KATIE - kapitel 1 |
HEJ!
det var ett bra tag sen jag la ut något här!
jag har inte haft tid, lust, ork, inspiration... ja, ni vet. men nu har jag tvingat mig själv och det här är resultatet!
jag är väldigt ringrostig och det märks enligt mig, men ja, hoppas ni inte tycker det är VÄLDIGT dåligt iaf!
lämna gärna en kommentar, det uppskattas verkligen, det är ju det som ger motivation! Ha en fin kväll, PUSS /LIZZY
Mitt namn är Katie, jag är femton år och med barn. Vilken målande beskrivning, va? Inte speciellt, är jag rädd. Men sen det där blåa plustecknet bländade mig känns det som att det är det enda jag är. Med barn, alltså.
Naturligtvis är jag så mycket mer än det egentligen: jag är glad tjej, för det mesta, jag är envis, otålig, ivrig, jag är full av kärlek och så har jag ett hett temperament. Mamma brukar skaka på huvudet och säga att hon inte förstår hur hon lyckades med att föda en liten, vild italienska. Kanske var det därför de döpte mig till Katie; det är lika engelskt som röda telefonkiosker, regn, tweedkavajer, drottningen och te med scones.
Men både mamma och pappa älskar mig ändå, trots att jag har spaghetti bolognese i blodet istället för rostbiff och Yorkshirepudding. De älskar mig trots att jag spelar musik på högsta volym dygnet runt, de älskar mig trots att jag alltid kommer hem försent, de älskar mig trots att jag ibland inte kommer hem alls, de älskar mig trots allt helt enkelt. Som ens mamma och pappa ska. Visst, de skriker på mig, eller ännu värre, blir besvikna, men det går alltid över och jag får aldrig mer än en veckas utegångsförbud fastän de alltid säger att jag inte kommer få lämna huset förrän jag fyllt trettiofem.
Men tills nu har det värsta varit den där natten då jag kom hem så packad (vad i helvete jag skulle hem och göra förstår jag inte hur mycket jag än tänker efter) att jag spydde ner hela badrummet. Mamma grät bittra tårar, sen blev hon rasande. Tillslut blev hon orolig, och jag fick lyssna på det talet jag numera kallar för "Alkoholens fördärv". Sen den natten har jag hört det talet runt åttahundrafemtioelva gånger, och jag kan det utantill. Alkoholen är en bedräglig flykt från verkligheten, tänker jag resignerat när hon äntligen slutat skrika. "Alkoholen är en bedräglig flykt från verkligheten", säger mamma sorgset. "Det är att kasta pengarna i spritens giriga sjö", fortsätter hon. "Pengar som du inte har." Här följer en paus då hon ser på mig med en bekymrad blick. "Och det förstör din hälsa. Och ditt omdöme. Och mitt badrum. Du kan råka ut för otrevliga saker och otrevliga människor." En snabb blick på mig för att se om jag visar något tecken på ha råkat ut för något av det. "Alkoholen är inte din vän. Och den löser inga problem, det ska du veta. Det enda alkoholen gör är att lära problemen att simma", säger hon och tycker att hon låter väldigt djupsinnig. "Och du gör mig och din far väldigt, väldigt besvikna", avslutar hon och reser sig värdigt från min sängkant för att lämna mig ensam i en stund av, vad hon hoppas, eftertänksamhet och ånger.
Men det här var något helt annat. Hon hade inget tal för en situation som denna, det hade aldrig fallit henne in att hon skulle behöva ett. Hon tänkte belåtet: "Må så vara att min dotter spyr ner badrummet och mina rosenbuskar men hon knullar åtminstone inte runt och blir på smällen."
Min söta, naiva mamma. Hon fattade inte, eller så ville hon inte fatta, att alkohol och sex ofta kom hand i hand även för femtonåringar, eller kanske speciellt för just femtonåringar. Det bara blev så. Det var fest, det klirrade förföriskt av flaskor och glas överallt och ingen ville vara den som var nyktrast så alla drack sig aspackade. När man sen hamnade i någon soffa eller säng med en kille föll sig resten naturligt. Min filosofi hade varit: "Du är snygg, jag är snygg, varför inte vara snygga tillsammans en stund?" Det har blivit många såna stunder.
Men det där lysande blåa plustecknet har inget med alkohol att göra. Det var för två månader sen som det hände. Jag vet när, var och med vem. Kan du vara säker på det då, din lilla slampa, kanske du tänker nu. Med all rätt. Men det kan jag faktiskt. Jag har inte haft sex med någon annan än han på två månader. Och det beror på att jag tror att jag är kär.
Han heter Aaron. Den enda killen som fått mig att vilja vara nykter. Det var nog därför det blev som det blev också, ett blått plustecken alltså. Hade jag inte varit kär och hade jag inte varit nykter skulle det inte ha hänt. Men vad är det bruden dillar om, tänker du säkert nu. Och jag hör hur ologiskt det låter. Det är väl när man är full och kåt som det blir fel och nykter och kär som det blir rätt? Men jag ska förklara.
Efter en kväll i förälskelsens tecken på bara Cola var jag så nervös. Varför jag inte svepte en rysk, billig vodka och dansade lite på bordet? Tro mig, jag fick ta till all självdisciplin jag har för att inte göra det. Ibland var det nära, jag erkänner, men varje gång jag mötte hans blåa ögon blev jag ännu säkrare: han skulle vara det enda som fick mig att se suddigt, bli svag i benen, hamna i lyckans, rosa, fluffiga land och allt det där.
Och det var så det blev. Många hade redan däckat, en massa sysslade med någon slags fysisk aktivitet med det motsatta könet och alltför många spydde upp allt deras magsäckar innehöll. Men jag stod i köket, nykter som få. Eller nykter som den enda, om det ska vara rätt.
Då kom han.
Aaron.
Genast försvann alla fjärilarna i min mage, men bara för att komma tillbaka med sina femtioåttatusen kompisar.
Hans ögon är som två djupa, klara Walesiska sjöar i solskenet. Blåa och glittrande.
Hans hår är solblekt brunt och ser alltid nytvättat ut.
Hans läppar är fylliga.
Hans hud är gyllene precis som min. (Han måste också ha fått spaghetti bolognese i blodet, hade vi haft Yorkshirepudding hade vi varit bleka och glåmiga.)
Och hans kropp...
....
....
....
....
Jamen, ursäkta, men vad ska jag säga då? DET FINNS INGA ORD. Hur skulle du beskriva en kropp som ser ut som en grekisk guds, som är lång och kraftig utan att vara stor, bara väldigt vältränad, och där alla kroppsdelar är perfekta, som skapta ur marmor?
Hans ansikte är också perfekt. Man blir nästan rädd, så perfekt är det. Allt är så... markerat. Kindbenen, hakan, käken...
Han ser så manlig ut. Ändå är han bara ett år äldre än mig.
Han är dessutom rolig, charmig och sådär härligt beskyddande. Och så allt de där extra, hur han får två gulliga smilgropar när han ler sitt sneda leende, hur hans ögon blixtrar till, hans skratt, hans underbara doft...
Det var den jag kände först, innan jag såg honom, när jag stod där inne i köket. Plötsligt försvann den frätande stanken av sprit och spyor. En ljuv, himmelsk doft av choklad, kanel och något annat lite syrligt fyllde hela köket.
Han hade sagt hej. Hans röst... Lite hes, lite mörk, lite som kaffe.
"Åh, hej", hade jag svarat. Han hade gett mig sitt speciella leende och jag svär att jag var en millimeter från att ramla ihop på golvet i en liten hög.
"Du är, typ, det finaste jag vet, jag måste bara säga det, nu när det bara är vi två och så." Han luktade lite sprit också.
"Desamma", hade jag svarat, väldigt svagt, väldigt darrigt. Nu var jag fast.
Jag hade inte tänkt att ha sex den kvällen. Jag hade tänkt: "Du, Katie, du kanske ska lära känna honom lite först? Nu när du faktiskt gillar killen menar jag. Snacka lite. Ta ett steg i taget. Ta det lugnt." Först hade vi pratat. Han hade berättat om hur han hade tyckt om mig sen vi träffades första gången, hur vacker jag var...
Jag smälte som vax av hans ord. Han är så fin. Men han är inte mer än kille. När han mumlade hade föreslagit att vi skulle gå in i sovrummet för att lära känna varandra lite bättre hade jag inte haft hjärta att säga nej.
Det här här det första beviset på att en kväll i förälskelsens tecken på bara cola var ett misstag kommer in i bilden. Hade jag varit kär/full istället för kär/nykter hade jag:
1. Inte varit så rädd att göra honom besviken. Chansen är stor att jag hade sagt nåt i stil med: "Men duuuuuuuuu, vi behöver väl inte ha så bråttoooooom?" Och så skulle jag ha vinglat till lite och lutat mig mot honom. "Vi kan väl bara stå här? Snällaaaaaaaaaaaaa? För min skull?" Och så skulle jag ha fladdrat med ögonfransarna och spärrat upp ögonen som en hundvalp med personlighetsstörningar, putat med läpparna och på något sätt fått honom att förstå att han skulle få så mycket mer och så mycket bättre om vi bara tog det lite lugnt första kvällen.
2. Inte varit så nervös om jag ändå bestämde mig för att lära känna honom lite bättre i sovrummet.
För jag hade aldrig varit så här nervös förut. Jag var nervös för hans förväntningar, nervös för mina förväntningar, nervös för exakt allt. Jag bad till och med till gud, något väldigt ovanligt. Jag körde på klassikern, det var den enda jag kunde. "Snälla gode Gud, om du finns, gör så att det som ska hända nu blir precis som jag vill att det ska bli. Jag vet att det är en synd, men om du gör det skickar jag med mamma min månadspeng till kollekten. Amen." (Antingen så finns han inte, eller så jävlas han bara med mig. Jag kan inte förstå hur han kunde tolka det som: "Snälla, låt mig bli med barn." Idiot.)
Jaja. Vi hamnade i sängen. Han är helt otrolig på att kyssas. Jag lyckades slappna av tillräckligt mycket för att uppskatta det, men jag var fortfarande så nervös att jag knappt vågade andas.
Klädesplagg efter klädesplagg föll av. Hans kropp var ännu vackrare utan kläder. Helt var gudomlig. Den nästan glödde, så het var den. Och jag blev ännu nervösare. Så nervös att jag inte vågade fråga om kondom.
Det här är andra beviset på att en kväll i förälskelsens tecken på bara cola var ett misstag. Hade jag varit packad hade jag inte varit så rädd att förstöra stämningen med "meningslöst" babbel om så "oviktiga" grejer som kondomer. Då hade jag helt enkelt sagt: "Du, nu är de så här va, babe, att det blir inget utan kondom." Men nu sa jag inte det. Jag var så rädd att han skulle tycka att... tycka nånting. Och han sa inget heller. Så... Det blev ingen kondom helt enkelt.
Under största tiden låg jag bara och hade ångest och önskade att jag hade druckit vodka, cider och bacardi som vanligt. I stora mängder. Jag förbannade mig själv för att jag varit så dum. Sen var det över, och jag sa att jag var tvungen att gå hem.
"Vi kan väl ses igen?" Hans ögon hade glittrat som fyverkerier. "Snälla? Jag tycker om dig." Då hade det känts bättre. Då hade det ändå varit värt det. Jag hade svävat på moln hem till mig. Oron över att vi inte hade använt kondom hade jag motat bort, skuffat undan till huvudets innersta, djupaste rum. Där hade den legat och haft det obekvämt tillsammans med sånt som sommarläxa och mammas borttappade favoritarmband.
Tills för två veckor sen. Efter tuffa ansträngningar hade vi hade ingen kondom lyckats ta sig upp. Den hade fått hjälp av mensen har inte kommit, den som alltid är regelbunden, känns inte mina bröst lite svullna?, konstigt att jag är kissnödig en gång i minuten, varför mår jag illa så ofta?, hur kommer det sig att jag inte kan ha mina tajta jeans längre? och varför är jag så TRÖTT? Tillsammans hade de festat i mitt huvud; dansat, spelat hög musik, hoppat studsmatta och kollat på TV. I början hade jag låtsats som ingenting. Jag var med mina vänner, vi gick på bio, badade, festade och så träffade jag Aaron. Jag hade överdrivet kul hela tiden för att jag inte skulle få tid att tänka. Men varje gång det prasslade av ett kondompaket i Aarons rum hörde jag en liten röst viska: "Det är försent, Katie, det är försent."
Tillslut hade det varit omöjligt att ignorera dem.
Det var då Svarta veckan hade börjat.
I en vecka hade jag legat i min säng, livlös och apatisk. Jag pratade inte med någon, jag kollade inte på TV, jag åt knappt, jag lyssnade inte ens på musik. Mitt rum ekade av tystnad. Jag ville inte träffa någon. Till mamma sa jag att jag var sjuk, troligtvis influensa. Hon kom in med brickor som nästan gick sönder under tyngden av varma soppor, rostat bröd utan kanter och varm mjölk med honung. Jag kastade ut allt genom fönstret ner i hennes stackars rosenbuskar som så ofta får ta hand om det som egentligen skulle vara i min mage.
Jag låg bara där. Stirrade in i väggen. Sov en massa. Ville inte tänka. Vågade inte tänka. Jag var så rädd att jag var med barn.
Jag försökte intala mig själv att jag inbillade mig. Klart att jag inte var med barn. Men innerst inne hade jag vetat.
Och så idag, en solig tisdag i mitten av juli, hade jag plötsligt gått upp ur min likbädd. Jag hade tagit fram graviditetstestet som jag impulsköpt och sedan slängt längst in i min byrålåda. Jag hade tassat försiktigt på tå in till badrummet så att ingen skulle höra mig.
Och nu sitter jag här. Femton år och med ett blått plustecken i handen. Femton år och med barn.
Det är tisdag, den 22 juli, en underbar sommardag och inne i badrummet på Lilys Street 17 är jag, Katie Cooper, femton år och med barn.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Edwin82Therese98 - 13 mar 11 - 01:53- Betyg:  | | Shiiit! Vad bra, du bara måste meijla meijla nästa, och det fort eftersom du inte skrivit någon ny! Men bara gör det nuuuuuuuu! För denna är DEN BÄSTA NON-FANTASY berättelsen jag någonsin LÄST! :D :D :D <3 | | Ferdos-Lina - 8 jul 10 - 21:54- Betyg: | | jättefint vill läsa fortsättningen | | LIZZZY - 8 jul 10 - 14:58 | | mizz_andersson: kul! yes de gör jag :) | | Mizz_andersson - 8 jul 10 - 11:43 | | Läser gärna fortsättningen. Maila? =) | | LIZZZY - 8 jul 10 - 02:29 | tack så mycket sötisar, det värmer verkligen!<3
och sztiz, yes jag mejlar :D | | sztiz - 7 jul 10 - 23:28- Betyg: | | Det ända jag kan säga är att mejla nästa del :D <333 | | Maadelen3 - 7 jul 10 - 21:50 | HELVETE vad bra den är! Och vadå ringrostig? Det märks inte alls för fem öre, så fy på dig som säger nått sånt!
ASBRA FELLIS <3 | | konfettiregn - 7 jul 10 - 21:40 | fyfan vad jag tycker om det här. det flyter på så bra!
hittar fortfarande inga ord att uttrycka den här på för allting är så perfekt skrivet!
magiskt liz, helt jävla magiskt <3 |
|
|
|
