På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Wickys liv del 42

Jocke slet sig ur mitt grepp och slängde igen dörren rakt i ansiktet på mig. Jag sprang ut i köket efter en skruvmejsel. Jag skulle inte låta rakbladet göra jockes arm mer sårig och ful. Jag började skruva upp låset och tog mig in precis innan han börjat skära sig. Han tittade på mig och föll ihop på golvet, tårarna rann okontrollerat. Jag höll hårt om honom och kände hur han skakade. Jag grät jag med, grät för att allt var så svårt. Grät för att jag och Jocke behövde känna lycka, vilket vi aldrig fick. Så fort lyckan kom till oss hände det alltid något hemskt. Våran lycka var nog menad att vara kortvarig.

Jocke var deppig i flera dagar, säkertligen flera veckor. Jag undrade vad som hänt honom när vi varit ifrån varandra. Vad lisa egentligen fått honom att göra, vad som egentligen hänt honom i fängelset. En dag när jag och Elli satt och åt frukost såg hon sorgen i min blick.
”Wicky, är det inte dags att du pratar med Jocke? Om vad han gått igenom och sådär?” sa hon lågt och jag tittade upp från bordet.
”Jag vet inte vad jag ska säga.. Han mår så dåligt att jag är rädd för att jag ska säga fel ord och bara förvärra allt” viskade jag till svar då Elli la sin hand på min axel.
”Wicky, han skär sig nästan hela dagarna och dricker och skadar sig själv på nästan alla sätt. Jag tror inte du kan göra något värre”
När Elli gått ut för att ’jobba’ beslöt jag mig för att prata med Jocke. Han satt på sängen med ett blodig rakblad. Blodet rann ner för hans arm. När han såg mig lindade han in armen i bandage och såg på mig med trött blick. Han brast ut i gråt och jag höll om honom. Jag kramade honom hårt, så rädd för att han skulle göra något dumt. Han var så smal, det kändes som att krama ett skelett.
”Jocke, berätta för mej, berätta om vad som hänt dig, snälla Jocke, innan demonerna tar över ditt liv” sa jag med darrande röst och med en djup suck började han berätta.

”När du kom in på psyket, ja hela min värld rasade. Jag orkade inte någonting. Rex var orolig hela dagarna och ibland orkade jag inte med hans gnäll. Jag låste in honom i badrummet många gånger och jag slog honom till och med ibland. Jag hade ingen kontroll på mina handlingar. Hela mitt liv gick ut på att känna smärta. När jag skärde gurka och likande, passade jag på att skära mej i armen samtidigt. Och när jag tränade boxning nere i källare stod jag och slog i väggarna så hårt att jag nästan slog sönder mina knogar. Och när jag skulle släcka min cigg, släckte jag den mot handleden. Jag minns inte hur eller när jag och Lisa blev tillsammans, men en dag låg vi tillsammans i sängen. Hennes äckliga händer smekte min kropp och jag låg där, levande död.

Lisa började styra och ställa i mitt liv. Hon fick mig att börja knarka, sno och slåss. Hon slängde alla mina kläder, alla mina skivor och hade bestämt sig för att jag inte längre skulle vara punkare. Jag som knappt visste vad jag hette längre tack vare allt knark brydde mig inte utan löd som en oförstående hundvalp.

Jag minns speciellt en dag när Lisa skulle ha fest. Hon stod och klädde på sig då jag kom in i rummet iklädd ett par fula jeans och en sliten t-shirt. Hon kom fram till mig och gav mej en lätt kyss på kinden och såg på mig som om jag vore en utomjording.
”Du ska väl ändå inte ha en t-shirt på dej bara?” sa hon med divig röst och jag såg undrande på henne.
”Det är 20 grader varmt ute Lisa, det behövs inge mer” svarade jag.
”jag vägrar låta dig gå runt och visa de där äckliga ärren. Se så, ta på dig din JL tröja” sa hon argt och jag drog en suck och löd, som alltid. När vi kom ut stod hennes diviga tjejkompisar och väntade. Några turkar kom fram till mig och började prata. De var tydligen Lisas tjejkompisars killar.
”tja” sa en kille och log mot mig. Jag nickade lätt till svar. Vi stod länge och pratade innan en av killarna tog fram lite hasch. Jag som kände att allt bara var värdelöst tog mer än gärna emot knarket. Lisa drack cider, 4,5 om ja inte minns fel och spelade full. Precis som hennes vänner.

Dagen därpå visste jag knappt vad jag hette, allt bara snurrade. Trots det tvingde Lisa mig iväg på en till fest och dagen därpå var det samma visa. Jag kände hur jag bara ville dö. Den dagen jag började sälja knark, då mådde jag verkligen skit. Jag var hög nästan hela tiden och ryktena bara blev fler och fler. Jag rökte bara på lite till så glömde jag det. Den dagen jag försökte sälja till civilpolisen så brast ju allt. Men jag är glad för att det hände så, för polisen, Sissi, var min räddning.

Hon var en ung polis och mycket förstående, hon blev min räddning. Hon satt ofta och pratade mig med och hon blev min närmsta vän. Jag berättade om dig, att du mådde skit, om din far och att du var på psyket. Hon sa att du verkade vara en redig tjej och att jag skulle vara glad som hade dig. Och trots att allt var skit nu så skulle vi klara det. Hon fick mig att le.

Men när det gått en månad eller två, var Sissi tvungen att flytta. Hon hade fått ett nytt arbete och det gjorde ont att säga hej då till henne. Hon sa åt mig att vara stark. Och det lovade jag henne. Jag var stark, i några dagar, tills den dagen då jag träffade Michel.”

Fortsättning följer!

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Love_Max - 19 nov 06 - 21:47- Betyg: