20. ~Colorblind~ |
Idétorka... Förlåt mig <3
COLORBLIND
20.
”Vilken tid det tog för er då”, påpekade Jonas när vi kom fram till bordet han hade tagit åt oss. Han gav mig en blick som fick mig att förstå att han gissade vad vi hade reagerat på, och jag nickade för att bekräfta hans misstankar. Varken jag eller Cornelia svarade däremot på hans kommentar med ord. Istället slog vi oss ner på varsin sida om honom och såg ut på det folkfyllda allrummet.
Det spelades musik i högtalarna och det var elever från högstadiet utspridda i hela rummet. Jag räckte Jonas bullen han sagt att han ville ha och spanade sen ut genom rummet. Jag kände inte alls igen särskilt många av dem som var där. Några hade jag väl gått förbi i någon skolkorridor någon gång, men jag visste inte vad någon av dem hette. De flesta var sjunde eller åttondeklassare, och jag kunde ha gett min högerhand på att vi var de enda från nian som var där.
Jag skulle just sätta tänderna i min kanelbulle när ett högt brak fick mig att hoppa till. Jag såg mig förskräckt om i rummet, precis som alla andra verkade göra. Alla vände sig mot en grupp sjundeklassare som såg förfärligt skyldiga ut samtidigt som de knuffade varandra lite skuldläggande i sidan.
”Men, killar jag har ju sagt åt er att inte hålla på sådär!” hördes plötsligt en röst från vänster. Jag vred blicken ditåt och såg hur en lång, mörkhårig kille klev in i rummet och styrde stegen bort mot killarna.
Han hade brunt rakt hår som var stylat så att det spretade lite åt olika håll och hängde ner bara några millimeter ovanför ögonen. Han hade en t-shirt med bandtryck som smet åt lite runt hans överkropp, och min första tanke var att han skulle passa perfekt i en rockmusikvideo. Han bar ett par slitna jeans och converse på fötterna, och jag uppskattade att han var i artonårsåldern.
Jag, Cornelia och Jonas följde alla tre honom med blicken när han korsade rummet och slutligen stannade framför småkillarna som vid det här laget såg ut att vilja sjunka genom golvet.
”Förlåt, men vi skulle…”
”Det var inte jag!”
”Han trodde inte att…”
De sa sina bortförklaringar i mun på varandra, men killen skakade bara på huvudet och avbröt dem med order om vad de skulle göra och några fler förmaningar. Mer uppmärksamhet än så gav jag honom inte för stunden, istället vred jag huvudet och mötte Jonas blick med höjda ögonbryn.
”Har du varit ledig hela dagen?” frågade jag Jonas mest för att få igång ett samtalsämne.
”Mm, studiedag”, sa han i ett förklarande tonfall och nickade.
Cornelia satt fortfarande och såg åt caféets håll, och jag kunde inte låta bli att följa hennes blick. Hon stirrade uppenbarligen ännu på killen som stod bakom disken och serverade bullar åt de sötsakssugna tonåringarna, och jag kunde inte låta bli att himla lite kort med ögonen. Så typiskt Cornelia.
”Alltså, vem tror ni att han är?” frågade hon plötsligt och vilade huvudet i ena handen. Jonas, som inte riktigt hängde med på vad hon menade, gjorde som jag och såg åt samma håll som hon, men han verkade ändå inte riktigt förstå helt och hållet.
”Han, killen där”, sa jag förtydligande och nickade menande åt hans håll för att hjälpa Jonas på traven.
”Åh”, sa Jonas i ett inte särskilt övertygande tonfall.
”Han är nog det snyggaste jag någonsin har sett”, fortsatte Cornelia drömskt.
Jag tittade ditåt igen och granskade honom uppifrån och ner. Han var onekligen snygg, med sitt korta, snaggade hår och skarpa ansiktsdrag. Han såg ut att vara i tjugoårsåldern och jag kunde inte låta bli att också fråga mig själv vem han var och hur länge han hade funnits där utan att vi lagt märke till det.
Som om jag uttalat mina tankar högt gick den andre nye killen förbi mig ögonblicket senare och jag hörde honom mumla någonting som lät misstänkt likt: ”Jävla smågrabbar.”
Jonas, som förmodligen hade läst av mitt minst sagt avslöjande ansiktsuttryck var snabb med att knacka lite löst på killens arm så att han stannade upp.
”Tja, öh, du råkar inte veta om Laurie eller Dudde är här idag?” frågade Jonas och såg killen i ögonen.
Snabbtänkt Jonas, ville jag säga, men höll det för mig själv.
”Vilka?” frågade killen och rynkade pannan så att ett par frågande rynkor blev synliga.
”Laurie och Dudde”, upprepade jag för att komma till Jonas undsättning. ”De jobbade här förr. Vi undrar om de är kvar?”
Killen flyttade blicken från Jonas till mig i samma ögonblick som jag öppnade munnen. Han såg på mig med sina vänliga blå ögon och jag fick genast intrycket av att han aldrig skulle göra en fluga förnär ens under pistolhot.
”Jag vet faktiskt inte vilka det är…” erkände han och log lite snabbt och nervöst. ”Men ni kanske menar killarna som jobbade här innan oss?”
”Innan er?” frågade Jonas.
”Ja. Alltså, jag och Elias är nya här. Vi började nu precis under höstlovet.” Han gjorde en kort nick bort mot killen i cafékassan och Cornelia ryckte till en aning.
”Jaha? Du jobbar här?” sa jag uppriktigt förvånad. Han såg inte ut att vara mycket äldre än sjutton, och jag hade snarare tagit honom för en gymnasieelev som hamnat fel än en anställd.
”Mm”, sa han utan att släppa mig med blicken. ”Patrik.”
”Va?” frågade jag och förstod ingenting. Han log lite så att hans vita tänder syntes, och hans vänliga uppsyn blev om möjligt ännu mer vänlig.
”Jag heter Patrik.”
Vi tillbringade hela eftermiddagen och större delen av kvällen på Klippan. Patrik visade sig vara en väldigt rolig, trevlig och pratglad 18åring som hade hoppat av gymnasiet och alldeles nyss börjar jobba på fritidsgården, mest bara för att ha ett jobb. Han verkade inte ha någonting emot att berätta om sitt liv för oss, och vi lyssnade ihärdigt och gärna.
Men när vi slutligen reste oss upp för att börja bege oss hemåt, märkte vi att tiden hade runnit iväg och Jonas blev tvungen att springa för att hinna med sin buss. Det gjorde att jag inte hann berätta om allting som hade hänt under veckan på landet.
När jag kom hem övervägde jag att ringa honom och ta allting över telefon, men det kändes inte jättebra i och med att jag ändå befann mig i samma hus som Adam, och helst inte ville att han skulle höra mig. Istället väntade jag en stund och ringde först senare på kvällen, när jag var säker på att Jonas hade kommit hem, och frågade om det var okej om jag kom och hälsade på lite senare i veckan.
Men jag märkte att Jonas hade inte hade så mycket att säga om det hela, efter att jag åkte ut till honom efter skolan ett par dagar senare. Vi hade sadlat hästarna (Gulliver till mig och Mindy till Jonas den här gången) och gett oss ut i skogen. Jag hade berättat allt som hände under höstlovsveckan och efter att ha diskuterat alla möjliga teorier – den ena mindre trolig än den andra – insåg jag att Jonas inte var rätt person att förklara detta för mig. Hans idéer och förslag på lösningar var en aning för orealistiska för att vara till någon egentlig hjälp, men när red in på gården igen efter någon timmes ritt, hade jag skrattat så mycket att jag hade ont i magen.
Efter att vi hade suttit av ledde vi in hästarna i stallet för att sadla av och rykta dem. Medan vi gjorde det såg Jonas plötsligt upp på mig och frågade hur det gick med Kevin.
”Vad menar du?” frågade jag förvånat eftersom att vi båda – kanske avsiktligt – hade försökt undvika just det ämnet hela eftermiddagen.
”Är han fortfarande lika social och trevlig?”
Jag hade känt Jonas så pass länge att jag på en gång märkte att han verkligen försökte låta uppriktigt intresserad, men han kunde omöjligt dölja ironin i sin röst för mig. Jag märkte den direkt, och kunde inte hjälpa att jag blev irriterad.
”Äh, lägg av. Du har bara träffat honom en gång. Du har ingen rätt att döma honom.”
”Jag blev ju inte direkt sugen på att träffa honom igen, så som han behandlade mig”, sa Jonas till sitt försvar och verkade ha gett upp försöken att låtsas oberörd.
”Han hade väl bara en dålig dag, eller nåt”, försökte jag bortförklara det hela igen, men jag såg att Jonas inte trodde mig. Faktum var att jag knappt trodde på det själv. Kevin verkade inte ha varit på så nonchalant och dåligt humör innan Jonas dök upp, vilket förvirrade mig. För om Jonas inte kunde kategorisera Kevin bara efter det första mötet, så kunde Kevin definitivt inte döma ut Jonas heller.
”Visst”, sa Jonas.
”Snälla, kan vi prata om något annat?” bad jag samtidigt som jag spände loss Gullivers sadelhjord och lyfte av honom sadeln. Jonas mumlade någonting till svar, men efter det tog han inte upp ämnet igen.
Vi hjälptes åt med att ta hand om hästarna och släppa ut dem i hagen, där de återförenades med Dionne och det andra stoet Mindy, som glatt skuttande kom dem till mötes. Vi stod kvar utanför hagen och betraktade hästarnas lekfulla välkomnanden en stund, men tillslut gick vi tillbaka till huset.
Den här gången möttes vi inte av doften av nybakta bullar, men det gjorde ingenting. Vi gick upp på Jonas rum där han satte sig framför datorn och satte på musik som jag aldrig hade hört förut och han trodde att jag skulle tycka om. Vi gjorde ingenting särskilt och vi pratade inte heller så mycket, men jag kunde inte trycka bort känslan av att Jonas hade betydligt mer att säga om Kevin. Jag gjorde mitt bästa att övertala mig själv om att det bara var inbillning. Jonas var inte sorten som dömde folk hur som helst. Det hade han aldrig gjort och skulle aldrig heller göra, men känslan fanns ändå där och den gnagde hela tiden i bakhuvudet på mig – som en irriterande påminnelse.
Trots det så stannade jag ett bra tag på gården. När klockan var lite efter sex knackade Mona försiktigt på dörren och frågade om jag ville äta middag med dem. Jag tackade artigt och glatt ja – både för att det kändes bra att umgås med Jonas, trots den underliga stämningen, och för att jag visste hur det brukade smaka när Mona lagade mat. Mycket riktigt fick vi en utsökt middag, varefter jag och Jonas gick ut igen. Tanken var att jag egentligen skulle ha försökt hinna med bussen som gick halv åtta, men vi båda förstod att det var omöjligt då det tog oss tio minuter att bara få på oss skorna – allt på grund av att Jonas hela tiden fick mig att skratta hysteriskt.
Istället bestämde jag mig för att hjälpa honom att städa stallet i väntan på halv-nio-bussen. Det var en rolig timme i stallet. Vi sopade och spolade och mockade tillsammans. Såna sysslor som från början verkar helt omåttligt tråkiga, men inte tillsammans med Jonas. Den underliga stämningen som funnits där innan middagen var som bortblåst och jag kändes som om vi var tolv år igen.
Jag fick i alla fall springa för att hinna med bussen, och när jag väl kom hem, en dryg timme senare, hade Markus gått och lagt sig och det var bara Sara och Pappa som verkade vara vakna. De satt i soffan i vardagsrummet och såg på de sena nyheterna med armarna om varandra. Jag stack snabbt in huvudet bara för att säga hej och sen god natt, innan jag gick uppför trappan och in i badrummet. Jag borstade tänderna och tvättade ansiktet lite snabbt samtidigt som jag kom fram till att duscha fick jag göra imorgon bitti. När jag gick ut ur badrummet kastade jag en hastig blick åt vänster och konstaterade att dörren till Adams rum var stängd, men strålar av ljus smög sig ut genom springan mellan dörren och golvet. Jag stod kvar en kort stund, utan att veta vad jag tvekade över, innan jag gick in till mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | the-rose - 11 jul 10 - 02:01- Betyg:  | | Jättebra skrivet som alltid! | | JessicaKarlsson - 28 jun 10 - 19:27- Betyg: | | så bra! :] MEJLA ! | | filliponkan - 27 jun 10 - 04:38 | ge mig nästa del!
p.s den senaste spellistan var awesome | | Hexan94 - 22 jun 10 - 12:22- Betyg: | | Åh, kom igen, snabbare med nästa del, okej? xD Nej men asbra som vanligt, och som andra redan har sagt; värt att vänta på ;D | | _MaAaLiN__ - 21 jun 10 - 23:49- Betyg: | | Definitivt värt att vänta på delarna i den här novellen :D | | lovemenot - 20 jun 10 - 22:18- Betyg: | | mejla nääästa :DD <3 | | LipsOfAnAngel - 20 jun 10 - 16:58- Betyg: | | Jag verkligen älskar att läsa den här :) hur bra som helst! | | LoveMusic - 20 jun 10 - 03:09- Betyg: | Alltså Jonas. Och Adam. Och Cornelia. Och Markus (som är med ALLDELES för lite!). Och du. Och den här novellen. Det, det är någonting som jag kallar för underhållning.
För man blir verkligen underhållen och påverkad när man läser det du skriver. Efter det här kapitlet (delen?) är man lite smått konfunderad. Trotts att det var lite av ett utfyllnadskapitel, så var det ändå mycket som hände.
(Lite extra kärlek på Jonas.)
Du är SÅ duktig. Vet du det? Superduktig. Duperduktig. Megaduktig. | | blackgirl - 19 jun 10 - 22:12- Betyg: | | Du är självklart förlåten för dom här delarna är värda att vänta på | | LetMeJump - 19 jun 10 - 00:42- Betyg: | | Du är förlåten, du är sjukt grym på att skriva, mejla nästa (: | | Rosapapper - 18 jun 10 - 18:36- Betyg: | | Du är så himla duktig på att skriva:D!! | | hooppsan - 18 jun 10 - 18:26- Betyg: | | sjukt bra ;D | | gbg_95 - 18 jun 10 - 15:08 | | Håller med dem andra, sjukt bra skrivet! | | maaliinT - 18 jun 10 - 14:53- Betyg: | | jättebra skrivet :) mejla nästa! |
|
|
|
