Alkoholen tog min pappa. |
En oneshot novell..kommentera gärna..
" Pappa, du har sårat oss så mycket, du ljuger för din familj och sviker oss gång på gång. Vet du hur våra hjärtan lider?
Nej, hur skulle du veta det. Så länge du har alkoholen som din vän, så ser du inte våra plågade ansikten och hör inte hur vi ropar på hjälp.
Du säger att allt kommer bli bra, men när? Våran situation förändras aldrig, och om den förändras så blir det alltid åt det sämre hållet. Jag vet att du är alkoholist..."
- Gumman, kom och hjälp mig att bära pappa till sovrummet.
Mammas röst var grötig, jag la ifrån mig dagboken med en suck. Det var torsdag kväll och som alla andra kvällar såg ut hos oss, så var pappa onykter.
Jag reste mig upp från sängen och följde efter mamma in till köket. Vid matbordet satt pappa med en massa tomma spritflaskor liggandes framför sig.
Han tittade upp mot oss, ansiktet var rött och ögonen suddiga. Jag svalde en klump av gråt och kände hur tårarna brände innanför ögonlocken. Kunde han aldrig sluta supa?
Kunde han aldrig tänka på mig och mamma? Och våra känslor? Min blick klistrade sig fast på pappa, han såg eländig ut där han satt och hängde med huvudet.
Pappa flinade mot mig, försökte säga något men jag hörde inget. Han pratade otydligt och sluddrade fram orden. Jag var inte säker på att jag ville höra vad han hade att säga.
- Kom nu pappa så går vi och lägger oss, mumla jag. Mamma la hans ena arm runt omkring sig och jag la hans andra arm omkring mig. Vi lyfte upp honom från stolen, hans ben gav vika och gång på gång så ville han falla omkull.
- Vad som än händer så släpp inte taget, sa mamma med sammanbiten röst.
- Jag släpper aldrig taget, sa jag och menade så mycket mer i den meningen. Jag skulle aldrig släppa taget om mina föräldrar, jag skulle försöka vara stark och leva med pappas problem och försöka hålla mammas humör på topp.
Men det var svårt när allt hände under samma tak och varje dag.
Sakta men säkert började vi närma oss sovrummet.
- Spring du och öppna dörren så håller jag fast honom, sa mamma. Jag nickade på huvudet, släppte pappas arm och sprang till sovrums dörren och lät den glida upp.
- Neeej..jag..skaaeö, inte, soovaa, försökte pappa säga. Det är inte pappa som pratar, det är alkoholen, tänkte jag.
Jag skyndade mig tillbaka och höll i pappa hårt. Återigen började vi gå väldigt vinglit, pappa var tung och mycket större än mig och mamma. Han sa något obegripligt hela tiden.
- Sådär ja, nu får du sova en stund och börja må bättre, nästan viskade mamma när vi äntligen hade fått pappa i sängs. Han låg och titta upp mot oss med en flackande blick.
Mamma pussa honom på pannan och log ett darrigt leende, vi lämnade honom i sovrummet och stängde dörren. Jag tittade på mamma, hon såg så ynklig och ensam ut.
- Jag finns här mamma, viskade jag. En tår rann ner för hennes smala kind och hon torkade hastigt bort den.
- Tack gumman, men jag klarar mig, svarade hon. Något i hennes röst ropade på hjälp, hon skulle inte klara sig utan mig. Inte kunde hon ta hand om pappa ensam, det visste jag.
Jag var 18 år och ville flytta till en egen lägenhet. Men jag kunde inte det när pappa var alkoholist och mamma behövde hjälp när han var onykter. Jag kunde inte svika henne och flytta bort.
Jag hade en pojkvän som jag träffade varje helg, han ville flytta med mig till en lägenhet. Men varje gång han frågade om jag ville det så sa jag " snart", han hade börjat bli irriterad på att få samma svar varje gång.
Men vad kunde jag åt att min pappa var alkoholist och mamma var hjälplös? Hon behövde mig, båda två behövde mig där hemma. Det var något som pojkvännen aldrig skulle förstå, för hans föräldrar var alltid nyktra.
De rökte inte ens. Jag gick till sovrummet, satte mig ner på sängen och slappade. I hela mitt liv, dag ut och dag in hade jag sett hur pappa hade suttit vid bordet och druckit sprit. Och varje gång hade mamma gråtit och bett honom att sluta.
Han hade inte lyssnat och inte heller brytt sig. Varför skulle en alkoholist bry sig om att han förstörde sitt eget liv och alla andras? Alkoholister kunde inte tänka klart i skallen..
Dag efter dag så satt pappa vid bordet och drack , jag hörde bara hur flaska efter flaska öppnades. Då och då rapade han högt och skrattade åt något som mamma och jag inte visste vad det var.
Jag höll hus i mitt rum, ville inte se hans röda ansikte och den suddiga blicken som bara tittade på mig. Jag kom bara bort från rummet då jag skulle äta, gå i duschen, gå på toaletten eller gå ut.
Mamma befann sig också oftast inne i mitt rum och vi talade om en massa saker, försökte glömma för stunden vad som hände ute i köket. Hon och jag var bästa vänner, vi hade kommit så nära varandra under alla de år som pappa hade supit.
Vi var oskiljaktiga. Vi behövde varandra så som jorden behöver solen.
Det var en kväll då mamma satt på min säng och grät en smula och jag höll om henne.
- Mamma, tror du att pappa någonsin kommer att sluta dricka? viska jag. Hon lyfte upp sitt rödgråtna ansikte, mötte min blick och mitt hjärta bultade smärtsamt. Det var smärtsamt att se sin mamma på detta viset.
Hon såg så olycklig, ynklig och sorgsen ut. Jag ville göra allting bra men kunde inte, hur jag än försökte så fortsatte eländet.
- Om jag ska vara ärlig, lilla vän..så tror jag inte det, svara mamma med en suck. Jag bet mig i läppen och nickade sakta på huvudet.
Vi hade varit tysta en lång stund och märkte att inga flaskor hade öppnats under den stunden. Vi utbytte blickar, mamma reste sig upp ur sängen och tassade till köket.
Jag satt kvar på hel spänn och lyssnade ifall jag skulle höra deras samtalsämne.
Men ingen av dem sa något, istället bröt det ut ett fruktansvärt genomträngande tjut. Tjutet fick mitt hjärta att hoppa över ett slag av rädsla och pulsen steg.
Jag reste mig hastigt upp ur sängen och nästan sprang till köket. När jag hade hunnit in genom köksdörren så tvär stannade jag med andan i bröstet.
Tårar steg i ögonvrån och de rann ner på kinderna, jag höll mig för bröstet och kroppen började skaka. På golvet låg min älskade pappa med slutna ögon och inget tecken på liv.
Mamma satt bredvid honom och grät, hon frågade gång på gång " varför, varför hände detta, varför?!" Jag föll ner på knä bredvid pappa, tittade på hans orörliga ansikte och på bröstkorgen som var stilla.
Inget tecken på att han andades.
- Nej, nej det får inte vara sant, nej! sa jag och rösten blev högre.
- Inte min pappa! skrek jag och lutade mig över pappa. Hans kropp var kall och stel, tårarna rann över honom och jag bad till Gud att än en gång få se min pappa.
Att än en gång få möta hans blick. Men det hände inget, han bara låg där, så stilla och fridfull. Det såg ut som om han sov.
- Vår ängel har det bra nu, viska mamma och kramade om mig hårt...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Ferdos-Lina - 16 jun 10 - 20:42 | oj vad sorgligt jag hoppas inte att den är sant
men jättebra dikt. | | LittleHoney - 6 jun 10 - 12:10 | | tack allihopa, ni är så gulliga så! :)<3 | | snovit1 - 5 jun 10 - 20:44 | åh... den va sorglig, känner igen mig otroligt mycket.
du är duktig, du har talang!
Ta hand om dig!
<3 | Twilighthyper - 5 jun 10 - 00:26- Betyg:  | Håller med majsan, jag kände nästan hur jag började gråta, gud
va fåning jag är, men du skriver verkligen skitbra! | | majsan1 - 4 jun 10 - 20:24- Betyg: | | åh, jag tycker den var jättebra! |
|
|
|
