Dödlig förälskelse [7*] |
Celia vaknade av att det var svårt att andas. Hon tvingade igenom luften från näsan, och trodde att det var en reaktion från hennes första samlag, med en perfekt kille. Men hon kunde inte ana hur fel hon hade. Trycket lättade och hon vände sig så att ansiktet pekade uppåt, men hon blundade fortfarande. Något träffade henne i ryggen, men hon trodde bara att Pontus sov dåligt. Men det som kändes som om någon petade på henne, övergick snabbt till hårda slag. Tillslut öppnade Celia ögonen. Någon kändes otroligt fel… Hennes andetag blev djupare och hon kände hjärtat rusa. Varför kände hon sig illa till mods? Slagen upphörde, och Pontus mumlade i sömnen. ”Celia…” Celia kände hur hela hon blev varm, och blundade igen. Pontus röst trängde igenom hennes dagdrömmar. ”Nej, nej… Celia… Nej!” Han vände sig av och an, och Celia såg oroligt på honom. Så stelnade han till och andades normalt igen. Celia suckade av lättnad, och blundade igen. Hon somnade, och drömde en otäck mardröm. Kalla händer sträckte sig efter hennes hals, hon ville hindra dem, men hon var stelfrusen, paralyserad. Händerna grep tag om halsen, och klämde åt. Precis när hon var nära att se ansiktet, vaknade Celia. Men från vilken dröm? Hon kände fortfarande händer runt halsen, otäckt kalla. Och en tung andning träffade henne i ansiktet. Hon sökte efter ansiktet som ströp henne, och skulle kunna dö av vad hon såg. Varför? Varför, varför, varför?! Han var ju hennes, och hon var hans! Inte skulle han väl göra så mot henne?! Men det här var ingen dröm, det var hon säker på. Händerna var för verkliga, smärtan för riktig. Hon kunde inte andas. Svarta prickar slog ut framför hennes blick, och hon kände hur kylan spred sig. Med sina sista krafter, tvingade hon hjärnan att arbeta. *Varför skulle han göra så?!* tänkte en del av henne. *Han gör det inte självmant!* tänkte en andra. *Logiskt tänkande, sök i hans ansikte, i hans kroppsspråk!* tänkte en tredje. Hon lyssnade på den tredje delen, eftersom hon då skulle kunna veta lite mer. Hon såg på hans ögon, och de var slutna. Hans läppar skakade lätt, och de var blåa. Hans ansikte var vitt, och kinderna blöta. Han sov. Celia blev så chockad, att några ögonblick gick förlorade. Men hon rycktes ur sin dvala när Pontus började prata igen. ”Nej, nej! Du ska inte… Du ska inte!” röt han. Celia pep, och började darra. Hon hade inte mycket tid kvar nu. Varför kände hon inte hat mot den här killen? Varför brände inte hennes hjärta av sorg? Varför förmådde hon sig inte att blunda? För att hon älskade honom. Hon kunde inte hata honom. Hon kunde inte sörja att hennes liv försvann när hennes sista dagar varit så fantastiska, och hon kunde verkligen inte blunda när det sista hennes ögon såg skulle kunna vara Pontus! Celias hand sökte sig mot hans ansikte, och smekte honom lätt på kinden som var så kall. ”Pontus… Jag… jag älskar dig.” fick hon fram, och blundade darrande till. Plötsligt öppnades luftvägarna, och Celia mottog dem med att dra ett djupt andetag. Så kom hon ihåg de senaste minuterna. Hon studsade upp, och tryckte sig mot väggen. ”P-pontus?” frågade hon försiktigt. Pontus låg och darrade på sängen. Hon tyckte sig höra svaga snyftningar, och hon kunde inte hindra sitt hjärta från att krampa till av medlidande. Hon kröp upp i sängen igen, och lade armen om honom. Då var det Pontus tur att studsa upp. ”Nej!” röt han. ”Nej! Jag ska inte röra dig igen!” Han skrek mest åt sig själv, tog Celia det som. Hon sårades av hans ord. ”Varför? Tänk om jag vill det!” viskade hon. Pontus såg sorgset på Celia. ”Jag vill men jag kan inte.” svarade han, och hela hans röst ekade smärta och sorg. Han såg på en klocka som hängde på väggen. ”Du borde sova lite.” sa Pontus och gick iväg med en kudde. Celia kröp ner under täcket och kunde inte sova en blund. Tankarna virvlade galet omkring. Tillslut somnade hon med oroliga drömmar…
|
|
|
|
