Vänner för livet del 2 |
Det kändes inte som nitton år. Mer som en tung baksmälla eller en box i mitt i nyllet. Tänk att vakan upp och veta att nitton år av ditt liv har gått. Tänk att gå och lägga dig som sextonåring och vakna som 35. Det är en väldigt skum känsla. Inte för att jag förstod något. Men vi tar det från börja istället.
Jag öppnade sakta ögonen. Kände mig mör. Och en smula förvirrad. Var va jag någonstans? Jag blinkade. Vände på huvudet. Såg droppet som satt fastkopplad i min arm. ”Jag är på ett sjukhus, konstaterade jag” Nu var bara nästa fråga, vad fan gör jag här? Sen gick allt upp som ett ljus för mig. Polisen, moppen, trädet, kraschen. Ricky! Jag satte mig käpprak upp. Vad hände med Richard? Var fanns han någonstans? Var han skadad? Var han död? Jag vågade knappt tänka tanken. Då hörde jag hur en kvinna skrek. Ungefär tre sekunder senare rusade cirka sju vitklädda läkare in på mitt rum och tryckte ner mig sängen och sa åt mig att hålla mig lugn. Tro mig att ligga nedtryckt med sju män över sig har inte någon lugnande effekt.
– Var är Richard? Frågade jag men de ignorerade mig totalt. De var fullt upp med att rusa runt och göra de mest bisarra sakerna på mig som jag någonsin varit med om. Någon lyste mig i ögonen med en smal silverfärgad ficklampa samtidigt som någon kittlade mig under fötterna. Jag sparkade surt efter honom.
– Håll dig lugn, va allt de sa. Sen sa de också en massa som jag inte förstod. Och allt dokumenterades tydligen noga. När alla sprungit klart lämnade de rummet och ytterligare en läkare kom in.
– Var är Richard? Va det första jag sa. Är han okej? Har det hänt något?
– Richard har åkt hem, svarade läkaren. Jag blev faktiskt lite förvånad att han svarade mig men hämtade mig snabbt.
– Vadå hem? Sa jag tjurigt. Vi kraschade ju! Läkaren log mot mig.
– Richard mår bra, så han har åkt hem. Du där i mot har legat i koma. Jag såg skeptiskt på honom.
– Vadå koma? Hur länge då? Och hur.. Läkaren avbröt mig.
– Du kommer att få allt förklarat för dig, sa han och log. Jag blängde surt på honom.
– Börja förklara då! Krävde jag.
– Du kommer att få allt förklarat för dig, sa han igen, efter att vi har gjort några små tester.
– Fler tester? Jag stönade. Jag hade fått nog av alla tester som gjort hitintills och var inte särskilt pigg på att genomgå några fler. Min muntra läkare hoppade upp i fönsterkarmen och satte sig till rätta. Bredvid honom stod en ful fruktskål fylld med äpplen. Han tog upp ett och såg på mig.
– Tänk snabbt, sa han och kastade. Jag fånade och upptäckte att jag hade hår som var minst tio centimeter växande ur armhålorna.
– Herregud, mumlade jag och tryckte generat dom imot kroppen. Läkaren log. Igen. Jag började bli irriterad på hans mystiska leenden.
– Oroa dig inte, sa han. Hår är inne. Jag såg skeptiskt på honom. Jag lovar, sa han jag. Jag kan kalla hit några av sköterskorna om du inte tror mig. Eftersom jag inte va på humör att diskutera ärmhålshårväxt tackade jag nej tills hans erbjudande.
– Okej, sa läkaren oberört. Då tycker jag att vi ska köra en lek. Jag ställer en fråga. Om du svara rätt får du ställa en fråga som jag ska göra mitt bästa att svara på.
– Visst, svarade jag och tyckte extremt illa om honom.
– Okej, sa läkaren och slog ihop händerna. Jag heter Partik, vad heter du?
– Lizzie, jag menar Elisabett, svarade jag.
– Rätt, sa Patrik glatt. Nu får du ställa en fråga.
– Vad hände med Richard? Undrade jag.
– Han fick ett par brutna revben bara, sa Patrik och viftade nonchalant med ena handen. Men han är helt återställd.
– Men, sa jag förvirrat.
– Aa, sa Patrik avbrytande. Det är min tur att ställa en fråga. Jag suckade.
– Vad kallas det som du håller i handen?
– Ett äpple, svarade jag trött.
– Rätt
– Hur kan han ha blivit fullt återställd på så kort tid? Undrade jag misstänksamt eftersom jag började tro att de ljög för mig. Att de inte ville att jag skulle bli upprörd...
– Du har legat i koma vännen. Min tur. Jag gillade inte att han kallade mig vännen och suckade demonstrativt.
– Kan du äta äpplet? Frågade Patrik lika glatt som förut.
– Nej, svarade jag.
– FEL! Sa Patrik. Min tur igen.
– RÄTT! Avbröt jag. Jag är allergisk mot äpplen.
– Inte längre, svarade han glatt Jag började undra om han var omänsklig. Men, eftersom du har varit så duktig och kom ihåg det ska jag låta dig få ställa en fråga i alla fall.
– Hur länge har jag legat i koma? Frågade jag, lite orolig för att jag missat hela sommarlovet.
– Nitton år, två månade och 23 dagar, svarade Patrik och lät inte lika glad längre. Sanningen slog mig rakt i ansiktet. Hårt.
– Skojar du? Frågade jag efter en stund. Jag kunde inte låta bli att låta lite hoppfull.
– Tyvärr inte, sa Patrik och snörpte på munnen.
– Kan jag ringa mina föräldrar? Undrade jag som fullkomligt struntade i frågeleken. Patrik skruvade på sig.
– Dina föräldrar har tyvärr gått bort, sa han tillslut. Jag kände mig tom inuti. Och, tillade han, så har ingen använt en telefon på över sex år.
– Inte ens mobil? Frågade jag förvånat.
– Inte ens mobil, konstaterade Patrik.
– Men, sa jag. Patrik avbröt mig.
– Det kommer snart att komma någon och förklara allting för dig. Jag måste tyvärr gå nu sa Patrik och lämnade mig chockad ensam kvar i rummet. Sanningen slog mig. Jag var fucking 35 år gammal!!!
Kommentera gärna detta verk
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mathilda1 - 15 jul 10 - 23:18 | Jättebra, och jättespännade, väldigt intressant
novell! | | Mathilda1 - 15 jul 10 - 23:17 | Bra!
Jättespännande, väldigt intressant ämne! | | suunshine - 29 jun 10 - 14:02 | | så bra ! :D du äger ! | sztiz - 28 jun 10 - 02:43- Betyg:  | | Fan vad bra novell <33333 mejla nästa del! |
|
|
|
