så vill jag gärna följa med dig”, svarade jag och såg hur Lenas ansikte lyste upp. Åter igen kom känslan över mig att jag träffat henne tidigare. Vi satt under bussresan och bara pratade vänligt. Precis som man gör med någon man nyss mött. Vi steg av bussen två hållplatser innan jag skulle gått av och började gå upp för gatan. ”Här bor jag”, sa hon och pekade på ett vitt hus. Huset var byggt i ett gamaldags stuk och den röda dörren var en stor kontrast till resten av huset. Vi gick in i hallen och jag tog av mig mina skor. ”Jag ska bara gå och sätta på tevatten så kommer jag snart, du får gärna se dig omkring”, sa Lena och så försvan hon in i köket. Jag gick in i vardagsrummet och såg mig omkring. Väggarna var blommiga och så var även fotöljen. Det var väldigt mysigt och påminde mycket om Annas hus. Allt såg väldigt gulligt ut på något sätt. En eldstad stod i ena hörnet och ovanför stod fotografier i fina ramar. Jag gick dit och tog upp det första fotografiet. Lena tillsammans med några andra tjejer stod på en strand med en vacker solnedgång i bakgrunden. Alla hade stora leenden och jag log svagt. Försiktigt satte jag ner det och kollade på nästa foto. Lena igen, den här gången i brudklänning och tillsammans med en man. ”Så du är gift”, sa jag när jag hör att hon kommer in och sätter sig i soffan.
”Nej inte längre, jag var gift i 8 år. Sedan så skilde vi oss”, svarade hon och jag vet inte om jag kunde höra en antydan av sorg i rösten. ”Åh, förlåt”, svararde jag och skämms lite.
”Men vännen, inget att be om förlåtelse för. Det kunde ju inte du veta”, svarar hon vänligt. Det finns mer kort att kolla på men jag går i stället och sätter mig bredvid henne i soffan.
”visst har det börjat bli kallt, nu håller det verkligen på att bli vinter”, säger hon och jag nickar.
”Jo, verkligen. Det är lite sorligt tycker jag, i alla fall att det blir mörkare.”
”Jo men absolut, gillar mycket bättre våren.” Jag instämmer och vi fortsätter prata om vädret tills vattnet kokar och vi går ut i köket tillsammans. Hennes kök är nästan helt vitt förutom de bruna möblerna och tavlorna som alla föreställer landskap av olika slag.
”Här får du.” Lena sträckte fram en mugg och jag tog emot den med ett tack. Vi satte oss åter i vardagsrummet och jag smuttade försiktigt på teét.
”Om jag får fråga, varför såg du så ledsen ut förrut?”, frågade hon vänligt och jag suckade trött
”Kärleksbekymmer bara”, svarade jag och mina tankar började åter igen kretsa kring James och Alex.
”Ibland kan det vara skönt att bara få prata ut allt för någon helt utomstående, det kan hjälpa till att få saker klarare kanske, jag ska försöka hjälpa dig”, svarade hon och log vänligt. Jag funderade kort men började sedan berätta allt i stora drag. ”... och nu så vet jag inte vem jag ska välja”, avslutade jag och suckade igen. Jag började bli trött eftersom jag knappt fått någon sömn i natt. Jag mötte Lenas blick och jag såg att hon förstod mig. ”Jag vet precis hur du känner, och det säger jag inte bara för att trösta dig utan för att jag har befunnit mig i precis samma situation som dig.”
”Vad valde du?”, frågade jag. Jag kvävde en gäspning.
”Jag valde att ta tillbaka mitt ex och det höll några år. Men sedan så började de bråka så mycket att jag bestämde mig för att lämna honom. Stod bara inte ut med deras fighter över mig hela tiden.”
”Jag kan tänka mig det. När jag tänker efter så tror jag att jag skulle gjort samma sak”, svarade jag och log. Hon log tillbaka och det liknade lite ett sådant leende man gör när man fått reda på att någon man trodde var skadad inte var skadad, lättnad. ”Men vad du än väljer så ordnar det sig ska du se. Om du gör rätt så kommer du få båda på ett eller annat sätt.”
Vi hade nästan druckit upp vårat te och jag kände att jag kanske var tvungen att åka hem, annars skulle jag snart somna
”Tack så jätte mycket för att jag har fått prata med dig och det var jätte kul att få träffa dig, men jag måste nog gå nu”, svarade jag och reste mig upp.
”Det var jätte kul att få prata med dig med Veronica och jag hoppas innerligt att vi kan träffas igen”, svarade hon och även hon reste sig upp. Jag gick fram till fotografierna ovanför eldstaden för att kolla på dom en sista gång och tog upp ett foto på ett nästan nyfött barn. ”Är det ditt?”, frågade jag och visade henne bilden. Den såg något bekant ut men eftersom jag verkligen var jätte trött nu så mindes jag inte vart jag hade sett bilden förrut. ”Ja, det är min dotter, hennes pappa är mitt ex.”, svarade hon och såg en aning sorgsen ut. Det fanns ytterligare en bild där en ung Lena tillsammans med tre andra tonåringar satt i en soffa. Bilden var mycket suddig och jag kunde inte urskilja så mycket av de övriga tre. Jag ställde tillbaka fotot och gick sedan till hallen, tog på mig ytterkläderna och sedan sa vi hejdå. Jag stängde dörren bakom mig och den rena kvällsluften gjorde mig något piggare. Jag bestämde mig för att gå hem i stället för att ta bussen. Promenaden skulle ändå inte ta mer än en halvtimme. Jag gick och funderade på Lena, vem hon egentligen var. Jag tyckte fortfarande att jag kände igen henne och fotot på barnet hon hade gjorde saken mer klar, jag har mött henne förrut. Men samtidigt så kände jag inte igen henne, det var bara vissa drag som jag kände igen och fotot, vart hade jag sett det förrut? Ju mer jag tänkte på det desto mer förvirrad blev jag och bestämde mig snart för att släpppa det helt. Kanske kunde jag komma ihåg det i morgon när jag inte var så trött.
Tillslut kunde jag se mitt hus och jag klev in i hallen. ”Hallå, jag är hemma!”, ropade jag och tog av mig ytterkläderna.
”Jag är här inne”, hörde jag pappas rum från vardagsrummet. Jag gick dit och fan honom sittandes framför tv:n. ”Hej, har du haft det trevligt?”, frågade han och kollade upp från skärmen. ”Jodå, det har vart helt okej. Jag är jätte trött så ska bara göra mig i ordning, sedan ska jag lägga mig”, svara jag för att vara artig. ”Kan du komma och sätta dig här lite först bara?” Han stängde av tv:n och jag gick osäkert fram och satte mig mittemot. Jag undrade vad han ville och hoppades innerligt att han inte sett att jag träffade James i dag. ”Jo”, började han. ”Jag vill be om förlåtelse för hur jag har betett mig det senaste dagarna. Jag vill bara dit eget bästa gumman.” Han tystnade och jag kunde inte göra något annat än stirra på honom. Det var verkligen inte vanligt att man pappa bad om ursäkt. ”Ehm, jag förlåter dig pappa, men jag vill verkligen välja själv vem jag ska vara ihop med eller inte.” Jag väntade tyst på hur han skulle reagera. ”Anledningen till att jag inte vill att du träffar Scotts son är för att vi har haft, hur ska jag förklara, vart ovänner på grund av en realtion vi hade för länge sedan med en tjej. Jag tror inte att hans son skulle vara så bra för dig.”
”Åh”, var allt jag kunde få fram och plötsligt blev allt kristallklart. ”Pappa, kan jag få se det fotoalbummet du har i ditt rum?”, frågade jag plötsligt. Han såg väldigt förvårnad och frågande ut men gjorde ändå som jag sa. ”Tack”, svarade jag snabbt och bläddrade fram till bilden jag visste skulle finnas där. Jag drog sakta fingrarna över bilden på det nyfödda barnet på bilden. De blå ögonen tittade lugnt tillbaka på mig. ”Pappa, det där är jag va?”, frågade jag som i trans och jag kände hur han börjde sig fram för att kolla. ”Visst är det du gumman, men vad är det med det fotot?”, frågade han och kollade funderade på mig. Fotot var en identisk kopia på det som Lena hade hemma hos sig. ”Pappa, vad heter min mamma?, frågade jag men jag visste redan svaret.
”Lena.”

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

LetMeJump - 21 maj 11 - 00:53- Betyg: