På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Älskling, låt oss glömma det förgångna ~17~

Hejsan. Julia här. Jag vill be hundra gånger om ursäkt för att det har dröjt. Har inget mer att säga. Hoppas ni gillar det <3

Kapitel sjutton

I miss you night and day

Jana hörde inte av sig en enda gång under de två veckor som gick. Jag hade trott – eller i alla fall hoppats – på att hon skulle besvara något enstaka av alla mina sms, eller svara i telefonen när jag ringde, om än bara för att be mig att dra åt helvete. Hennes tystnad var det värsta jag hade varit med om, och ångesten växte sig större i mitt bröst för varje dag som gick.
Jag gjorde tappra försök att få henne att lyssna på mig, men ingenting fungerade. I skolan såg hon inte ens åt mitt håll och när vi stötte på varandra utanför skolan, på väg hem, fanns Valter hela tiden vid sidan av och kastade hatiska blickar mot mig. Han verkade inte lämna hennes sida för en sekund, bortsett från den tiden då de båda var i skolan, och jag såg honom flera gånger stå utanför vår skolbyggnad och vänta på henne.
Varje gång det hände kändes det som om någon stack en kniv i min mage och vred om och luften gick ur mig helt och hållet. Jag saknade så innerligt de stunderna när det hade varit jag som stod och väntade på att hon skulle komma ut genom de massiva dörrarna.

Lite drygt hela första veckan hade jag gått till skolan, i hopp om att få en chans att förklara mig för henne. Men den möjligheten hade inte uppkommit, och jag stod inte ut med hennes ignorans så jag slutade helt enkelt gå dit bara för att slippa.

Sen dess hade jag hållit mig instängd på mitt rum, till mammas stora förtret. Hon hade tittat in flera gånger, men jag sa bara åt henne att låta mig vara. Tillsist blev hon nästan arg och frågade vem i hela friden det var jag gömde mig för. Men bara idén att jag skulle gömma mig för någon var befängd.
Nästan åtminstone, lite beroende på vem man syftade på.
Jag skulle aldrig ha gjort mig otillgänglig för Jana. Kanske inte ens för Valter, eftersom att Valter var ett tecken från Jana.
Men å andra sidan var min mobil urladdad och jag hade inga intentioner att sätta den på laddning igen. Det skulle bara betyda att Zacke kunde få tag på mig om han skulle vilja, och jag hade ingen lust med att tvingas prata med honom. Jag hade inte hört ett ord från honom sen Valter skrek det där i telefonen, men det var väl lika bra. Ju förr jag blev av med Zacke, desto bättre. Kanske skulle han äntligen lämna mig ifred.

Jag låg på min säng och stirrade upp i taket och lät musiken som strömmade ur CD-spelaren gå på nästan högsta volym, i hopp om att den skulle dränka mina tankar. Tyvärr inte särskilt effektivt.
Jag märkte knappt när mamma slog upp dörren och hade hon inte viftat så förfärligt med armarna så att jag såg det i ögonvrån hade jag förmodligen inte sett henne alls.
Jag vred huvudet åt hennes håll och lyfte frågande ett ögonbryn. Jag såg att hennes läppar rörde sig men hörde inte alls vad hon försökte säga. Hon verkade förstå det efter ett tag för hon släppte suckande ner axlarna en aning och pekade sen febrilt på cd-spelaren och mimade ”stäng av den där!”.
Jag låtsades inte förstå, inte för att jag egentligen ville vara otrevlig mot henne, men jag orkade inte riktigt bry mig.
Det slutade med att hon stormade fram till ljudanläggningen och drog ut kontakten.
”Det får vara nog nu, Vincent”, sa hon allvarsamt och viftade med kontakten som hon höll hårt i sin högra hand. ”Jag vet inte vad som har hänt, men jag står inte ut med att se dig bara ligga här längre.” Jag låg kvar på sängen och gav henne en lång blick. Sa ingenting, visste inte vad jag skulle svara. Vad jag än sa så skulle det inte göra någon skillnad. Jag kunde inte förklara allting för mamma – dels för att hon skulle bli förkrossad om hon fick höra allting jag hade gjort, men även för att hon inte skulle förstå. Eller, kanske skulle hon förstå Janas syn på det hela, men aldrig min.
Så utan att svara henne vände jag mig om och stirrade in i väggen.
”Snälla?” bad hon.
”Gå”, sa jag bara.
”Vincent…”
”Gå.”
”Men om du bara skulle försöka berätta…”
”Om du inte går så går jag”, avbröt jag henne mitt i meningen, samtidigt som jag satte mig upp och gav henne den bestämda blicken jag visste att hon inte kunde säga emot. Det var den blicken jag alltid använde när jag ville att hon skulle göra någonting för sitt eget bästa, istället för mitt. Det var den som påminde alldeles för mycket om pappas för att hon skulle kunna låta bli att göra som jag sa.
Men den här gången stod hon trots allt kvar. Tvekande. Orolig.
Hon släppte mig inte med blicken, vilket fråntog mig mitt val. Jag reste mig hastigt upp från sängen, tog tag i den t-shirt som låg närmast mig på golvet (en blå med gult tryck) och trängde mig snabbt förbi henne i dörren.
”Vart ska du?” frågade hon efter mig medan jag drog på mig mina sneakers i hallen.
”Skejta”, mumlade jag, tog jackan i handen och gick ut. Men jag hade inte skateboarden med mig.

Jag gick med osäkra steg uppför trappan som ledde uppför hennes förstubro. Ytterst tveksamt placerade jag mitt högra pekfinger på den lilla ringklocks-dosan som var placerad vid sidan av dörren.
Det var drygt två veckor sen jag senaste gången hade gjort precis samma sak, men den gången hade det varit annorlunda. Då hade jag känt en växande panik i mitt bröst. Den här gången kände jag bara smärta och sorg.
Jag tog ett djupt andetag, och försökte andas in så mycket luft som mina lungor rymde, och tryckte sen in knappen på den dosan samtidigt som jag andades ut.
Det dröjde några evighetslånga sekunder. Sen hörde jag steg där inifrån.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

JessicaKarlsson - 25 jul 10 - 17:23- Betyg: