Ivrig kärlek [oneshots] |
Jag stod i början av tunneln när jag hörde stegen närma sig i mörkret. Panikslaget tittade jag efter någon stans att gömma mig, men det ända som fanns var den kalla tegelväggen som stod och hånlog mot mig.
Stegen kom bara närmare och närmare, jag visste att i vilken sekund som helst så skulle de hitta mig och då var det kört!
Så tyst jag kunde försökte jag flytta mig närmare den hånande tegelväggen i ett försök att bli osynlig, men mina ben var som fastfrusna i golvet av skräck. Jag svor för mig själv men tystnade när jag kom på att personen framför mig kunde höra var jag var.
”Fanny, är det du?” hörde jag en välbekant röst säga. Jag pustade ut och tittade lättat upp .
Niklas stod framför mig med ett stort leende på läpparna, han såg nästan lite läskig ut när ljuset från ficklampan lyste upp hans vackra ansikte.
Han gick så nära att våra ansikten var bara några millimeter från varandra, jag vände snabbt bort huvudet för att han inte skulle se mina kinder som blossat upp av närheten. Då tog han och la ena armen runt min midja och den andra mot min haka så att jag tittade på honom igen.
”Så fin du är” viskade han mjukt i mitt öra.
Jag kände att mina kinder blossade upp ännu mer och att fjärilarna började fladdra ivrigt omkring i min mage. Men innan jag hann svara honom så hade våra läppar möts, det kändes som om hela jag skulle sprängas i tusen bitar av lyckan som trängde upp ur mig.
Våra kyssar blev allt ivrigare för varje sekund och tillsist stod vi båda flåsandes, fortfarande slingrade om varandra.
Min första kyss, så underbart att det inte fanns ord för min lycka, för det jag kände. Niklas tog min hand och vi började tyst gå mot utgången, snart skulle de börja leta efter oss så det var nog bäst att vi skyndade oss.
Medans vi gick i den ödsliga korridoren så tänkte jag på det som just hänt mig, mamma som hade sagt att ingen skulle aldrig älska mig, inte ens hon. Men hon hade haft fel! Niklas älskade mig, eller? Han hade ju i alla fall kysst mig så passionerat att det kändes som jag skulle svimma av. Det var väl ett tecken på äkta kärlek?
Tiden flög förbi och plötsligt stannade han utanför mitt rum, hans händer gled ner på mina höfter och hans läppar klistrades mot mina. På en bråkdel av sekund var allt förändrat, det var samma glöd som nere i källaren och lyckan bara strömmade ut ur mig igen. De kala väggarna försvann och de var bara vi två i hela världen, våra kroppar så tätt intill varandra, våra händer som utforskade.
Men alldeles för snart så var vi tvungna att slita våra läppar ifrån varandra, men precis som innan så stod vi tätt intill varandra och njöt av närheten.
”Du är så fruktansvärt vacker, jag älskar dig” viskade han med ett stort leende på läpparna.
”Jag älskar dig också” viskade jag knappt hörbart tillbaka.
Jag stod och såg på medans han försvann bakom hörnet in på toaletten, snart skulle han komma tillbaka fast denna gången skulle han bli tvungen att gå in på sitt egna rum så jag bestämde mig för att gå in och göra Emma sällskap.
Så fort jag hade öppnat dörren flög Emma fram med en nyfiken blick, jag visste exakt vad det betydde. Niklas hade antagligen varit här för att se var jag var, så hon visste nog vem jag hade träffat nere i källaren.
”Fanny, berätta allt! Vad hände, han var här och…” det bara välde frågor ur hennes lilla mun, ansiktet lyste av upphetsning och hennes leende var lika stort som en vattenmelon.
”Ta det lugnt Emma, jag ska berätta allt!” sa jag medans jag kämpade med att inte avslöja alldeles för mycket.
Jag berättade exakt allt, i minsta detalj. Vad han hade sagt, när han ställde sig närmare mig, kyssen både i källaren och utanför vårt rum. När jag hade pratat färdigt så stod hon bara och gapade.
”Herregud Fanny, du har kysst Niklas!” nästan skrek hon.
”Jag vet!!” sa jag upphetsat, men plötsligt tystnade jag ”Men Emma, tänk om han inte älskar mig, han kanske bara sa så för att göra mig glad?”
Emma tittade förvånat på mig men sedan ändrade hennes ansiktsuttryck till hennes ”bestämda” min
”Klart han inte gjorde! Vad har du fått det ifrån?” sa hon argt och lade armarna i kors.
”Men min mamma sa ju att det aldrig skulle vara någon som skulle älska mig, inte ens hon. Hon sa ju att det var därför jag kom in här, för att jag har dum i huvudet och farlig för allmänheten. Ingen skulle älska ett monster” det började bildas tårar i mina ögon och jag slog händerna för ansiktet. Emma sprang fram till mig och la armarna om mig.
Sen stod vi båda och grät där en lång stund. Jag funderade på vad mamma hade sagt, till en början så hade jag inte brytt mig om att alla hade sagt att jag var galen och att det var rätt att jag skulle åka en på ett hem, ett psykhem. Jag skulle bara stanna här tills jag var frisk igen, när jag inte var en fara för allmänheten längre, sa läkarna.
Plötsligt hörde vi ett öronbedövat skrik ljuda igenom korridoren, skriken fortsatte och det hördes som om de blev högre för varje sekund som gick. Emma och jag stod blickstilla med båda ögonen mot dörren. Utan någon förvarning upphörde skriven tvärat, både jag och Emma stirrade förvånat på varandra.
Vi rusade ut till korridoren men tvärstannade så fort vi kom utanför dörren, blod, blod och åter blod var det ända som fyllde det kala korridoren. Min kräkreflex utlöstes men jag svalde snabbt igen med munnen på vid gavel.
Mitt i röra låg en kropp i en konstig ställning, helt orörlig. Vi hörde snabba steg närma sig och Emma drog in mig i rummet igen. Om vi inte skulle ha gjort det så skulle vi blivit anklagade för mordet på min käraste. Den som jag älskade mest.
Nästa dag så berättade föreståndaren att en från den tyngsta anstalten hade rymt, han skadade allt som kom i vägen för honom och det hade varit Niklas.
Jag hade börjat gråta hysteriskt, Emma hade försökt att trösta mig men jag slet mig loss och sprang bort från allt och alla.
Nu satt jag nere i källaren där allt hade börjat, första och sista gången. Mina snyftningar blev allt högre men jag brydde mig inte, vad spelade det förr roll om de hittade mig här nere mitt liv var ändå gott som över.
Plötsligt kände jag en varm hand mot min söndergråtna kind, jag tittade upp ilsket för att se vem det var som störde mig. Niklas kastanje bruna ögonen tittade ner på mig och han hade fortfarande ett stort leende på läpparna, jag tittade häpet tillbaka.
”Men, men…..Du är ju död, de dödade dig” viskade jag oförstående till honom. Han fortsatte att le medan han smekte min kind. Jag njöt av beröringen, ville bara ha mer. Min mage fylldes av fjärilar igen, mina tårar försvann och det var bara vi två igen. Jag kröp närmare honom, in i hans stora famn och lät honom beröra mig ännu mer.
Han lutade sig närmare mitt öra och viskade lika mjukt som han brukade göra.
”Jag finns bara för dig Fanny och kommer alltid att göra det. Det vet du”
Han viskning fick mig att rysa av välbehag.
”För alltid?”
”För alltid” svarade han och våra läppar mötes igen, denna gången stannade du kvar där i lyckoruset som spreds i våra kroppar.
Detta var en inlämning till svenskan, man var tvungen att börja med den första meningen och sen skulle det "vända" mitt i berättelsen.
Gjorde en annan innan som jag inte blev så nöjd med som jag fick VG på men har inte fått betyg på denna, men gillar den mer iaf:)
säkert stavfel som vanligt (inte bra!) men jag orkade inte bry mig klockan 12 på natten;) haha hoppas ni överlever!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Khamid - 29 nov 12 - 23:08- Betyg:  | | Skit bra skrivet! Hade du haft mig som lärare hade du fått MVG+++ för det här! :)<3 | | Mizz_andersson - 22 jan 11 - 17:39 | Jätte bra. Gillade sättet du skrev den på. Den flöt på riktigt bra.
*Båda tummar upp.* =) | | Claura - 10 jun 10 - 18:16 | | Spännande och sorglig! gillade mycket bättre än din första version av novellen! :D<33 | | lovemenot - 9 jun 10 - 19:21- Betyg: | ohshit, ja börja fan gråta :o
as bra :o |
|
|
|
