På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Förbjuden kärlek [Del8]

Hej, jag är evigt ledsen för att det tagit sådan tid. Har inte mått så bra så har inte haft ork att skriva.
Men nu är delen här och komentera gärna :)
ps. glöm inte att skriva mejla migom du vill jag ska mejla när nästa del kommer ut ds.

”Vad gör du här? Snälla, bara gå”, bad jag förtvivlat och kollade in i James gröna ögon. Jag var på gränsen till tårar och förmidagens bra händelser försvan i ett andetag. Det var först när Lucas sa något som jag insåg att han stått bakom mig hela tiden. ”Veronca, vi kanske ska ta detta utom synhåll för nyfikna blickar”, viskade han och puttade oss mot utgången.
Snart stod vi utanför själva utanför skolans område. Jag hade gått med utan att egenligen veta vart vi gick. Mina tankar kretsade runt James och jag kunde inte låta bli att då och då snegla på honom, bara för att märka att han kollade på mig. Jag kände något vått rinna ner för mina kinder och upptäckte att jag grät. ”varför gör du så här mot mig?”, snyftade jag och brydde mig inte att sminket började försvinna med tårarna. ”När jag äntligen lyckas glömma dig”. Jag honom höll jag min blick stadigt i marken. Jag var rädd för att om jag mötte hans blick skulle jag kasta mig i hans famn och be om förlåtelse. Så i stället för att kolla på honom höll jag min blick stadigt på ett träd lite längre bort. Jag märkte knapt när Lucas gick därifrån så att vi kunde prata ostört.
”Du har all rätt att vara arg på mig Veronica, jag vet att jag har betätt mig som en idiot.”
”Ja det har du, varför kom du hit till skolan. Du förstör ju bara allt igen”, sa jag och märkte att det var mycket enklare att möta hans blick när jag var arg. Jag såg hur hans blick blev sorgsen och lite av den ilska jag hade försvann. ” Men snälla, jag har funderat mycket över vad jag sa och över våra pappors bakrund och har kommit fram till att det inte spelar någon roll. Snälla Veronica, förlåt mig?” Jag suckade djupt och återgick till att kolla på trädet som förut varit mitt tidsfördriv. ”Jag vet inte”, svarade jag ärligt. ”För bara några dagar sedan skulle jag inte tveka att säga ja, men saker har förändrats James.” Jag visste inte hur eller om jag över huvud taget skulle berätta för honom om hans farsas misshandel. En del av mig ville säga det; berätta för honom vad som hade hänt och låta honom lida för att han gjort mig så illa. Fast den del av mig, vilket jag tror är mer än halva, ville inte berätta. Hur mycket han hade sårat mig, hur mycket jag än fick lida för det och hur mycket jag än hatade honom så kunde jag inte göra honom ledsen. Hur mycket den än kostade mig. ”James jag klarar inte av att prata om detta nu.
Ge mig en stund att tänka och så ringer jag dig när jag vet.” Jag försökte hålla min röst så stadig som möjlig. Utan ett ord vände jag ryggen till och gick rakryggade mot skolbyggnadens ingång. Direkt när jag var bakom de trygga dörrarna sjönk jag ner på en bänk och begravde ansiktet i häderna. Jag fick kämpa hårt för att inte vända mig om och springa tillbaka till honom. Tårarna bärande bakom ögonlocken men jag ville inte börja gråta igen. Jag tänker inte slösa mer tårar på honom tänkte jag och sträckte sedan på mig.
Under resten av dagen gick jag som i trans. Jag orkade helt enkelt inte bry mig om min omgivning, och när sista lektionen skulle börja gick jag hem. Himlen hade förvandlats till mörka moln medans jag sakta gick hemmåt och snart kunde jag höra åskan. Trotts att regnet snabbt började färga marken i en något mörkare ton orkade jag inte skynda mig hem. Mina tankar var fästa vid James och jag kände mig som den mässt förvirrade människan i världen. Varför gjorde han slut om han ville att vi skulle bli ihop nu igen? Mitt i mina tankar så dök Alex upp i mitt huvud och jag kunde inte låta bli att bara tvärstanna där jag stod. Vad hade Alex sagt? Är jätte glad att vi möttes Veronica. Åt någon lustig anledning fick det mig att le och jag började, med något mindra kaos i hjärnan, traska hemåt genom ösregnet.
Jag stod och torkade håret när jag hörde pappa slå igen ytterdörren. Snabbt fixade jag färdigt håret och gick sedan ner för att börja med maten. ”Jag kan hjälpa dig med det där”, sa pappa och tog efrån mig kniven som jag hackade lök med. Jag mummlade ett tack och började istället måtta upp ris. Vi sa inte så mycket och när vi satte oss vid matbordet kände jag hur en ganska obekväm tystnad la sig över oss. ”Eh, jo pappa”, började jag. Pappa tittade upp från sin tallrik. ”Jag kommar inte hem efter skolan i morgon. Ska träffa en kompis inne i stan.” Jag kollade på honom och inte för än ett tag förstod jag att jag hade hållt andan. Jag släppte försiktigt ut luft och väntade på pappas reaktion. ”Vem?”, var det ända han sa. För ett snabbt ögonblick funderade jag på att ljuga, men det kändes inte som om det skulle hjälpa. ”En kille som jag träffade för ett tag sedan”, svarade jag, vilket var delvis sant.
Pappa som hade kollat ner på sin tallrik lyfte genast huvudet igen och stirrade på mig med genomträngande blick. ”Veronica, du vet vad som händer om du ljuger.”
”Jag lovar pappa, jag träffar inte honom längre.” Min pappa grymtade bara till svar men gjorde inga försök i att förhöra mig mer. Jag slappnade långsamt av igen och vi fortsatte äta maten under tystnad. Efter middagen dukade jag undan och gick sedan upp till mitt rum.
Precis när jag kom upp på rummet hörde jag hur mobilen pringade och jag skyndade mig att öppna meddelandet.

Hej, hur är det med dig?
Lucas smsa
kram <3

Jag log. Typiskt Lucas att smsa Anna. Jag tryckte på svara och började knappa in ett svar.

Jag vet inte ,väldigt förvirrad men annars är det bra
själv?

Jag satt och smsade lite med Anna medans jag jobbade ikap det jag låg efter med. Klockan hann bli tolv innan jag hunnit bli klar med allt. Jag stängde igen historiaboken och gick sedan in till badrumet för att fixa mig för natten. Jag kunde fortfarande inte riktigt släppa vare sig James eller Alex. Men till slut tog sömnen tag i mig och jag gled in i dimmiga drömmar.

Jag trodde att jag skulle vara stark nog för att gå till skolan. Trodde att jag skulle klara av att gå rakryggad. Men när jag väl var klar för att gå till skolan försvann känslan av stolthet och tanken på att jag skulle stöta på James igen gjorde att jag stanna de hemma. Pappa hade för länge sedan stuckit till jobbet och huset badade i tystheten. Jag gick upp på mitt rum och bara la mig på golvet. För en gång skull lät jag mina tankar dränka mig och det var inte försen efter ett tag som jag märkte att tårar sakta ran ner för min kind. Tystnaden bröts plötsligt av att min mobil ringde och jag skyndade mig att ta kontroll igen.
”Hallå?”, svarade jag med fejkad lätthet och satte mig upp på golvet.
”Hej, det är Alex. Vad gör du?” Han lät glad och jag kunde höra folk som pratade i bakgrunden.
”Nej jag gör inget särskillt, liggar på golvet för tillfället”, svarade jag och skrattade lågt.
”går du inte i skolan? Jag sitter utanför en sal och väntar på min engelska lärare.”
”Nej jag orkade inte i dag”, svarade jag och fick det att låta som något skämtasmt. ”Men vad var det du ville förresten?”
”juste. Asså vi glömmde ju bestämma vart vi skulle träffas i dag så jag tänkte bara höra ifall vi kunde träffas i stan eller nått.”
”Jo men det blir jätte bra.” Jag kollade på klockan och upptäckte till min förvåning att den redan var kvart över 3. Vi sa hejdå och jag la på luren med en suck. För mitt inre undrade jag vart allt skulle sluta men tog sedan ett djupt andetag och gick för att göra i ordning mig.

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig

Melissa Horns låt fyllde mitt huvud medans jag passerade hus efter hus påväg in till stan. Medans bussen tog mig längre bort från huset började regn falla från himmelen. Snart ösregnade det och de hårda vattendropparna smattrade på busstaket. Jag förbannade att jag inte tagit något paraply med mig och hoppades att Alex varit smart och tänkt på det. Så småningom kom bussen in till stan och jag smsade Alex att jag var här. Jag skyndade mig in under ett utstickande tak för att inte bli genomblöt. Snart såg jag Alex komma gående mot mig med ett paraply i handen. Jag höjde handen i en hälsning och han log.
”Hej.”
”Hej.” Han hade på sig en svart jacka och ett par jeans. Håret var spretigt medans luggen hängde rak och täckte nästan ena ögat helt. Samtidigt kunde amn inte kalla honom för emo, han var alldeles för, jag vet inte, glad? för det.
”Så vart vill du gå någonstans då? Det regnar ju så jag föredrar nog inne.” Han kollade upp mot den gråa himlen. ”Jo, inne blir bra”, svarade jag. ”Kan vi inte gå och fika eller nått?” Regnet fortsatte att falla och dränkte me mästa ljuden medans vi gick bredvid varandra under paplyet. Vi måste se ut som vi var ihop tänkte jag och tanken fick mig at rodna svag. Efter en stund kom vi till ett mysigt café och vi klev in i värmen. Vi beställde var sin latte och satte oss sedan vid ett leigt bord. ”Så vad har du haft för dig i dag då, med tanke på att du inte var i skolan?” frågade Alex och jag smuttade på den varma drycken. ”Jag har inte gjort så mycket faktiskt, kollat på tv, tänkt mest typ.” Alex nickade instämande. ”Ja, det är faktiskt skönt at komma ifrån lite ibland.” Jag nickar tillbaka. ”Har det hänt något kul för dig idag då?"
”Nja, inte direkt. Skolan bara typ.”, svarade han och skrattade lite . Vi satt kvar på cafét ett tag och snackade om skola och plugget mest. Men efter ett tag så bestämde vi oss för att lämna och vi reste oss för att gå. Plötsligt stannade jag upp och bara stirrade på en person som hade rest sig samtidigt som oss. Han var tillsammans med några andra killar som jag visste gick i hans klass. Alex hade märkt min plötsliga reaktion och följde min blick. ”Är det James?”, frågade han tyst och la en hand på min axel. Jag kunde inte göra något annat än nicka. Jag bad till gudarna att han inte skulle upptäcka oss och av ren viljestyrka tror jag dom hörde mig. För utan att vända på huvudet gick han lugnt ut från cafét. ”Ska vi gå?” frågade Alex och jag gick på ostadiga ben ut från cafét. Det hade slutat att regna och den friska luften lugnade mig en smula. Alex började säga något men jag la ena fingret över hans läppar. ”Snälla måste vi prata om det? Kan vi inte göra något annat”, frågade jag och log osäkert. ”Självklart”, svarade han och jag upptäckte vad jag höll på med. Snabbt drog jag tillbaka handen och kände hur mina kinder hättade. ”Förlåt”, mumlade jag men Alex verkade inte ta illa upp. Tillsammans gick vi omkring i stan dit våra fötter bar oss och efter någon timme började solen lyssa igenom det gråa täcket av moln. Vi bara strövade omkring inne i stan och pratade om allt mellan himmel och jord. Efter ett tag började det skymma och solen färgades orange. ”Jag borde åka hem nu”, sa jag medans vi satt på en bänk nära en stor älv.
”Okej, jo. Jag bör nog också åka hem. Jag måste vara hemma innan min lillasyster.” Vi började gå mot centralen. ”Har du en lillasyster? Det visste jag inte,” frågade jag.
”Jo, hon är 10 år nu tror jag”, svarade han och utan att tänka på det tog vi varnadras händer. Hans hand var varm och det kändes väldigt naturligt att hålla den. Medans vi gick där på gatan kände jag hur någon tog tag i min axel och jag vände mig om för att se vem som ville mig något. Jag mötte James förvirrade blick och jag kunde se hursårad han var. Skamset släppte jag Alex hand och kollade ner i marken. Jag borde inte känna någon skuld, det var han som hade gjort slut med mig och inte tvärt om. Så jag sträckte på mig och mötte hans blick. ”Vad ville du James?” frågade jag lugnt. Jag såg hur hans blick vandrade mellan mig och Alex och slutligen stannade på mig igen. ”Vem är han veronica?” Jag suckade djupt och svarade med en röst som jag i alla fall hoppades lät lugn. ” James, detta är Alex. Alex James”, presentarade jag och båda nickade som hälsning. Det uppstod en ganska besvärad tystnad och jag kom på mig själv med att undra vad som skulle hända i framtiden. Vem av de två skulle jag välja? Båda är underbara männikor men jag måste välja någon. Detta fick mig att bli aningen ledsen och jag tog upp mobilen för att distrahera mig. ”Shit, vi måste gå Alex annars missar vi bussen”, utbrast jag och började vända mig om. James tog tag i min arm och utan att jag han reagera drog han mig intill sig och kysste mig.

det var det lilla roliga^^

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Pindourella - 12 jun 10 - 22:04- Betyg: