Månpojken, Del 1 |
Ni får ursäkta att denna är del är ganska tråkig. Jag har ännu inte riktigt kommit in i berättelsen själv, men nästa del ska vara lite mer händelserik, tror jag..Sen skulle jag gärna veta.. vill ni att jag ska skriva ur bådas synvinkar? Olivers och jacks? Eller bara ur Jacks?
Det första jag kände var att jag låg knöligt. Marken var hård och en sten skar mig i nacken. Det andra jag kände var att jag kände mig instängd. Min kropp var för liten för mitt sinne. Sen kände jag tyngdkraften. Jag trycktes ner mot marken och jag hade inte kraften att resa på mig än. Hela min kropp var stel och plötsligt kändes marken inte så motbjudande längre. Jag ville ligga kvar, ville inte resa på sig och ta reda på om platsen jag var på var värd att rädda. Tänk om jag blev besviken? Jag stönade tyst och vred sig lite.
”Gud, du lever! Tack och lov!” Hördes en röst ovanför mig. Jag slog upp ögonen och stirrade i tyst förvåning på killen ovanför. Han hade Svart hår som hängde ner i ögonen på honom och en lagom stor mun som var lite sned i ena sidan, som i ett halv leende. Hans kindkotor var höga med han hade ett mjukt drag i ansiktet som gjorde att hans bruna ögon såg ännu varmare ut. Hans bruna hand var utsträckt mot mig och man såg skillnaden mot min egen ljusa hud. Han såg ut att vara runt 18 till 20 år.
”Hur mår du? Är du skadad?” Frågade nu killen och lade ena handen på min kropps arm.
Jag hade ännu inte hunnit testa mina stämband i min nya kropp så min röst var väldigt hes och tyst när jag öppnade munnen.
”Jag mår bra, trött bara. Och hungrig.” Orden lät fel i min mun som inte var van vid att prata. Tungan var torr på grund av avsaknaden av fukt i min kropp.
”Självklart, kom, jag ska hjälpa dig, jag har nog något åt sig i huset. Jag heter Oliver föresten”
Han lät väldigt lugn, för att precis ha hittat en avsvimmad kille i gräset i närheten av hans hus. Namnet Oliver passade honom. Själv orkade jag inte svara, det kunde de ta sen.
Oliver ledde mig med ena armen om min midja fram till ett vitt hus framför en trädallé och uppför trappan. Tyngdkraften som hade så stor inverkan på mig verkade inte störa Oliver alls. Självklart inte, han var ju van vid det. Oliver sade ingenting medan vi gick in i huset och in i köket. Där lade Oliver ner mig på ner soffa och gick sedan fram till kylen och tog ut en flaska vatten och räckte mig den.
”Här, drick detta.”
Jag tog emot flaskan och förde den till munnen och njöt av smaken av det svalkande vattnet som forsade in i munnen. Jag drack tills halva flaskan var tom. Sen räckte jag tillbaka den till Oliver som sakade på huvudet.
”Behåll den, du kanske blir törstig igen.” Han verkade titta på något väldigt intressant på mitt huvud.
”Du har väldigt speciellt hår. Nästan silvrigt, så vitt är det. Det är vackert” Sade han hänfört. Jag rodnade lite av glädje. ”vad heter du?” Frågade han mig sen.
Jag hette ingenting. Jag kunde ju inte säga att alla kallade mig månen. Så jag hade inget svar till honom. Istället valde jag den enklaste vägen. Minnesförlust.
”Jag vet inte..” Sade jag och lät sorgsen. Det var ju sant egentligen. Och jag hade alltid velat ha ett namn, alltid varit avundsjuk på alla människor. Oliver såg fundersam ut.
”Jag kan ju inte direkt kalla dig du hela tiden..” Han fingrade på sitt halsband och tittade på mig medan han funderade.
”Vi kan ju kalla dig..” Han rynkade pannan. Sen sken han upp och log. ”Jack! Det passar dig” Han log stort.
Jag log tillbaka, ett godkännande över namnet. Oliver visst det inte, men från den dagen skulle jag kalla mig Jack, för alltid. Jag hade redan börjat tänka upp olika monologer i mitt huvud. ”Hej, jag heter Jack.”eller ”Mitt namn är Jack” Eller ”Hej, vad heter du? Jag är Jack”. Jag kände mig plötsligt verkligen som de 18 åren jag såg ut att vara.
”Men.. Kommer du ihåg något? Du kan väl inte ha glömt allt?” Frågade oliver min nu. Jag log inom mig. Om han ens visste allt jag skulle kunna glömma, alla minnen, alla känslor, allt som jag upplevt. Att allt fortfarande fanns i mitt nu mer begränsade sinne, i denna lilla kropp. Men det kunde jag inte berätta för honom. Jag nickade och såg förvirrad ut för att göra det mer trovärdigt.
”Så du har ingen aning om varför du låg avsvimmad på vår gård?” Frågade Oliver.
Jo, det vet jag. För att jag åkte ner från himlen för att se efter om ni människor faktiskt älskar oss fortfarande. Det kunde jag ju inte heller säga.
”Nej, jag vet inte.” Sade jag istället och böjde på huvudet som i ursäkt.
”Hmm..” Hummade Oliver.
Jag tittade mig omkring. Rummet var ljust och rent. Det stod rena glas i diskstället och torkade och på bordet stod det en vas rosor som spred en svag doft i luften. Väggarna hade en beige varm färg och det luktade svagt av kardemumma i rummet. När jag såg brödet som stod på bänken började min mage kurra. Jag rodnade och lade armarna över min mage.
”Ursäkta mig.” Sade jag och sneglade på Oliver som log snett.
”Det gör inget, självklart att du är hungrig. Jag gör en smörgås åt dig, ligg kvar där du.” Sade han och reste sig.
Han var lång, det såg jag nu, nästan en halv decimeter längre än jag, och jag var 1.80cm lång. Han var smal, men tränad, det hade jag också känt när han hjälpte mig in. Han förde sig som om han var äldre än han var, väldigt lugn och mogen. När han kom till tillbaka såg Oliver fortfarande lite fundersam ut. Han gav mig smörgåsen och sjönk ner på en stol bredvid. Han sade inget, vilket var beundransvärt, med tanke på hur många frågor han måste ha till den främmande pojken i hans kök.
Jag svalde ner en bit smörgås och öppnade munnen.
”Ni har rätt många frågor till mig, vad?” Sade jag och log snett. Jag var fortfarande inte van vid min röst. Den var så mörk, men ändå ljusare än Olivers.
Oliver tittade på mig och nickade.
”Ja, det har jag sannerligen, men inte någon du kan besvara verkar det som. Jag undrar vad i hela världen du råkat ut för, som hamnar avsvimmad i vår trädgård, vem du är, vad du heter, och....” Han tystnade. Jag såg frågande på honom.
”Detta kommer låta lite galet.. Men jag var ute för att se solen gå upp.. och så såg jag något flyga ner mot mig från himlen.. När jag letade efter det, det var då jag hittade dig..” Han skrattade generat. ”Visst är jag galen?”
Absolut, i mänsklig syn var han galen, men om han visst hur rätt han hade.. De flesta hade trott att de såg fel och sen skjutit bort det. Jag tittade snett på Oliver, som satt och tittade ner i marken och väntade på min dom.
”Ni låter inte galen, men det verkar ju som så att jag inte kommer ihåg något så jag kan inte säga om du är eller inte..” Sade jag lågt. Oliver log snett mot mig. Det plågade mig lite faktiskt, jag ville av någon anledning berätta för den här pojken om varför jag var här. Så kom jag på varför jag faktiskt var här.
”Ni var ute för att se på soluppgången? Gillar ni den?” Frågade jag Oliver nyfiket. Han tittade på mig med huvudet lite på sned.
”Du behöver inte säga ”ni” till mig vet du, det får mig att låta ohövlig” Han flinade. ”Men ja, jag gillar soluppgången.. Visar att ännu en dag har kommit, och jag älskar färgerna den sprider..” Oliver tittade bort mot fönstret upp mot solen medan han pratade. Jag log för mig själv, tänk om solen hade hört det där, hon hade kanske äntligen fått lite hopp i sitt sinne igen.
”Månen då?” Fick jag lov att fråga, jag höll faktiskt nästan andan medan jag väntade på Olivers svar.
”Jag älskar månen också. Den är så vacker när det är molnfritt. Så ljus mitt i det mörka. Låter oss se trots att solen ”sover”. Han tystnade lite och tittade på mig. ”Ärligt? Jag tycker nästan mest om månen. Jag tycker nästan mest om natten över huvud taget. Det är så.. lugnt då. Så mycket plats för tankar, drömmar, känslor. Allt får liksom komma ut på natten..” Han tystnade långsamt av och tittade på mig med ögon som glittrade av entusiasm. Jag log stort mot honom, vilket verkade få honom ur balans och det var väldigt gulligt.
”Men jag tror att utan solen så skulle månen vara väldigt ensam..” sade jag försiktigt.
Oliver mötte min blick och log. ”Ja, kanske det..” Plötsligt skrattade han. ”Är det inte konstigt, vi har nyss träffats och så sitter vi och pratar om månen och om den skulle vara ensam utan solen.”
Jag log mot honom när plötsligt ett läte kom ur hans ficka. Han tog upp sin mobil ur fickan och reste sig upp.
”Jag måste dra till skolan om en stund.. Stannar du kvar här?” Frågade han mig.
Jag var lite osäker. Jag ville stanna kvar och utforska huset och ta igen mina krafter, men samtidigt ville jag följa med Oliver, dels för att träffa mer människor, dels för att jag ville vara tillsammans med honom.
” Jag.. skulle gärna vilja följa med om det går för sig?” Frågade jag och tittade vädjande på honom. Han log mot mig och nickade.
”Jag ska bara gå och hämta mina saker så sticker vi, okey?”
”Okey, jag väntar här.” Sade jag lågt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | KimRos - 4 okt 11 - 23:25- Betyg:  | | Super! Jag hade rätt när jag sade att jag trodde den skulle vara bra! | | Fiiiaaas - 3 jun 10 - 20:57- Betyg: | | as bra :D jag är fast :P släng iväg ett litet mejl när nästa del kmr är du gullig :) | | Catlover98 - 3 jun 10 - 17:23 | | Jättefint! Du skriver så att jag genast får lust att läsa nästa del. Glöm inte bort att messa om nästa del!! xD | | Vargvandrare - 3 jun 10 - 00:43 | Coolt :) Du skriver mysigt, särskilt inledningen är skitbra :D
Det är ju en skithäftig idé, det är bara lite synd att du ibland är lite övertydlig (som att det ljusa hårest symboliserar månen, det fattar man liksom ;P) samtidigt som i alla fall jag inte får någon uppfattning alls om i vilken tid detta utspelas...
Sedan kan det inte skada att läsa igenom en gång, jag ser en massa små slarvfel med bokstäver och grammatik som jag vet att du är för bra för att göra ;) | | Livija - 3 jun 10 - 00:43 | | .. Jag är mållös. Dethär är nog det finaste jag har läst. Helt jävla seriöst. Asså.. om du bara visste hur jag sitter och gapar just nu. Så jävla fint vare! Jag måste veta när det kommer ut mer, för dethär är seriöst extremt vackert! | | poetensvilkor - 2 jun 10 - 23:36- Betyg: | | sjukt bra :D fortsätt :) |
|
|
|
