"Jag är Din"-aura under solen |
Ord som strömmar
Ord tar aldrig slut
när vi väl låter blickar mötas
och vi förenas
en gång för alla
under mörka moln
som hotar vår väg
Och jag går så nära dig
för att inte frysa
utan att en enda gång
röra vid din hy,
den där auran av "jag-är-din"
som jag inte vågar spräcka
Vad händer
om jag lägger armen
om dina axlar?
Försvinner du,
som ett spöke i natten,
om jag snuddar vid din kind?
Mina ord de möts alltid
av vänliga öron
när jag är
i din omedelbara närhet
Jag hoppas
på förening
utan
att våga tro
Jag stryker min arm mot din
i subtilitet
önskar att du ska lägga märke till det
Jag försöker att utstråla "jag-är-din"
Snälla du,
låt solen lysa över oss
en dag då vi har skingrat molnen
|
|
|
|
