[M/M] Brinn, mitt själahål. |
Och självklart, när jag väl bestämt mig för att ta en paus med skrivandet över sommaren kommer all inspiration rasande mitt i natten. Blargh.
>>
Nej, det var inte meningen att han skulle inträda. Nej, det var inte meningen att han skulle bränna dig. Och nej, det var verkligen inte meningen att hans händer skulle vara de som runt dina handleder satte spår.
Hans andedräkt den morgonen var långt ifrån allt du trott, det var inte vodka, det var inte whisky. Det var tandkräm och apelsinjuice i ett. För det kunde du inte få in i ditt huvud, varför tortera sig med det efter att ha desinfekterat sin mun? Det var väl det han ville. Han som inte satte en fot innanför dörren förrän klockan slog tre. Tre efter midnatt. Timmar. Tre efter sista glaset rom och tre efter sista jointen tänts. Minuter.
Hans själ tilltalar dig. Hans klena existens enbart rubbar dig mentalt, inte så mycket fysiskt. Trots det är han inte oestetisk att se på, han är faktiskt mycket välbyggd och har lika mycket muskler som intelligens. Platt. Smal. Något utmärglad, men vem är väl inte det. När hans andedräkt som inte doftar nyligen förtärd alkohol når de tunna små håren bak i nacken på dig ställer de sig upp. Raka. Du undrar om han kanske inte impalerar sig själv på dem när hans varma adamsäpple möter din nackkota. När hans stubbiga och stickiga kind river huden röd på din käklinje och han viskar att hans tåg inte går förrän om någon timme.
Dina ben har somnat. Jeansens sönderpapprade knän är täckta av starkt nagelllack, du vet inte varför du målade dem med det, men du hade lust och dina naglar har vuxit flera centimeter sedan du började. Naglarna. Naglarna som din gitarrlärare i första ring sa att du måste klippa, annars kan du aldrig bli en duktig musiker. Musiken som du delar med honom och som han delar så gott han kan med dig, för du lyckades faktiskt. Du lyckades bli duktig och näst intill fantastisk om du skulle anstränga dig lite mer. Nu känner du bara hans hals mot din nacke, hans kind mot sidan av ditt ansikte, men du vet att det är med den halsen han sjunger och med den kinden han ler och nu är du bara glad över att få vara så nära storheten som är hans kropp.
Sankt Annegatan, där vid forsen och det gamla fängelset, där. Precis där. Där vilade du dina gråmelerade ögon på honom första gången. Instinkten som varnade om testosteron blinkade med orangea ljus och röda lampor i ditt inre när hans andetag försvann ut i vinterluften i form av ett moln. Silhuetten mot gatulampan som var så svart. Den var mindre mörk när ett leende formades av vackra läppar. Hans läppar. Som nu är lokaliserade just under ditt vänstra öga. Hans jacka luktade parfym och pommes frites, och du minns klart att första gången du smaksatte hans läppar var det med sin egen doft över kaffe och choklad.
Hans fingrar är långa. Pianofingrar. Vilket är konstigt, för han är ingen pianist. Det är en annorlunda film, för övrigt. Pianisten. Du är säker på att varken du eller han eller din gitarrlärare i första ring skulle göra någon bra pianist. Inte ens en sån på film. Men nu är hans pianofingrar, den varmes, den säkres, den underbares, pianofingrar, i bälttunnlarna på dina jeans. Han drar i dem lätt. Hoppas att du ska göra något åt någonting. Du öppnar dina läppar och blundar. Lägger en hand över ansiktet och suckar medan han drar sina handflator uppför ditt bröst och sätter naglarna i dina nyckelben. Håller sig fast. Du kan känna benen i hans pianofingrar mot din hud och biter dig i läppen. Du önskar att du kunde få dem att öppna upp sig för dina tänder och blöda lite.
Hans torso är Guds opus magnum, du är helt säker på det. Vore han inte som något som ur en skräckfilm skulle du kalla honom din sagoprins, men nu har du bestämt att mörker är motsats till glitter, nu kallas han inte arvinge på något sätt. Det gör inget. Föredrar vackert skimrande mörker över dagsljus gör vi alla innerst inne.
Ditt minne är fyllt till bredden och höjden av håligheter. Orsakade av det där skimrande mörkret mer än det ljusa och goda, säkerligen. Tankar fast bland det sammanhängande ingentinget har det sagts, medan någon trippat på LSD och någon krämpat av tjack. Du håller med ibland. Ibland när han inte är här. När han är då istället för nu, när du är här och han är där och när det inte existerar något vi. Klockrent. Som is, glas, kristall och oskuld. Rent. Som på tolvslaget av en klocka. Klockrent. Det är han för dig. Något du verkligen inte är för honom. Varken oskuld eller pricksäker. Men trots det är du väl mer än en timmes väntan på ett tåg, mer än att sitta på en kall perrong skulle vara värt. Du är inte kall. Du är änden på en cigarett, glödande och apokalyptisk.
Uppskattande ord väller över dig. De kommer bakifrån, bakom ditt huvud. Skulle de vara vatten skulle du inte orka hålla emot och följa med tryckvågen de skapar. Du är säker på att hans mun är orkanen som vållat dem, och medan du ställer dig upp sinar vågorna och tilltar vindarna. Vindarna tänker du är ljudet av takfläkten och om du inte visste att den virvlade där uppe och att du säkerligen skulle mista flera fingrar om du sträckte dig upp dit, skulle du röra vid den. Inte för att stanna den, för du är inte säker på om du föredrar vatten över vind. Hans vattenord förgås man i, det vet du. Ändå viskas de som brisar vid dina höfter, ändå är hans mun framför gylfen på dina jeans, ändå kväver de dig. Kunde han bara vara av ett annat element.
Skulle du vara honom skulle du just nu kyssa ett höftben och smeka ett knäveck. Hans mun retar dina nerver med så mycket skicklighet att din hjärna bildar komplett inkoherens. Vem behöver ord när det finns handlingar och mekanismer. Den vackres naglar är inte målade och inte långa, de är korta och känns knappt när de klöser längs dina lår. Dina är lackade och purpurfärgade när de reser genom en djungel av kastanjenötsbrunt och blekt hår. Varmt och vått och trångt tar över och slungas över dig när hans läppar inte längre befinner sig vid din mage och du funderar för en stund om han är vatten eller eld, för hittills har hans existens tinat din kyla mer än något annat.
Fem fingrar i en skalp, fem runt en smal cigarettpinne. Vindarna från det där uppe slungar rökspåret i en virvel, bildar en orkanliknande grå linje som mynnar ut i ett tunt lager rök uppe i taket. Grå färg som är densamma som på dina väggar. Nej, de är gula förresten. Gula av gryningssolen som så blatant väcker hela rummet och får din stående skugga mot tapeten att avbilda en pinnsmal kropp med suddiga kanter. Det ser Photoshopat ut.
När dina höfter går som en pistong mot hans ansikte har du en hand i hans nacke och resterna av jointen i mungipan. Du kan inte tyda alla ord som väller ut från mellan dina tänder men du är säker på att de är lika de han erbjöd dig förut. Vatten. Nu är det hans läpp du önskar kunde blöda, bara lite, bara så lite att du kunde få lite av honom i dig när han nu får så mycket välkomnat och efterlängtat av dig i sig.
Om du kunde skulle du ge honom träden på sensommaren och asfalten på eftermiddagen och Bryan Adams på bilradion under en kvällstur med nedcabbat tak. Det bästa du visste. Om du kunde skulle du ge honom doften av pommes frites och cigarettrök och smaken av kaffe och choklad. Men sen kommer du kanske på att det är han som förkroppsligar allt det där, och då behöver du inte ge mer av dig själv än du redan gör. När han är klar med att suga av dig och du har kommit i hans mun så låter han dig klä av dig och lägga dig ner på mattan. Ett stycke kyss på magen, ett stycke kyss på solar plexus. Inget stycke kyss på längtande läppar eller rodnande kinder. Du är hans.
Du skulle föredra att befinna dig på rygg. Hemskast är alltid mattbränna på bröstet. Så länge gudabedriften är dig nära spelar det inte så stor roll. Inget gör det egentligen. Det som spelar dig någon roll är han och det där skimrande mörkret och inte glitter utan passion och skräckfilm. Småpojkar som spelar baseball på en gata utanför några hus i slummen, det spelar dig någon roll. Klorin i bladen på träden. Eller kanske klorofyll. Is i Antarktis. Element.
Han är varm när han inträder i dig, återigen varm och trång och våt. Kladdig är kanske rätt ord dock. Han är kladdig, men inte obehagligt. Du gillar kladd och orent. Som sagt, du är inte oskuld för honom. Din panna slår i mattan och golvet under den bildar dämpade dunsar samtidigt som du ger ifrån dig stön och suckar i samma tempo. Du tänker att din gitarrlärare skulle uppskatta rytmen och klöser i mattan med långa purpurröda fingernaglar. Hans namn glider plötsligt förbi dina läppar och han stannar. Stannar. Stannar. Stannar. Börjar igen. Stannar. Ditt namn letar sig ut som ett giftigt gasmoln ut hans mun och fastnar i hans, blir hängande precis ovanför era huvuden. Ditt namn och hans namn. Ihopflätade och omslingrade som skosnören och ormar och flickflätor och mobilsladdar. Sen flyter han i dig.
Det är ett spår efter honom på golvet, som börjar på mattan. Det är vitt och kladdigt och det flyter i pölar, djupa som ditt sinne. Du skulle kunna sätta tungan mot golvet och absorbera dem vore du en hund, tänker du. Inta dem genom den andra öppningen i din kropp som han befolkar. Det som flyter på golvet flyter i dig, du måste spänna alla dina muskler för att fortsätta ha det så. Men när du står upp rinner det ändå längs ditt ben, blir obehagligt någonstans runt ditt knä och är kallt när det når din fotknöl. När han står i dörren och du står framför honom, naken och kanske något skakandes. Du låter hans händer glida utmed dina armar, nerför dina sidor och upp mellan dina lår. Han kysser ditt nyckelben och viskar till det att det är vackert. Du håller fortfarande jointen i handen. Den glöder fortfarande. Som du. Blundar. Nu är slutet här. Nu har han tinat dig så mycket att du står i brand inför honom. Han har stämplat dig som sitt element, nu kan du brinna i lugn och ro. Hans fingrar leder jointänden mot din hud och viskar att du ska minnas honom genom det här. Är han inte vatten är han eld, är du luft så är han jord.
Han ger sig av och du är en timmes smek och väntan, en timmes mänsklig tågperrong. Och klockan är fyra, fyra efter midnatt. Timmar. En efter hans ankomst. Timmar. En efter din senaste tända cigarett. Timmar. En sedan du insåg att han är den andra halvan till din verklighet. Minut. En sedan du inte kysst honom farväl, undvikit att se honom i ögonen och stängt dörren. Sekund.
>>
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | ilenna - 28 aug 14 - 13:39 | vet inte om du kanske nån gång kommer logga in här igen men jag får chansa för jag måste få kommentera den här.
Förstår inte ens hur jag kunnat missa den, för jag älskade ju det du la upp när du fortfarande var aktiv här, och den här.. åh ditt språk alltså! Sitter bara och ler genom varje mening för att det är så vackert och unikt skrivet. Du får en att känna tusentals känslor på bara några minuter.
Jag hoppas att du fortfarande skriver - även om det inte är här. | Eclipse - 8 nov 10 - 14:57- Betyg:  | | du skriver så braa! *avundsjuk* riktigt bra skriven och jag håller med blackgirl, man måste bara avguda det du skriver! <3 | | NeMriA - 27 jun 10 - 23:26 | alltså, åh
du skriver så fruktansvärt bra | | sonix - 27 jun 10 - 19:57- Betyg: | Helt fantastiskt språk.
Och mycket intressant.
Älskar. | | blackgirl - 27 jun 10 - 14:28- Betyg: | Jag verkligen avgudar det du skriver 8D
Måste läsa igen |
|
|
|
