Dödlig förälskelse [8*] |
Celia hade lyckats att somna, men inte bra. Hon gnuggade sig i ögonen, och satte sig upp. Hon undvek att tänka på det som hade hänt igår, och gick in i badrummet. När hon tvättade sig i ansiktet, såg hon något på halsen. Hon torkade sig snabbt, och drog sina fingrar längs med de röda märkena på halsen efter Pontus fingrar. Celia suckade. Hon kunde inte, och ville inte skjuta upp det mer. Hon letade upp Pontus som hade lagt sig i vardagsrummet. Hon kröp ner jämte honom, och kysste honom lätt. Hans läppar följde inte med i hennes rörelser, utan de var stela. Celia såg på honom. Han hade fortfarande blöta ögon. Celia visste inte varför, men hon blev förbannad. ”Vem fan tror du att du är?! Du kan bara inte ignorera mig så där! Se på mig!” tjöt hon. Pontus såg förfärad ut, och när Celias tårar rann, slog han armarna om henne. Han vyssjade och strök henne över håret när hon grät ut, en del var från chocken från gårkvällen. ”Jag vill veta… Varför kan du inte röra mig ens längre?” frågade hon när han flyttade sig ifrån henne. Pontus såg bedrövat på Celia. Plötsligt skrek han av smärta. Så smärtsamt att Celia började gråta igen. Och han drog sig i håret. Det gjorde så att Celia började skaka av oro. När hon inte stod ut att se på honom längre skrek hon åt honom. ”Sluta!” Pontus slutade och drog tre djupa andetag. ”Okej… Okej, jag ska berätta.” sa han tyst för sig själv. Han såg sorgset på Celia, och flyttade sig igen. ”Jag förstår om du kommer att avsky mig efter det här… Jag kommer inte att tvinga dig att stanna kvar om du inte vill, okej?” Celia nickade, och Pontus började med sin berättelse.
”För några år sen, levde jag och min familj i Wisconsin. Vi hade det bra, och inget hade gått fel. Mamma och pappa var kära och åkte på semester tillsammans ibland, och jag och min lillebror åkte på cykelturer.” Han kom inte långt. ”Har du en bror?!” Pontus blick sa tydligt att han inte ville bli avbruten. Celia nickade och han fortsatte.
”En gång åkte vi på semester till Spanien. Det var oerhört varmt, och jag var dåsig var värmen. En speciell kväll, när mina föräldrar var på någon restaurang, förändrades våra liv för alltid. Jag och min lillebror somnade i en stor säng på hotellrummet. Det var varmare än vanligt, kommer jag ihåg. Jag vaknade någon gång under natten, jag minns inte vilken tid, av att min lillebror slog på mig löst. Det tog ett tag för mig att vakna till, men tillsist blev jag klarvaken. En man stod lutad över oss. Han greppade tag om min lillebrors hals, och han kunde inte skrika. Jag skrek för full hals och kastade mig över mannen. Men han var äldre och starkare än mig, så han slängde av mig från hans rygg så att jag träffade en lampa. Jag glömmer aldrig smärtan.” Pontus tog en paus och visade ett ärr i skallen som var två decimeter långt. Celia drog efter andan och torkade tårarna som hade sakta hade börjat rinna.
”Jag däckade inte, men jag blev förlamad en lång stund, En nerv hade kommit i kläm eller något, jag kommer inte ihåg. Jag såg den här mannen jaga min lillebror i rummet, och tillslut fångade han honom, och högg honom i bröstet 23 gånger… Mannen klappade mig på kinden och hånskrattade åt mig på vägen ut.” Pontus var tvungen att pausa igen, och torkade sina egna tårar som hade börjat rinna. Celia skakade och hon visste att hennes läppar var blåa, det var de alltid när hon grät tyst.
”Den kvällen har alltid hemsökt mig. Om jag bara hade varit mer försiktig, skulle jag ha tagit honom, och min bror skulle ha levt nu!” Pontus ställde sig upp och gick omkring i rummet. Han tryckte händerna mot huvudet, och Celia kunde inte trösta honom. Inte för att hon tyckte likadant som han, utan för att hon inte kunde! Hon var för chockad! Pontus satte sig ner igen, och började med sin avslutning.
”Det var det jag drömde igår. Som jag har drömt många gånger. Att det var den kvällen, men inte min lillebror, utan någon annan jag älskar, som inte får dö på grund av mig! Min mamma, min pappa… och igår, du. Jag älskar dig, därför kan jag inte vara med dig, jag vill inte döda dig på grund av mitt förflutna!” Pontus började skaka av tårarna, och Celia kunde äntligen få sin kropp att lyda. Nu var det hennes tur att stryka Pontus över huvudet, och vyssja för honom. ”Jag kommer alltid att finnas här. Oavsett om jag skulle bli strypt eller inte. Jag älskar dig, därför kan jag inte lämna dig! Få inte mig att gå… snälla! Jag kan inte leva utan dig…” sa Celia viskandes. Hon var förkrossad över att hon kanske var tvungen att lämna honom. Pontus såg upp på Celia, och kastade sig över henne, med en så passionerad kyss, att Celia blev vimmelkantig. De tröstade varandra med sina kyssar, och de försökte visa sin stora kärlek i varje kyss…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eme_96 - 1 jul 10 - 20:07- Betyg:  | | mejla mej! :) den är jättebra! |
|
|
|
