vet inte vad den ska heta än. |
här kommer en novell jag satte mig och skrev igår,
den kommer bli jättelång om jag fortsätter,
men för er som orkar läsa, kommentera också :)
- Linnéa du måste vakna, vi är framme snart, hör jag Emilia säga samtidigt som hon ruskar om mig.
- Jajaja, jag är vaken, mumlar jag.
- Vi har drygt 3 mil kvar, säger Filip från förarsätet.
Jag sätter mig upp och tittar ut och ser träden flyga förbi.
- Hur länge har jag sovit? Frågar jag.
- Ungefär en och en halv timme, svarar Pontus.
- Okej, och Linus sover också ser jag, säger jag och tittar på Linus som ligger till höger om Emilia och snarkar högt. Ingen svarade på det jag sa så jag frågade:
- Det finns väl el där ute?
- Ja, farsan skulle fixa det, svarade Pontus. Men det är bara en liten stuga med två rum och kök så vi måste typ dela på oss. Tjejer för tjejer och killar för killar eller? Säger han och blinkar med ena ögat mot mig i backspegeln.
- Mmh, visst,. hummar jag. Han vet mycket väl att jag tycker om honom, varför säger han då sådär?
Vi går alla i samma klass på gymnasiet, det är sommarlov och vi ska få låna Pontus pappas sommar stuga som ligger ungefär 40 mil hemifrån. Pontus var den enda av oss som hade körkort så han körde.
- Är vi framme snart? Frågar Linus som verkar ha vaknat upp ur sin skönhetssöm.
- Japp, svarar Filip. Ungefär 2 mil kvar.
- Jasså, jag trodde fan det var typ 20 mil kvar, säger Linus samtidigt som han dricker ur sin cocacola mugg som vi köpte på McDonalds.
- Hoppas ni har med er badkläder, sa Pontus och tittade på mig. Jag kände hur jag blev helt varm i kroppen och snabbt svarade Emilia:
- Ja… Eller jag tror jag glömde dom.
- Va? Nästan skrek Filip rätt ut.
- Meh, jag skojade ju fattar du väl? Säger Emilia och tar upp telefonen ur sina jeansshorts. Hallå?
Medans hon pratade i telefonen rullade vi in på en grusväg med massa gamla, ruttna träd och när vi hade åkt i ungefär en kvart så kom vi fram till en stuga. Den såg inte så himla fräsch.
- Jaha, nu var vi framme, sa Pontus och vred om bilnyckeln. Fan vad härligt det ska bli! Bara vi fem, jag brukar ju alltid vara här med farsan och ha skittråkigt. Finns typ ingenting att göra om man är här ensam. Haha!
- Ja, ska vi sitta här hela dagen eller? Frågade Emilia otåligt, eftersom hon satt mellan mig och Linus så kunde hon inte komma ut. Så jag knäppte upp bilbältet och skulle precis gå ur, när jag märkte att både hon, Linus och Filip hade klivit ur bilen. Så såg jag att Pontus väntade på att jag skulle kliva ur så att han kunde låsa.
- Kom nu då! Jag vill se insidan! Skrek Emilia som redan stog och tittade in i fönstrena.
Jag skyndade mig till dom och efter kom Pontus. Han tog upp en rostig, gammal nyckel ur fickan och låste upp dörren.
- Ja, nu kan det ju vara rätt stökigt här, farsan har ju inte varit här på ungefär tre år. Ah, han slutade åka hit när morsan dog.. Sa Pontus.
- Okej, sa Filip, de är lugnt de.
Han låste upp och vi gick in. Först kom man in i en liten hall, sen till höger var köket och till vänster var dom två rummen. Och toalett rakt fram då.
- Ska ni ha rummet till höger eller vänster tjejer? Frågade Linus.
- Hmm.. får jag kolla sa Emilia och drog med mig i armen. Vi gick först in i det högra rummet, sen det vänstra. Det högra tycker jag, sa hon, vad tycker du Linnéa?
- Ja, visst. Sa jag som var besviken på att inte få sova med Pontus. Vi gick in och började packa upp våra saker.
- Det var ganska fint här, sa jag till Emilia.
- Aa, höll hon bara med. Fast vi får nog städa lite.
- Mm.
Vi hörde skratt ifrån pojkarnas rum. Jag älskade att höra Pontus skratt. Jag blev alldeles varm i hela kroppen.
- Vi har bäddsaker här ute, sa han och ställde sig vid våran dörringång.
- Okej, men ska vi inte äta först och bädda sen ? frågade Emilia. Jag är ganska hungrig.
Pontus skrattade igen. Visst sa han, bara du gör maten.
- Åååååh, okej då. Har vi det står kvar ute i bilen?
- Japp. Linus och Filip kan nog hjälpa dig. Sa Pontus och Emilia gick ut. Jag satt på sängen och packade fortfarande upp mina saker. Jag kände att Pontus såg på mig.
- Ska vi bada sen? Frågade jag och tittade upp på honom.
- Visst, svarade han, och gick närmare och satte sig på sängen. Du är så jävla söt, sa han samtidigt som Emilia ropade på honom och han gick ut genom dörren, utan att vända sig om och se på mig. Jag kände att jag blev helt röd i ansiktet. Jag tog med mig min svart och vita bikini.
- Är det här toan? Frågade jag Pontus, utan att se honom i ögonen.
- Aa, svarade han bara och gick förbi.
Jag gick in på toan och bytte om. Den var inte den fräschaste jag sett, men den hade faktiskt dusch, och det var faktiskt bättre än att behöva gå ut på något utedass. När jag var klar så gick jag ut igen. Jag skäms inte över min kropp, jag var 172 cm och vägde 50 kg. Jag tycker den är helt perfekt. Jag är den jag är och det är jag nöjd över. När jag kom ut såg jag Emilia ute på gården stå och skrika mot en plastpåse full med mat. Ena handtaget hade gått sönder och nu kunde hon inte lyfta den.
- Filip! Kom och hjälp mig då! Skrek hon.
Jag gick in på rummet och vek mina kläder och stoppade ner dom i väskan. Jag tog upp min mobil och såg att jag hade ett missat samtal från mamma. Äsch, hon får ringa igen, tänkte jag. Nu kom alla andra in och jag gick in till Emilia i köket.
- Ja, nu fixar ni det här va tjejer? Sa Pontus, kastruller och sånt skit hittar ni väl i luckorna. Rota bäst fan ni vill, sa han och gick in på rummet med Filip och Linus.
- Ja det är klart vi fixar det här, eller hur Linnéa? Sa Emilia och tittade på mig.
- Javisst, svarade jag. Men.. vad ska vi göra för mat?
- Jag tänkte börja med något enkelt.. Makaroner och korv! Och du, kan du stuva makaroner?
- Haha, jag tror det. Det är väl bara att ha i lite mjölk eller?
- Ja, vi kör på det.
Både jag och Emilia började rota i alla luckor efter allt vi behövde. Vi hittade två kastruller, en att koka korv i, och en att koka makaroner i. Vi hörde skratt från grabbarna nästan hela tiden, jag önskar att jag också fick vara där, i närheten av Pontus..
- Jävlar, det kokar över! Sa Emilia och skyndade sig att dra makaronerna åt sidan.
- Haha, så farligt är det inte, sa jag.
- Hur går det? Sa Linus och kikade in.
- Bara bra, sa vi i kör.
- Okej, vi tänkte sticka och bada vi, eller ska vi vänta tills efter maten?
- Hmm.. Maten är nog klar om ungefär tio minuter, sa Emilia.
- Aha, jasså. Men då väntar vi nog tills efter maten, sa han och försvann igen.
Jag kikade ut genom fönstret. Det ser ut att kunna bli åska, sa jag och kollade upp mot dom svarta molnen som svepte in över oss.
- Usch, vad läskigt, sa Emilia och hade full kontroll över makaronerna. Du, vi skiter i att stuva dom va? Sa hon och tittade upp på mig.
- Haha, ja okej. Sa jag.
- Eller du kanske ville göra det, sa hon och flinade mot mig.
- Nejdå, jag vet ju inte ens hur man gör, haha!
- Men isånafall kan du väl börja duka? Frågade hon, och jag svarade ju självklart ja.
Fem tallrikar, fem knivar, fem gafflar och fem glas plockade jag fram. Det fanns ett litet bord med plats för exakt fem personer. Två på långsidorna och en på kortsidan, eftersom den andra kortsidan stog mot en vägg med ett fönster så man hade bra utsikt över vattnet när man åt. Emilia gick iväg och hämtade grabbarna och jag slog mig ner längst in mot väggen på en långsida. När dom kom tillbaka satte sig Emilia mittemot mig och Pontus bredvid mig. Jag kände hur mitt hjärta snabbt började slå. Plötsligt hörde vi regnstänk på fönstret och Linus sa:
- Vi får nog hoppa över badet idag. Klockan är ju typ sju, jag tror det kommer regna hela natten.
- Vi kan ju typ titta på film eller något, sa Pontus. Vi har ju en tv i flickornas rum. Alla får väl plats att ligga i sängarna där?
- Japp, eller jag tror det i alla fall, sa Emilia.
- Bra, sa Pontus och jag kände hans fot mot min under bordet.
|
|
|
|
