Satans barn |
17 år, undernärd och utan känslor.
Påsar under ögonen från att ha blivit tvingad att vara vaken under nätterna. Stora ärr på ryggen, både färska som gamla från kvällarna då de har druckit för mycket. Deras favoritleksak då har varit, mig. Deras favorit tillbehör, bilantenn.
Jag kan minnas första gången de band fast mina armar och hissade upp mig i luften så att varje gång de slog mig med ett tillhygge svajade jag fram och tillbaka samtidigt som jag skrek av ren smärta.
Jag bad och bönade dom att sluta. Jag bad om förlåtelse för något som jag inte hade gjort. Men de ville inte lyssna, de bara skrattade åt mig och fortsatte dricka. Oftast släppte dom ner mig efter dom var färdiga, men det hände att dom glömde bort mig så att jag fick hänga där hela natten och ända in på tidig eftermiddag.
Första gången det hände var kvällen innan min första dag i skolan. Jag längtade till att börja skolan, träffa nya kompisar att leka med. Hade inga direkta kompisar innan det. Föräldrar lät inte deras barn komma över till mitt hem för att leka på grund av mina alkoholiserade föräldrar. Och de ville inte släppa in mig i deras hem för att de trodde att jag skulle vara dåligt inflytande på deras barn. Jag var bara fem år när jag hörde det första gången.
Så skolan skulle vara ett perfekt tillfälle att träffa barn som inte visste vilka mina föräldrar var.
Men kvällen innan min första dag på skolan dör min farbror, vilket jag senare har fått reda på var utav en överdos, heroin.
Vilket får min far att insjunkna in i en djup depression och ett infall av evigt hat mot mig. Jag har aldrig förståt varför han riktade allt hat mot mig för att hans bror dog, men han gjorde det.
Min mamma försökte aldrig stoppa honom. Hon gjorde alltid som han sa. I början var det bara pappa som misshandlade mig. Men det dröjde inte länge innan pappa ville att hon skulle vara med. Vilket fick henne att börja dricka, tungt.
Jag kunde aldrig gå till min första skoldag. Jag kunde inte ens ta på mig en tröja på överkroppen. Jag hade så många öppna sår på ryggen, och blödde så kraftigt så att mitt annars vita sänglakan var helt nerblodat.
Jag vart sängliggande hela min första skoldag. Dagen då jag skulle få en kompis. Jag som hade drömt om den dagen så länge.
Det dröjde en hel vecka innan jag kunde börja gå till skolan, men då hade alla barnen redan ”valt” sina kompisar och ingen ville leka med den ”blyga pojken” som lukta konstigt.
Jag satt längst bak i klassrummet. Tror jag försökte på någon nivå gömma mig, när jag egentligen bara ville bli sedd av någon. Någon som kunde bry sig om mig.
Vara min vän..
Så fortsatta hela min skolgång, ända tills idag. Misshandeln hemma blev bara värre och värre. Och jag kan säga en sak. Det är hemskt vad en människas fantasi kan ställa till med. De slutade kalla mig vid mitt namn. De kallade mig ”Satans avkomma” eller ”Satans barnet”. Aldrig vid mitt namn, Michael, Johannes Michael Larsson.
De började skära på min kropp med mattkniv. Även slå mig över bröstkorgen med golfklubba. Vad som de hade lust att göra, gjorde dom. Vad som helst, bara dom fick mig att skrika om nåd. Men jag slutade skrika för flera år sedan. Smärta skrämmer mig inte längre.
Jag har känt mer fysisk smärta i mitt liv än kärlek. Fått mer slag mot min kropp än kramar. Blivit kallad hemska saker oftare än vad jag har blivit kallad vid mitt namn. Dom slutade kalla mig Michael vid åtta års åldern. Jag vet inte varför. Dom slutade fira min födelsedag samma år. Dom har väll aldrig riktigt firat den vad jag kan minnas, men innan jag fyllde åtta kunde de ibland säga grattis. Men inte längre. Min födelsedag är en helt vanlig smärtfylld vardag. Men jag skiter it. Bryr mig inte längre. Det är inte som när jag var liten när mina föräldrar glömde bort min födelsedag och misshandlade mig istället, då grät jag hela den natten.
Men det slutade jag med efter att de hade glömt tre, fyra gånger. Jag gråter inte över något längre. Jag bryr mig inte längre. Finns ingen anledning att gråta, visa sig svag. Tjänar inget på det.
Idag ska jag börja mitt andra år på gymnasiet. Jag går på en samhälls-inriktning.
Fråga mig inte varför, kanske för att de inte krävde så bra betyg utav mig. Vad vet jag.
Det är måndag morgon, första skoldagen för mig på Tingvalla gymnasieskola i Karlstad, årskurs två. Jag ser inte fram emot de.
Jag kliver i alla fall upp och klär på mig. Samma kläder som jag haft på mig i en vecka. Jag har inga andra kläder så jag har inte så mycket att välja på. Mina svarta träningsbyxor av märket Adidas, strumpor och kalsonger som det är små hål i. Min svarta Ozzy Osbourne luvtröja som jag alltid har på mig. Den är egentligen lite för stor för mig. Har haft den i ett år. Hittade den i omklädningsrummet på skolan. Den låg i "bortglömda kläder" i en månad, sen tog jag den. Tror inte att någon saknade den. Annars hade jag aldrig tagit den.
Jag går ner en våning till dit köket ligger och kollar i kylen efter något att äta innan jag drar iväg till skolan.
Men de finns inget. Som vanligt. De köper oftast bara mat till sig själva när de är hungriga.
Det står massa ölburkar och spritflaskor runt om i köket. Det har inte varit städat här på säkert en månad.
Jag går ut från huset och börjar gå till skolan.
Det är varmt ute, solen skiner och det är inga moln på himlen.
Skolan ligger inte så långt borta. Bara tio minuter till fots.
När jag kommer fram så ser jag en massa andra personer prata med sina vänner. Sportkillarna står tillsammans och flexar sig för varandra. Tjejerna med dyra kläder står och tjuvröker vid ett träd. Annars är det ganska spritt med folk.
Jag går in genom glasdörren till skolan och fortsätter framåt en bit tills jag kommer fram till mitt skåp som är närmast golvet. Skåpen står på varandra, två och två.
Jag har inget lås på mitt skåp, fick aldrig något hemifrån. Har visserligen aldrig frågat dom. Inte direkt värt det känner jag.
Jag sätter mig på huk, öppnar mitt skåp och det första jag ser är att alla mina skolböcker är helt blöta och luktar urin.
Jag hör en massa folk skrattar längre bort. Jag ställer mig upp och ser att sportkillarna gör
”high-five” till varandra gapskrattar åt mig.
Gud vad jag hatar dom.
Jag stänger igen skåpet och går mot klassrummet. Alla mina klasskamrater är redan där inne. Ingen märker att jag kommer in. Så jag sätter mig längst bak i klassrummet, närmast fönstret.
Läraren kommer in och hälsar alla välkomna och frågar om alla har sina svenska böcker med sig. Alla säger ”ja” förutom jag. Jag sitter bara och kollar ut genom fönstret.
Ursäkta, du nere i hörnet. Har du inte med dig din svenska bok till lektionen? Frågar läraren mig irriterat.
Jag har haft samma lärare i ett år och han vet inte vad mitt namn är. Jag kanske är helt osynlig.
Nej, jag är ledsen. Jag måste ha glömt bort. Svarar jag honom, fast jag sitter på sanningen.
Han skakar på huvudet och fräser till högt. Han förklarar för klassen att sådana fasoner som ”han” alltså jag, håller på med tolereras inte. Skandal enligt hans mening.
Så för att någon ska märka mig måste jag irritera någon. Inte direkt någon nyhet.
Hatar att känna mig så ensam.
Efter lektionen är det lunch på schemat. Alla går mot lunchsalen och ska ta sig mat. Men alla klagar högt.
Ush, fy fan! Det här kan ju inte ens en hund äta! Skriker en tjej.
Mens hon gör det sitter jag ensam vid ett bord och äter mina vita fiskbullar och potatis. Äter jag inte i skolan får jag ingen mat i mig den dagen, så jag har inget alternativ.
Efter lunchen är det idrott. Alla byter om, förutom jag. Jag har inga andra kläder med mig, eller ens hemma för den delen.
Men min idrottslärare vill prompt att jag ska delta i dagens gymnastik lektion, som idag innehåller fotboll.
Så alla spelar nu fotboll i sina träningskläder förutom jag som står i mina Adidas byxor och Ozzy Osbourne luvtröja. Dock fick jag inte ha på mig mina skor som jag använder ute. Det förstör golvet menar han. Så jag fick spela barfota.
Alla spelar och har roligt förutom jag. Jag står mitt på planen, men ingen passar mig eller ens säger mitt namn.
Så fortsätter hela gymnastiklektionen tills läraren skickar iväg oss till duscharna.
Jag känner mig så ensam.
Jag går inte in till duscharna. Vill inte att någon ska se mina ärr på ryggen. Har ingen lust att svara på vart jag skulle ha fått de märkena ifrån.
Jag går direkt hem.
Väl hemma sitter pappa och mamma i vardagsrummet och tittar på tv. Det låter som ”tredje klotet från solen” är på.
Undrar om ens familj måste vara från en annan planet för att man ska vara lycklig.
Dom märker inte att jag har kommit hem så jag går upp till mitt rum och sätter mig vid familjens dator. Jag läser massa forum på internet om de som hatar världen och sina familjer. De är ingen direkt som går in på detalj varför de hatar sin familj. Undrar varför de är så.
Jag klickar vidare och kommer in på en sida som visar hur man gör egna bomber med bara saker man kan hitta i hemmet.
Jag läser vidare och hittar sen artiklar om skottlossningen på skolan i USA. Om hur två elever gick in på en skolan och bara sköt massa klasskamrater och sin lärare.
Media påstår att ”det skulle kunna vara dataspelens fel att det gick så snett för dessa pojkar”.
Herregud, vad dumma i huvudet.
Dom hade klivit in på skolan med två 9milimeters pistoler och två hagelgevär och bara skjutit vilt på de som de inte tyckte om.
Min dörr slits upp till rummet.
Min far går fram till mig och tar tag i min arm med sin vänstra hand och drar mig med sig. I sin andra hand håller han en ölburk av märket Åbro.
Han drar ner mig till källaren, binder fast mina händer med ett tjockt snöre, kastar över de resterande repet över en träbalk i taket och sen hissar upp mig i taket genom att dra i andra änden av snöret. Han knyter fast snöret vid trappan.
Nu hänger jag bara där mens pappa tittar sig omkring efter något att slå mig med. Jag känner hur rädslan kryper på, fast jag så många gånger förut har varit med om detta. Det är det ända jag inte kan bli av med, rädslan.
Han tar fram den klassiska bilantennen och lyfter upp min tröja på ryggen och börjar slå. På varje snärtande slag rycker hela min kropp till. Men jag skriker inte, eller ber om nåd. Vilket gör honom ännu argare. Han släpper tröjan och antennen och tar upp ett järnrör, kanske en meter långt och börjar slå mig allt vad han kan över bröstet med den. Det krävdes bara en smäll av det järnröret mot mitt bröst så kände jag att han krossade revben. Han fortsatte att slå, snabbare och snabbare och jag kände hur jag var nära att tuppa av, från den oändliga smärtan.
Han blev andfådd och slutade slå. Släppte röret till marken och lossade på repet så jag föll till marken. Sen klev han bara upp till övervåningen och fortsatte att kolla på tv.
Men jag kunde inte röra på mig. Han måste ha krossat de flesta revbenen på mig.
Nu hade jag bestämt mig. Nu får det vara nog.
Jag låg kvar på marken i en timme innan jag gick tillbaka till mitt rum. Jag la mig på sängen och tittade upp i den bleka gula taket.
Det är nog nu. Jag klarar inte mer. Varför mig?
Jag låg kvar i sängen tills det var dags att gå till skolan igen, ny dag.
Jag klädde på mig mina byxor och min luvtröja som vanligt och smög ner till mittenvåningen av huset. Dom låg och sov som vanligt.
Jag gick in i vardagsrummet, går förbi tv:n och bordet och går fram till byrån som står där inne. Jag öppnar lådan högst upp försiktigt, vill inte väcka dom. Inte nu i alla fall. Det ligger en liten trälåda i byrån. Jag plockar fram den och öppnar den i soffan som står vid bordet.
I trälådan ligger det en pistol av märket Glock. Likadan som dom i USA hade använt sig utav.
Magasin och ammunition fanns det också. En efter en trycker jag in i magasinet så att de blir fullt. Cirka 20 skott.
Jag går fram till byrån och stoppar tillbaka trälådan i lådan och stoppar pistolen på framsidan av mina Adidas byxor. Den är nu pressad mot min mage.
Jag går och tar på mig skorna i hallen. Känner av enorm smärta i bröstkorgen från kvällen innan. Reser mig upp och ska gå ut. Men jag stannar till och vänder mig om. Tittar mot deras sovrum där de ligger nu och sover.
Jag bestämmer mig för att göra det.
Jag går in med skorna på till deras sovrum. Knackar inte ens på deras sovrumsdörr, bara öppnar och säger.
Pappa, Mamma. Bara så ni vet älskar jag er.
Jag märker att dom vaknar upp. De frågar mig vad jag nyss sa till dom. Men jag vände mig om och gick mot ytterdörren. Jag var redan klara med dom.
Jag fortsatte att gå mot Tingvallaskolan och tänkte på vad jag skulle göra när jag kom dit.
Skulle jag våga göra det, eller skulle jag fega ur.
Framme vid skolan så var allt som vanligt. Sportkillarna flexar sig för varandra och tjejerna med de dyra kläderna står och tjuvröker vid trädet. Alla andra bara rör sig emellan.
Jag kände pistolen skav lite mot magen. Jag gick in genom glasdörren till skolan och gick mot kafeterian. Där brukar det vara mest folk där vid den här tiden.
Till och med sportkillarna och tjejerna med de dyra kläderna har tagit sig in nu.
Folk står i kö för att handla något snask eller dricka. Andra sitter vid borden framför kafeterian och pratar med sina vänner. Jag kan även se ett par kyssas lite längre bort vid skåpen. De ser kära ut.
Det fanns även en liten scen mittemot kafeterian, kanske tio meter bort. En upphöjning med en meter kanske.
Jag går fram till scenen och försöker ta mig upp. Men jag har så ont i bröstet så det är svårt. Men efter lite om och men tar jag mig upp på scenen och ställer mig upp. Jag tittar ut över alla personer och några har lagt till märke att jag står upp på den annars tomma scenen.
Jag tar fram pistolen från byxorna och håller den vid sidan av mitt ben. Jag kan höra hur viskandet blir högre och högre.
”Är det där en pistol? Fan, är det där en riktigt pistol? Vad fan håller han på med?”.
Jag tar upp pistolen och riktar den med högerhanden mot alla vid kafeterian. Jag kan se hur rädda vissa blir. Någon tjej skriker till högt, även någon kille. Men ingen säger någonting direkt till mig. Jag tar pistolen och trycker det mot min tinning.
Jag känner hur jag börjar krama på avtryckaren.
Det är bestämt.
”Gör det inte!”, hör jag någon skrika.
Jag tittar ut över folkmassan och ser en tjej från min parareell klass. Hon gråter. Hon tittar mot mig och ber mig att inte ta mitt eget liv.
Hon gråter. Hon gråter för mig.
Jag stirrar in i hennes klarblå ögon. Hennes långa vackra blonda hår smeker hennes ansikte så ömt.
Tårar rinner längs min kind. Jag börjar le.
Jag släpper pistolen till marken och faller hejdlöst bakåt.
Jag har aldrig varit såhär lycklig..
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eclipse - 13 aug 10 - 13:33- Betyg:  | | fan! jag.. jag... herreguuud! jag gråter för fan... så j***a hemskt och så underbart skriven! Åh.. jag vill skriva mer.. men mina ord är bortträngda av tårar.. Jag totalt älskar slutet, och jag älskar tjejen som skrek.. åh.. Du äger! | | scentedcandle - 20 jul 10 - 23:56- Betyg: | Detta har inga ord. Den här texten fick mig att känna obehag och medkänsla.
Du har verkligen kreativ talang, och om detta verkligen är sant eller inte -
är det i alla fall änglalikt ... | | mcgrath2 - 8 jul 10 - 00:37- Betyg: | | den va ju skitbra!!!den bästa jag har läst asså!! | | McGrath - 7 jul 10 - 19:57 | Faan O.O hoppas inte den är sann :S
gillar den enormt :) hoppas det kommer fler delar ;) | | zebran - 6 jul 10 - 22:36- Betyg: | | f*n vad bra! hela jag ryser! | | Ferdos-Lina - 6 jul 10 - 14:59- Betyg: | den här är av de bästa dikterna jag läst
underbar. | | wert - 5 jul 10 - 22:19- Betyg: | | Wow! Hur bra som helst! |
|
|
|
