Vampyrens uppdrag - Kapitel 1 |
Kapitel 1
Drömmen
Clarissa
Hon mindes doften av sommar när hon sprang barfota på den mjuka gräsplätten som omringades av petunior och orkidéer. Hennes mjuka, korpsvarta lockar krusade sig längs det ovala ansiktet som pryddes av ädelstenspärlor som var vackert fästa i hennes hår. Modern med de besynnerligt spetsiga hörntänderna, klappade händer när dottern gjorde en förtjusande piruett i skenet av den gassande solen. Hennes lockar var precis lika ebenholtssvarta som dotterns och vittnade om deras likhet. Hon log ett mystiskt leende och försvann sedan lik en hägring.
Kallsvetten rann nerför hennes brunbrända hals. Hon borstade bort en ebenholtssvart hårslinga från de gröna ögonen och drack sedan en hastig klunk från det stående glaset på nattduksbordet. Hon lät det ljumma vattnet smeka sin strupe. Hon var väl medveten om den stickande känslan hon hade i nacken; som om hon vore iakttagen, men samtidigt ville hon inte orientera sig med den vilt flackande blicken i de smaragdgröna ögonen.
Hon var vacker trots den klibbiga, alltför stora Musse Pigg –tröjan som hon hade haft på sig ända sedan sin femtonårsdag. Hon mindes fortfarande sin far med de faderligt blå ögonen och den varma pussen hon hade fått på den bruna pannan den kvällen när ingen hade givit henne annat än elaka blickar. Skitungen.
Hennes läppar kröktes till ett panikslaget halvleende, som hon ofta antog vid pressade situationer. Hon hade haft den där drömmen igen. Drömmen som numera uppfyllda alla hennes tankar. Hon vågade inte berätta om den för vare sig sin pappa eller sina elaka systrar. Men hon kände sig illa till mods. Hon kände sig annorlunda. Men framförallt kände hon sig ensam.
Den pockande känslan hon hade i nacken, försvann i takt med att sömnigheten tog över. Hennes tankar var uppfyllda av de blixtrande vita tänderna med det vänliga leendet på de blodröda läpparna. Någonstans i sitt huvud visste hon att denna kvinna hade en viktig roll i hennes liv. Hon kändes välbekant på något sätt. Som om hon hade känt henne hela sitt liv; men att hon i något stadium hade gått förlorad. Hennes tankar for vilt kring det faktum att kvinnan hade samma smaragdgröna ögon och ebenholtssvarta hår som henne. Hon visste någonstans i sin själ att denna kvinna var besläktad med henne. Men frågan var; hur? Var hon hennes syster, hennes moster eller helt enkelt hennes mor? Var hon i livet och var levde hon i så fall? Hennes far hade sagt att hennes mor hade dött i en bilolycka. Han var även den som hade överlevt den där olycksaliga natten för så många år sedan. Men tänk om hennes far ljög för henne? Tänk om hon aldrig hade haft en mor?
Tankarna plågade henne. Men hon var fast besluten att få sina frågor besvarade. Hon var fast besluten att ta reda på vem hon var. Men framför allt var hon fast besluten på att få lite sömn innan hon gick till skolan dagen därpå. Hennes klocka visade 22.15 och med en gäsp for hon rätt ner mellan de mjuka dunkuddarna.
Hon vaknade med en förnyad känsla av att vara iakttagen; och denna gång var hon inte rädd för att orientera sig och se efter om det verkligen var någon som stirrade på henne. Hon for med de smaragdgröna ögonen över hela det välstädade rummet. Hennes ögon vandrade över den bruna furugarderoben till det vita skrivbordet, över den mjuka, röda mattan, till de stora franska fönstren. Som väntat fann hon inget spöke någonstans. Med en suck for hon upp från den stora, mjuka sängen med samma Musse-Pigg motiv som hennes tröja. Hon hade alltid haft en fjantig förkärlek till Disney.
Hennes graciösa steg ledde henne till den stora mahognyfärgade furugarderoben. Hon drog fram en parfymerad kashmirtröja och ett par ljusblåa jeans. Hon synade sig själv i den stora spegeln som reflekterade en bild av en sjuttonårigs slanka kropp med fina, runda kurvor. Hon drog fingrarna genom det tjocka hårsvallet och borstade det sedan ordentligt med en svart kam som låg redo att använda på det vita skrivbordet. Hon ögnade genom boktraven som hon omsorgsfullt lade i sin axelväska. Med en suck insåg hon att hon skulle påbörja dagen med den värsta tänkbara kursen; matematik.
Frukostbordet såg inbjudande ut när hon gick nerför de nylackade trätrapporna och in i köket. En stor tekanna stod redo och far var i full färd med att placera ut porslinskoppar. Han suckade gång på gång, innan han till sist satte sig vid bordet och ögnade genom sportbladet. ”God morgon.” Sa Clarissa och kysste honom med ett leende på den honungsbruna pannan. Hans ögon for upp och när han såg vem det var, log han lika naturligt som henne. Emmeline och Adeline kom nerför trapporna och satte sig tillrätta intill far. Han tittade upp från sportbladet och anlade ett leende som inte riktigt nådde hans isblåa ögon. Clarissa hällde upp en ångande tekopp och drack lättat. Hon var lite av en temissbrukare och en hel dag utan en kopp vore en pina hon gladligen inte utsatte sig själv för. Hon åt glupskt av ostsmörgåsarna som far hade lagt fram. Knäckebröd krasade i hennes mun och när hon var mätt gick hon fram till far och kysste honom på pannan en andra gång. Hans läppar kröktes till ett halvmåneleende som bara han kunde åstadkomma och när hon sedan lämnade rummet kände hon sig mycket bättre till mods. Han fick henne alltid att känna sig bra och tack vare honom kunde hon med viss möda tolerera sina elaka storasystrar.
Hon satte sig nära perrongen, väntandes på tåget som inom loppet av en timme skulle föra henne till privatskolan och den föraktfulla mattelektionen. Hon hoppade upp från sin sittplats på bänken när tåget kom. Hon satte sig i en ledig kupé intill ett fönster och betraktade den storslagna vyn som bredde ut sig inför hennes blick. Hennes tankar färdades tillbaka till den mystiska drömmen hon hade haft och hon kände sig med ens lika illa till mods som innan. Hon tänkte på den mörkhåriga kvinnan och det betryggande och moderliga leendet hon hade haft på sina läppar. Hon tänkte på de sylvassa tänderna som såg skräckinjagande ut men ändå ingav henne en auktoritet vars like hon aldrig tidigare hade skådat.
*
Skolkorridorerna var lika obehagligt vita som alltid. Skolelever strömmade ut och in genom klassrummen innan klockan till sist ringde in. Hon manade sig motvilligt mot sitt blåa skåp som fanns längst in i hörnet vid korridorens högerkant. Hon fumlade med nyckelknippen ett tag innan hon till slut fick in dem i låset. Hon placerade kemiboken längst in i skåpet innan hon stängde igen det med ett brak. Hon småsprang sedan in till matematiksalen som låg två trappor upp, i andra våningen. När hon sällade sig till folkmassorna som också var på väg åt samma riktning, kände hon en välbekant stickande känsla i nacken. Hon vände sig om och sökte med de smaragdgröna ögonen; men förgäves. När hon gick in i salen hade alla suttit sig och tystnaden ekade. En hög harkling hördes bakom henne och när hon vände sig om såg hon in i ett par skrämmande mörka ögon, som tycktes skifta i färg när regnbågsskalan brast i dess hornhinnemitt.
”Du tappade en bok.” Sa han lågt och under en halv sekund lade hon märke till ett par sylvassa hörntänder som glittrade i skenet av solstrålarna som dalade in genom salens fönster. Hon tog emot matematikboken han höll i handen utan att ta blicken från honom. Han var vacker som en mörk natt, insåg hon överraskat. Hans mörka hår gav honom en farlig auktoritet som ingen någonsin skulle våga ifrågasätta. Han gick ner mot lärarbordet och ställde sig bakom katedern. ”Jag heter Daniel Burrow.” Sa han högt och rösten fick alla att häpna. Den var melodisk och ytterst sensuell. Den var en röst som tillhörde en jägare.
*
Hennes tankar irrade omkring när lektionen tog slut. Hon kände sig förvirrad och annorlunda. Daniel hade verkligen gjort ett stort intryck hos henne. Sättet han hade gestikulerat, de olika tonlägena han hade antagit hade fått matte, ett tråkigt ämne som matte, att verka så mycket mer spännande. Hon insåg överraskat att hon hade förstått algebra för första gången i sitt liv. Lektionen tog slut trots att den hade verkat mycket kort. Hon var den sista att lämna salen, men när hon väl tog det första steget över trälisten och ut för att möta vännerna som hon inte hade sett under hela sommarlovet, hördes en dov harkling bakom henne. Hon vände sig om och mötte de där ögonen som påminde så starkt om en jägares, trots att hon aldrig hade sett någon jägare förut.
”Clarissa.”Varje stavelse yttrades med precision och en sällsam melodi. Hans röst lät som musik i hennes öron. ”Ja, magister.” Svarade hon, illa till mods. Hans drog ut en mapp från sin hög med papper och lade den intill sitt tjocka, linjerade block, som lärarna så oftast hade med sig under lektionerna. Han anlade en bister min, som bildade små krusningar runt hans välformade läppar. När han sedan öppnade munnen igen, fanns inga spår av huggtänderna som hon tidigare hade skådat. Hans tänder såg högst normala ut bortsett från att de var onormalt vita. Hans ögon hade en glansig lila ton. ”Jag har placerats i denna position tills att Rachel Gray, er andra mattelärare, tillfrisknar. Men trots det har jag tagit mig frihet att ta mig en titt på era betyg sedan innan och vilka resultat ni har fått på era tidigare matematikprov.” Sa han lugnt. ”Och jag måste tillstå att jag finner ditt oroväckande.”
Clarissa tittade skamset bort när han gav henne mappen med det hemska betyget. ”Jag tycker att du ska rannsaka dig själv och verkligen se efter vad det är du gör fel.”
Om jag bara visste kanske jag skulle ha gjort det, Magister Dumbom, tänkte hon irriterat trots sitt likgiltiga ansiktsuttryck.
Han vände sig om med ett leende på läpparna som nådde de skiftande ögonen under de bruna ögonbrynen. ”Jag är inte dum; jag vet bara att du kommer att fixa det med lite möda från din sida.”
Hon lämnade salen med en obehaglig känsla av att han kunde läsa hennes tankar.
*
När hon kom hem den dagen, gick hon snabbt in i sitt rum och lät sömnen ta henne i sin famn. Hon åt ingen middag, trots faderns oro. Dagen därpå skolkade hon skolan för att fräscha till sig inför festen som skulle hållas av Jakob, hennes barndomsvän. Hon åkte in till stan och köpte ett par nya stilettskor som passade perfekt med hennes sandfärgade långklänning som gick ton i ton med hennes bruna hudfärg. Hon lockade håret i sin favorit frisersalong. När håret var färdigstajlat, testade hon massor av olika parfymer. Hon nöp färg i sina kinder innan hon omsorgsfullt applicerade sminket på sitt ansikte. Hon rougade sig ordentligt och lade en babyrosa läppstift på sina mjuka, välformade läppar. Ögonlocken guldfärgade hon och hon såg till att spreja håret ordentligt. När hon sedan klädde på sig den hudnära klänningen, synade hon sig i spegeln och nöjde sig med det hon såg. Hon var en riktig skönhet.
Festen hade precis kommit igång när hon kom in och möttes av ett par välbekanta maskulina armar. ”Clarissa, min älskling.” Sa Jakob roat när han såg henne komma in genom den fullspäckade korridoren till sin strandvilla. Han hade alltid tyckt om henne av någon anledning trots att alla tyckte att hon var något av en enstöring; alltid försjunken i sina egna tankar. Han synade henne uppifrån och ner och med ett leende visade han att han tyckte om vad han såg. Hon hade lyckats ordenligt med klädseln och han lade snabbt märke till folkmassans stirrande. Hennes bruna hudton sken starkt i kontrast till det snyggt målade läpparna och de underbart sminkade guldögonlocken.
”Kom och ta en drink.” Ropade han med en vek röstnivå i jämförelse med musiken som dånade vilt. Han tog henne under armen och ledde henne genom folkmassorna som var i full gång med att dansa till techno musiken. Han anlade ett charmerande leende och gav henne en hallonsoda. Hon rynkade på näsan och frågade: ”Ingen alkohol? Säkert?” Han nickade med ett hest skratt och strök sedan nonchalant bort en svart hårslinga från hennes smaragdgröna ögon.
Han kände sig alltid naken när hon såg på honom på det viset. Hon såg alltid in i hans själ och genomskådade alltid honom. Just nu fick han den blicken från henne; den välbekanta blicken som bara Clarissa kunde ha. Det var också anledningen till att han var så kär i henne. Han tyckte om henne för att hon var så djuplodande och eftertänksam, men mest av allt kunde han känna sig som Jakob runt omkring henne. Han behövde aldrig bygga upp en barriär för henne, för hon raserade dem alltid. Hon tycktes förvånad när han gav henne en blick som var precis lika eftertänksam och djup som hennes egen.
”Kom, vi sätter oss på verandan.” Viskade han mjukt i hennes öra. Hon nickade förstrött och lät sig ledas ut genom turbulensen i festen. Hon sög på ett lila sugrör och satte sig på trästolen som han drog fram till henne. De hade en vacker vy av det blå havet. De följde vågornas mjuka rundningar och horisontens bleka mönster.
”Du, Jakob.” Började hon med en lättsam ton som bröt den långa, behagliga tystnaden som hade varat. Jakobs ögon sökte sig till hennes och han drunknade i blicken hon gav honom. Den var full av visdom trots hennes sjutton år. ”Ja, Clarissa.” Viskade han med en grötig röst. ”Kan vi inte ta oss härifrån någon gång?” Undrade hon frånvarande. Hennes smaragdgröna blick följde fortfarande havet och av blicken att döma synade hon ett land därbortom. ”Du menar resa bort?” Sa han med djup basröst som väckte henne ur sin frånvaro. Hon for med blicken över de kraftiga överarmarna. Den blå skjortan som smet smickrande åt hans överkropp och trots att hon hade växt upp med Jakob, kändes det som om hon för första gången såg honom för den han verkligen var. Han var vacker, sensuell och väldigt maskulin. Han var en riktig goding. Hon kände sig alldeles torr i munnen.
Känslorna rasade i hans inre när den isblå blicken gjorde samma upptäcktsfärd som hennes. De sammanflätades under sekund av iakttagelser.
”Det var inget.” Sa hon till slut och reste sig upp. Stunden av paradis var splittrad och det vara bara skärvor som återstod när de båda återvände till festen med musikens dunkande i öronen.
*
Clarissa kände sig illa till mods när hon vaknade nästa morgon och insåg att hon skulle bli sen till sin fösta lektion; matte. Hon mindes skrattet som hade reflekterats i Daniels regnbågsfärgade ögon när han hade uppfattat hennes tankar. Hennes hand tyngdes av den illavarslande mappen med betyget när hon styrde stegen mot mattesalen på andra våningen. Salen var packad med fler elever än vanligt. Tystnaden ekade i salen och det enda ljudet som kunde urskiljas var ljudet av Clarissas blåa converse. Hon satte sig, tyst som en mus, på en av stolarna längst in i hörnet och försökte hänga med i lektionen trots att halva redan hade gått. Daniel bevärdigade henne inte med en blick när hans händer for snabbt över tavlan och redogörelsernas krumelurer växte fram. Hon antecknade så gott hon kunde i det rutiga blocket som var tomt bortsett från dessa första anteckningar. Hon skämdes när lektionen sedan tog slut på ett ögonblick. Hon hade hängt med och förstått det mesta, men tack vare sin försening hade hon ett par luckor att fylla igen. Hon reste sig upp med en suck och drogs med folkmassorna som skyndade sig ut genom den stora trädörren, till sina resterande lektioner. Clarissa skyndade på stegen hon med, men när hon hörde det välbekanta harklande bakom sig, tvärstannade hon mitt i sitt steg.
”Clarissa March.” Ropade Daniel innan hon nådde dörren.
Hon vände sig om med ett litet suck och gick snabbt mot honom. Hon stannade vid hans bord och lät avståndet mellan katedern och henne, utgöra en barriär mellan dem. Han uppfattade vinken och stod kvar på sin plats. ”Jag såg dig inte i skolan igår.” Sa han med en besviken rynka mellan de välformade ögonbrynen. ”Ja, jag hade saker att ta itu med.” Sa hon snabbt och vägde nervöst på sina steg. Hans läppar kröktes till ett halvleende och med ens kände hon sig illa till mods. ”Jag antar då att du inte har tittat igenom mappen jag gav dig i måndags?” Konstaterade han och lade tillbaka papprena han höll i högen som låg på bordet.
”Nej, magister Burrow.” Sa hon utan att ta blicken från det välputsade golvet. ”Jag vill ha en redogörelse av hur du kan förbättra dina matematiska kunskaper till nästa vecka, och jag hoppas för ditt eget bästa att du lämnar in den i tid och inte har saker att ta itu med då också.” Clarissa tittade upp och möttes av hans blixtrande ögon. Leendet var som bortblåst från hans läppar.
Hon kände en ilande rädslan när han trotsade vinken och gick runt katedern mot henne. Hans läppar hade en stillsam kyla över sig som hon lättare kunde betrakta från detta avstånd. Hans ögon mötte hennes och de antog en illavarslande ebenholtssvart nyans. ”Det vore synd om det gick illa för dig i skolan. En sådan flicka som du har begåvning och det är den enda anledningen jag tillämpar min expertis på dig. ”
Hon kände sig lustig till mods när hon styrde stegen ut genom mattesalen den dagen. Hans röst hade varit både varit varsam och vänlig, men samtidigt skräckinjagande. Hon visste inte vad hon skulle tro när hon gick till matsalen den dagen. Daniel Burrow var en annorlunda man, och hon hade redan fattat tycke för honom.
*
Jakob satt i matsalen och väntade på henne när hon kom med sin fullproppade bricka. Att döma av bergen av pasta och tomatsås och den rikliga desserten med grädde, var hon väldigt hungrig. Jakob log ett strålande leende när hon satte sig bredvid honom. Bordet var redan fullspäckat av andra elever som var vänner med Jakob. Han var trots allt populär, och de populäras bord var alltid fullt. Han lade en arm runt smala hennes midja, när hon damp ner bredvid honom. Hon gav honom en hastig kram innan hon började äta. På nolltid var hon färdig och slickade tallriken som en femåring. Jakob log ett roat leende när hon var klar och lade ifrån sig tallriken. ”Ska vi gå på café ikväll?” Frågade han leende. Hon log tillbaka och nickade jakande. ”Visst.”
Hans läppar kröktes och han erfors helt plötsligt av besynnerlig smärta som präglade hela hans ansikte. ”Jakob!” Utropade hon panikslaget och höll om hans skakande armar. ”Clarissa.”Stönade han. Hon tystade honom med ett finger. ”Någon, ring 112!” Skrek hon och helt plötsligt var hälften av bordsmedlemmarna i rörelse. Någon ringde lyckligtvis ambulansen, men när den väl kom, i samband med dess sirener, fick hon inte följa med. Med släpande steg gick hon mot tågstationen. Den kvällen sov hon inte en blund.
****
så vad tycks om allra första delen?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 16 jun 10 - 20:06- Betyg:  | Jag tycker att den var helt underbar!
Man blir så sjukt peppad av att skriva själv när man läser dina texter och man kan inte annat än vara avundsjuk på ditt otroliga ordförråd!
Dina meningar är så sjukt vackra så man vet inte riktigt vart man ska ta vägen, du fångar känslor riktigt bra och man kan verkligen se allting framför sig.
riktigt, riktigt bra!! :D
Kramar Jenny |
|
|
|
