Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

We were never meant to be [prolog]

En idé som kom upp i mitt huvud.
Säg gärna vad ni tycker! :)



Jag tittade honom djupt i ögonen, och han tittade tillbaka,
jag hade aldrig känt så här i hela mitt liv. Det var som att
han kunde se in i min själ. Han förstod mig, såg mig som jag var.
Trots mina alla mina nackdelar och brister hade han valt mig.
Och jag hade valt honom.

- Du är så vacker, Theresia.
Inte snygg, inte söt, inte sexig. Vacker. Och jag kände mig vacker
där jag låg bredvid honom, inlindad i hans täcke och hans armar.
Allt var så underbart, så obeskrivligt, magiskt. Jag ville bara
ligga kvar såhär förevigt.

Hans blåa ögon granskade mig, långsamt och varsamt. Jag kunde se
i dem att han faktiskt menade vad han nyss hade sagt.
En kyss, sedan var jag tvungen att ofrivilligt resa mig upp
och klä på mig. Hela tiden låg han kvar i sängen och tittade på mig.
Men jag kände mig inte uttittad eller så, alls. Jag kände mig trygg.
Tittade emot honom en sista gång, och jag kunde se att det gjorde
ont i honom att se mig gå iväg. Det vi hade var så speciellt,
ingen av oss behövde säga någonting för att veta
vad den andra tänkte och kände.
Jag visste att han visste ,att det smärtade mig lika mycket som honom
att jag var tvungen att gå.
För ingen visste när vi skulle kunna ses igen.

Problemet var inte brist på känslor, som ni kanske har förstått.
Både han och jag hade gärna spenderat varje sekund tillsammans
i den där sängen, eller vart som helst.
Distans var inte heller ett problem, vi bor bara en halvtimme
ifrån varann, med buss.
Tiden då? Nej inte alls. Tid fanns det massor, varken han eller
jag hade ett vilt socialt liv, eller en massa aktiviteter.
Egentligen fanns väl inget problem direkt, inte egentligen.
Vi var ju bara två vanliga människor.
Inte Romeo och Julia, inte Paris och Helena.
Han var inte gift, inte jag heller.

Varför kunde vi inte bara vara lyckliga då?
Jo:
Jag gick i första gymnasiet, och han var min lärare.






.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
illas - 20 jun 10 - 21:43
bra ;P
Mizz_andersson - 14 jun 10 - 21:47
Så magiskt det låter. Bra avslut. Skriv snart mera och maila mer än gärna! =)
nathalie94 - 14 jun 10 - 01:44- Betyg:
Amone, nu är vi 2 som är beroende! :D älskar den, skriv mera nuu!
Fiiiaaas - 13 jun 10 - 19:34- Betyg:
uj uj :) spännande :) nästa del nu tack :)
Amone - 13 jun 10 - 19:19
Fortsätt, fortsätt, jag vill läsa mer, det där var en sjukt
bra början, du har en beroende här xD
Tokiloka - 13 jun 10 - 16:27
Aw. Väldigt bra, gillar kontringen på slutet.

Skriven av
NaNanB
13 jun 10 - 16:18
(Har blivit läst 128 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord