På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

21. ~Colorblind~

Vet att det tog tid, förlåt mig. Men jag har nästa del färdigskriven så jag hoppas på att börja komma igång igen nu.
Och. Juste.
Nytt avsnitt = Ny spellista (obs! mellanrum i länken) - är inte helt nöjd med den än. så kan hända att den ändras med tiden, bara så ni vet.
http://open.spotify.com/user/jamiegul l/playlist/0k0WfFEF3imCSQAaJPhwg6

COLORBLIND

avsnitt tre
21.
”Du, jag följer nog inte med till Klippan i eftermiddag”, sa jag till Cornelia när vi satt och åt lunch en fredag några veckor senare.
Hon och jag hade tillbringat nästan varenda eftermiddag på fritidsgården och under tiden lärt känna Patrik och Elias betydligt bättre än jag först hade trott var möjligt.
Cornelia ryckte på axlarna och samlade ihop lite ris på gaffeln.
”Äh, det är lugnt. Jag har i alla fall börjat tröttna på Elias”, sa hon nonchalant och stoppade gaffeln i munnen.
Jag suckade och skakade på huvudet åt henne medan hon tuggade och svalde.
”Du är helt otrolig, vet du det?” sa jag.
”Va?” sa hon och höjde oförstående på ögonbrynen.
”Med killar”, utvecklade jag. ”Jag menar, hur många killar har du inte varit intresserad av de senaste månaderna? Sex? Sju?”
”Fem”, rättade hon mig och höjde det repiga plastglaset med mjölk. ”Men vad är det för fel med det? Det är väl bättre att vara intresserad av någon än att inte vara det över huvud taget? Det gör livet roligare.”
Hon drack en klunk och såg på mig innan hon svalde.
”Jamen… fem stycken?” sa jag och kunde inte låta bli att skratta.
”Äh, alla är ju kanske inte på dödligt allvar”, sa hon till sitt försvar och viftade med gaffeln i luften medan hon pratade. ”I alla fall, börjar jag tröttna på Elias… Han är så jäkla vuxen, fattar du vad jag menar?”
”Du menar att han är tjugo och du är femton?” frågade jag med en ton som klargjorde att åldersskillnaden var på tok för stor enligt mig.
”Det är ju inte så farligt…” sa Cornelia fundersamt. ”Men det är mer att han beter sig så moget. Jag menar, han vill tjäna pengar så att han kan åka utomlands och jobba som lärare? Vem gör det nu för tiden?”
”Elias, uppenbarligen”, mumlade jag och såg ner i min mat.

Några dagar tidigare hade vi varit på Klippan och Cornelia frågade hur det kom sig att Patrik och Elias jobbade just där. Patrik hade svarat att han hade sökt alla jobb som fanns efter att han hade hoppat av gymnasiet för några månader sen, och att det här var det som var bäst betalt – trots att lönen var långt ifrån hög. Men Elias hade berättat för oss att hans dröm var att åka till Afrika och lära fattiga barn engelska, och att han arbetade på fritidsgården för att ha råd att ge sig av, vilket genast hade släckt Cornelias intresse.

”Men... Afrika? Det är fattigt. Och massa äckliga djur. Kunde han inte ha sagt typ USA eller någonting? Det hade varit så mycket coolare.”
”Men ge dig”, suckade jag som hade börjat tröttna på hennes klagomål. Det var ju uppenbart att hon gillade Elias, det gjorde jag också, om än inte på det sättet. Men han var rolig och trevlig. Kanske en aning mognare än någon annan kille jag hade träffat, men han var ju ändå tjugo. Det hörde till.
”Jaja”, sa Cornelia och skrapade ihop de sista matresterna på sin tallrik. ”Jag har i alla fall ställt in siktet på ett helt annat mål.”
Jag såg upp på henne och uppfattade genast det där förnöjda uttrycket som gömde sig i hennes ögon.
”Va?” sa jag oförstående, men blev med en gång medveten om vad hon menade när jag följde hennes blick som var riktad mot andra änden av matsalen, där gymnasieeleverna satt.
Jag såg hans mörka, rufsiga hår och lika mörka ögon från långt håll – precis som Cornelia.
”Men lägg av?” sa jag och kunde inte tro mina ögon. ”Adam?”
Hon såg på mig med nöjd och finurlig blick, men hann inte svara förrän någon kom och la en arm om min vänstra axel.
”Hej”, sa Kevin i mitt öra och gav mig en puss på kinden.
”Hej”, sa jag och log mot honom som svar innan jag makade lite till vänster för att göra plats på Kevin och resten av killarna. De slog sig ner runt mitt och Cornelias bord och plötsligt kändes det som om jag befann mig mitt i en stor klump av testosteron (vilket jag ju på sätt och vis faktiskt gjorde).
Varken Cornelia eller jag sa återgick till vårt tidigare samtalsämne, men jag la märke till att det nöjda leendet inte försvann från hennes läppar.
Jag såg bort mot Adams bord igen. Han satt med sina högra sida mot mig, så jag såg honom i profil. Det rufsiga håret framhävde hans skarpa ansiktslinjer och käkbenet rörde sig när han tuggade.
Menade Cornelia verkligen allvar? Skulle hon försöka stöta på Adam, min låtsasbror? Det kändes på något sätt väldigt märkligt, och jag kunde nästan med säkerhet säga att jag aldrig hade gjort detsamma mot Cornelias bror, om hon hade haft någon.
Stämningen mellan mig och Adam hade inte förändrats sen den dagen då vi gjorde sällskap till skolan. Jag skulle väl inte direkt kalla oss för bästa vänner, men vi kom överrens och under de senaste veckorna hade vi knappt bråkat alls. Jag kunde fortfarande få konstiga blickar av honom, men jag ansåg att han hade blivit bättre på att åtminstone försöka dölja dem, och oftast såg han så på mig när han trodde att jag inte märkte det.
Jag kunde inte låta bli att undra om alltihop kunde förstöras på grund av att Cornelia visade ett mycket större intresse för honom än tidigare. Om hon nu lyckades - med vad än hennes mål var – skulle hon då förstöra den början på någon slags vänskap, eller åtminstone acceptans, som jag och Adam slutligen lyckats bygga upp?
Kevin la plötsligt upp armen över mina axlar och fick mig därmed att ägna uppmärksamheten åt deras samtal.
”Vad säger du, Jess?”
”Om vad?” sa jag och log, ett inte helt äkta leende.
”Om att hitta på någonting ikväll? Allihop. Typ se en film eller något.”
”Visst”, sa jag och nickade medan jag tänkte vidare. ”Jag har inga föräldrar hemma ikväll, så vi kan nog vara hemma hos mig.”
”Åh, ja! Jag bara älskar ditt hus”, utbrast Cornelia glatt.
”Bra”, sa Kevin som om det fastslog det hela.
De började snart prata livligt igen och det dröjde inte länge förrän jag föll bort ur samtalet. Jag såg bort mot Adams bord igen. Han och hans kompisar hade rest sig för att gå därifrån, men han stod och såg åt vårt håll.
Våra ögon möttes bara för någon sekund, men jag kände genast igen blicken han hade. Det var densamma jag hade fått första gången vi träffades i det nya huset. Jag hann knappt konstatera det innan han vände bort huvudet och skyndade ut ur matsalen efter sina vänner.
Kevins arm låg fortfarande över mina axlar och jag satt kvar och såg efter Adam, utan att kunna återgå till mitt bordssällskaps samtal.

Vid niotiden på kvällen kom dem allihop hem till mig. Kevin, Cornelia, Christopher, Fabian, Emma. De hade hyrt en skräckfilm på vägen. Vi poppade popcorn och dukade ut glas och läsk i vardagsrummet. Jag slog mig ner bredvid Kevin i soffan med Christopher och Cornelia på andra sidan om mig. Kevin la armen om mina axlar så fort jag hade satt mig ner. Fabian och Emma hittade varsin fåtölj som de utsåg till sina och sen satte vi igång skräckfilmen.
Det dröjde inte länge förrän Cornelia kröp ihop av rädsla i sitt hörn av soffan. Ungefär en kvart in i filmen började Christopher prata om saker som gjorde den mindre trovärdig i ett försök att lugna ner sig själv och dölja sin rädsla för oss andra. Först när Kevin fräste åt honom att lägga av slutade han.
Jag kan väl inte påstå att jag själv tyckte att filmen var direkt löjlig. Jag satt lutad mot Kevin med ett krampaktigt tag om hans hand, men att han sakta strök mig lite över handen hjälpte faktiskt.
Men när Kevins ansikte sakta men säkert kom närmare mitt eget, slutade det snart med att vi båda var upptagna av att ge varandra intensiva kyssar – och ingen av oss brydde sig längre särskilt mycket om filmen.

Vi avbröts av att Cornelia gav ifrån sig ett tjut av förskräckelse och hoppade en halvmeter upp i luften i samma stund som Adam uppenbarade sig i dörröppningen. Jag vände på huvudet och riktade blicken mot honom. Han såg aningens förvirrad ut när han spanade in i vardagsrummet, betraktade Cornelia som fnissade hysteriskt över sin skrämda reaktion, och lät sen blicken vandra vidare till mig och Kevin.
Jag tyckte mig se någonting som förändrades i hans ögon i samma stund som de fastnade på mig. Jag lyfte bort Kevins arm, som nu hade ett lite fastare grepp om mina axlar, för att kunna se Adam bättre. När jag på nytt såg honom i ögonen var uttrycket borta, och jag funderade tyst för mig själv över om det hade varit ren inbillning.
”Jag drar ut”, sa han sen snabbt, och jag nickade bara kort som svar. Det dröjde någon minut innan ytterdörren slog igen efter honom och under den korta tiden hade de andra hunnit sjunka in i filmen igen – medan jag och Kevin återgick till det vi höll på med innan.

Ungefär en timme efter att Adam hade lämnat huset, och lite mer än halvvägs in i filmen, kände jag hur Kevins arm, som han hade flyttat och nu lagt runt min midja istället, försökte häva mig upp ur soffan.
Till en början förstod jag inte vad han höll på med, men när han lutade sig framåt och viskade att han ville gå upp på mitt rum förstod jag precis vad han försökte med.
Jag visste inte varför, men jag hade en stark motvilja till att bara jag och Kevin skulle vistas ensamma på mitt rum. Det var någonting med hans lite för fumliga händer, hans ivriga läppar och i hans blick som sa åt mig att det var en dum idé. Det kändes som en situation jag helst ville undvika.
Jag skakade på huvudet, men var mån om att inte möta hans blick under tiden. Istället låtsades jag plötsligt bli intresserad av filmen – där någon gick runt i ett öde hus och säkerligen snart skulle bli hackad till döds.
Men Kevin gav sig inte. Han försökte hela tiden gå lite längre än vad jag tyckte var okej. Att kyssas i andras närvaro var ändå någonting jag kunde gå med på, men så fort det blev mer intimt än så – vilket det ofta tenderade bli– kände jag mig väldigt obekväm och ville då helst av allt sätta mig i ett annat rum för att slippa hans envisa försök.
Hans hand slöt sig om mitt ena bröst och jag harklade mig och låtsades sätta mig tillrätta. I ögonvrån såg jag hur Cornelia såg åt mitt håll, och jag skyndade mig att möta hennes blick. Jag försökte förmedla vad som höll på att hända bara genom att se på henne, men jag fick bara ett litet leende och några vickningar på ögonbrynen till tröst.
”Kom igen”, mumlade Kevin så nära mitt öra att han nästan inte ens behövde anstränga stämbanden för att jag skulle höra.
”Nej”, sa jag tyst och försökte trycka mig lite längre bort från honom.
Han sa ingenting mer, men gjorde med hjälp av sin kropp ytterligare några försök att få mig att resa mig, men inget av dem lyckades. Jag satt beslutsamt kvar i soffan, tillslut med händerna i kors över bröstet och fick honom att nöja sig med att ha armen om mina axlar.

När filmen var slut satt vi kvar och pratade lite. Vi slog på TVn mest för att kunna fästa blicken på någonting och fastnade framför något dåligt amerikanskt program. Jag vet inte om någon av oss egentligen tittade, men det var skönt att ha lite bakgrundsljud. Emma berättade om en vän till familjen som hade varit med om en liknande situation som den skräckfilmen handlade om – vilket var lite intressant för mig eftersom jag inte hade uppfattat filmens handling särskilt väl – men ingen av oss trodde på henne.
Såsmåning om, när klockan började närma sig midnatt, ringde Cornelias mamma och frågade om hon ville ha skjuts hem. Cornelia var inte sen med att tacka ja, och snart stod de allihop i hallen och tog på sig skorna för att gå hem.
Jag tyckte att Kevin kändes kyligare än vanligt när han gav mig en hejdåpuss. Och efter att han gått ut genom dörren och börjat gå iväg med de andra, vände han sig inte om igen.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

the-rose - 11 jul 10 - 02:11- Betyg: