Stolthet |
Ett arbete i tredje året på gymnasiet.
Tema: De sju dödssynderna - Stolthet.
~
”Jävla bög!” följt med stöddigt skratt.
Jaha, då var det dags igen. Michael, även kallad Maia, suckade och himlade med de lilaglittrande ögonen. Han satte hakan högt, visade upp sig själv. Han fortsatte med klickande steg att gå längs den skottade uppfarten som ledde till skolans huvudentré.
Med en snabb rörelse öppnade han upp dörren och klev in, märkte knappt alla ögon som stirrade på honom, han var allt för van. Han visste att han var bättre än dom, han såg bättre och mer feminin ut än någon av kvinnorna på det här gymnasiet. Han hade fått höra att han var fåfäng, och så vadå? Som om inte alla är det. Och alla männen med sina glåpord, ”bög, äckel, homo, drägg”, dom rörde Maia inte i ryggen, varför lyssna till allas okunskap? Han var en kvinna bara att ingen insåg det, dom såg bara det ytliga, såg det utbuktande adamsäpplet på hans hals, såg inte det inre, den fabulösa kvinnan inom hans manliga skal. Han gick snabbt genom korridoren fram till sitt skåp, hängde in sin svarta kappa och blottade den vackra tatuerade påfågeln på ryggen. Den satt graciöst nedanför axeln, lite ovanför det högra skulderbladet. Med ett ögonkast på klockan såg Maia att han var försenad till mattelektionen med tio minuter. Fan också.
Maia fnös till i den hårda stolen. Eric, läraren, hade gnällt på honom igen, sagt något i stil med att ”dina förseningar påverkar ditt betyg, detta är ditt sista år här, du kommer gå ut med IG ” eller något liknande. Maia lyssnade inte så noga, han skulle nog klara sig utan ”fantastiska” betyg. Han öppnade upp den gula matteboken, bläddrade till sidorna han var på. Med en djup suck så öppnade han det rutade skrivblocket och började räkna. Eller fick det att se ut som han räknade, då han egentligen satt och tecknade, huvudet dolt bakom långt glänsande svart hår.
Han gick snabbt ner mot stan efter lektionen, glöm att han tänkte äta skolans vidriga sörja, en fabulös, såkallad ”transa” som han själv skulle minsann inte äta i dunklet i skolmatsalen. Han tittade upp på snöflingorna som dalade ner från himlen. Några fastnade i de långa lösögonfransarna. Det var vackert, lika glittrande som han själv. Han gick till sitt favoritställe, en sushibar med en god lunchmeny. Han var stammis där och god vän med servitören Andy som han känt i cirka fyra år. Han var några år äldre än Maia, snygg och betedde sig mer bögigt än Maia själv gjorde. Maia satte sig vid sin vanliga soffplats vid ett av de frostade fönstren, vid det vackra blomsterarrangemanget med rosor och liljor. Han gillade de lila tonerna i rosorna och det vita skimret i de nickande liljorna. Små glitterstjärnor i rött och silver hade strötts på fönsterbläcket och gav en julig känsla till den stämningsfulla julmusiken som spelades från radion. Tre veckor till jul och han skulle spendera den ensam. Ett sting i
hjärtat av tanken på att hans familj förvisat honom. Han ignorerade och mumlade lågt att dom inte förtjänade honom. Skumt att hans farmor skickade pengar till honom... farmor var en bra person, den enda som var bra. Den enda utom Maia... och Andy. Maia höll huvudet högt som alltid, han tittade ALDRIG ner i marken, alla skulle se hans underbara ansikte.
Han slängde en blick mot Andy och log då han kom emot honom.
”Så... Maia, älskling... vad vill du ha idag då?”. Han sa det med ett lite läspande s, typiskt fjolligt, så som man alltid såg skådespelare göra när dom agerade bög. Charmigt.
”Ja du, Andy, Darling, lunchmeny, vad annars?” var svaret Andy fick. Med ett glatt fnittrande snurrade Andy runt och ropade ut mot köket att en lunchmeny var beställd. Efter ungefär en kvart så kom Andy ut igen med Maias tallrik i handen. Maia fick sin mat, log mot Andy och nickade åt hans gest som frågade om han fick slå sig ner.
”Så... ” sade Andy samtidigt som han satte sig. ”Antingen skolkar du eller så har du faktiskt lunchrast nu.”
Maia nickade och blinkade med sina långa svarta ögonfransar och kände hur vacker han måste ha sett ut. Han tog upp sina ätpinnar och tog en bit lax.
”Både och faktiskt” sade han. ”Jag tänker inte gå till datalektionen sen, jag finner det ganska ovärt att sitta vid en surrande burk och lyssna på pladder om PowerPoint och photoshop.”
Han suckade lättjefullt. ”Livet är för kort för att spenderas på regler och att sitta i klassrum.” Han stoppade maten i munnen och kände den fina smaken. Gott. Andy tittade ner och skakade lätt på huvudet. ”Dina betyg är inte direkt bra va?” Han sade det med låg röst. Maias ögon glittrade till av plötslig vrede.
”Inte du också! Ska du också börja nu?! Tjata som alla andra ”Du klarar dig inte på detta, du kommer aldrig få jobb, uhuu”? Jag behöver det inte, jag är fabulös, jag klarar mig utan kontorsjobb!” Hans röst lät gäll och förolämpad. ”OCH, Jag är glittrande! Jag kan... jag... åh!” rösten försvann. Andy stirrande på honom med skarpa ögon av förvåning. ”Jag undrade bara! Du är ju verkligen fåfäng, ända upp till bredden! Undrar du någonsin varför du aldrig har vänner, Maia? Fattar du inte att det inte funkar att gå runt i dagens samhälle som man, klädd till kvinna, det funkar inte! Knappt jag tar mig fram i livet som en vanlig homo!”
Med snabba steg gick Maia längs den snöiga trottoaren, kokande inombords, huvudet rakt, med stolthet, trots att ilskan mullrade i honom. Han mumlade snabbt och lågt något om att Andy kunde glömma att ha honom som vän längre, att ingen förtjänade det privilegiet. Ingen förtjänade att ha Maia som vän. Klockan hade hunnit bli mycket då bråket med Andy blivit större än räknat med, så stort att Maia blivit utkastad från restaurangen. Idioter, vad visste dom? Han hade ingen tanke på att han just förlorat sin enda vän i hela världen. Maia ville inte tänka på det, tänkte inte göra det heller.
Han drog kappan tätare runt kroppen och förbannade sina klackskor ett ögonblick, tårna hade blivit nerkylda i minusgraderna... idiotiska skoleverantörer som inte kan fodra skorna. Han kom fram till sin port med stela steg, tryckte portkoden 1928 och klev sedan in i det varma trapphuset. Med ett stön drog han av sig ena klackskon och rörde lätt med pekfingret på ett skavsår han fått på lilltån. Suck. Han tog av den andra och steg in hissen.
Inget bra på TV:n, typiskt, runt klockan åtta en vanlig sketen tisdagkväll. Han lät ögonen söka längs hyllan med DVD-filmer, Sagan om ringen, Batman, Shortbus, Seven, Dracula... han orkade inte tänka nu. Han tog ut låtsasbrösten som vilat i hans bh under dagen, tog av bh:n på samma gång och drog på sig en stor mysig t-shirt med ordet singel tryckt i bleka vita bokstäver. Han reste sig upp, slöt ögonen och tog en film. Det blev Dracula, men nej, palla en skräckfilm nu. Han blundade igen och tog en ny. Se7en. Right, det var längesen nu. Han tryckte in skivan i DVD:n, lade sig bekvämt ner bland de glittrande kuddarna och tryckte på play.
Pang! Maia ryckte till, yrvaken men alert. Var kom det ljudet ifrån? Sen med en blick mot TV:n så såg han att han den där assistentkillen... Brad Pitt just skjutit mördaren i filmen.
Okej, inget värre än det. Maia skrattade till åt sig själv. Han sträckte på sig och tittade på klockan, den var ca tio på kvällen, ganska tidigt än så länge och imorgon var det torsdag med bara en lektion. Lika gärna skippa. Hans ena lösögonfrans hade trillat av mot soffkudden upptäckte han. Han tog kvickt upp den med ett litet tjut och insåg hur hemsk han måste ha sett ut och halvsprang mot toaletten. Han tog bort allt sminket, fixade ögonbrynen lite och granskade sig själv i spegeln. Ingen man där inte, no sir. Bara Maia, som inte behövde någon. Förutom kanske en kirurg, den där leverfläcken vid ögat tog nästan kol på honom. Den gick att sminka över men den störde perfektionen. Bröst och annat var en framtidsfråga men leverfläcken störde honom. Undrar vad det skulle kosta att ta bort... fan att skolan tog ifrån honom hans studiebidrag. Men en sådan där fläck, om kirurgerna kan... kan väl Maia också! ... Undrar vad en skalpell kostar...
Loppisar, tänk va? Fyra dagar hade gått sen Maia bestämde sig för att ta bort sin leverfläck. Han hade tänkt att det kanske gick att hitta något bra på lördagens loppis. Han gick omkring bland alla prylarna en bra stund, kände folks blickar och log smått. Uppmärksamhet är underbart. Han letade länge och plötsligt, där, mitt bland någon form av knivuppsättning så låg det skalpeller, såg precis ut som dom som läkarna har. Det stod en lapp vid dom att dom var ”perfekta till att karva pumpor till halloween” och visst, det fick funka som täckmantel. Halloween, lite sent ute va? Men vadå då... Han köpte dom tre skalpellerna för futtiga 40 kronor. Ett kap. Efter det så gick Maia nöjd bort till centrums apotek för att köpa bomull, alsolsprit och sådant som nog var bra att ha. Han hade läst någonstans att man steriliserade skalpeller och liknande genom att ha dom en stund i kokande vatten, så det skulle nog gå bra. Han hade även funderat på bedövning men... det var ju ett så litet ingrepp så. Han skulle nog klara sig. Hans smärttröskel var ganska så hög och ett litet snitt i huden borde inte vara så hemskt.
Han gick hem, det snöade igen och mörkret hade lagt sig över staden. Himlen var mörkgrå och utan stjärnor. Vita moln av värme kom ut ur Maias mun då han andades. En uteliggare satt på trappen till Maias dörr när han kom. Han stannade och snörpte på munnen. Mannen på trappen luktade gamla kläder och kyla. Ett litet uns av vodka låg i vinterluften. Maia harklade sig högt och hoppades att det skulle tas som ett ”flytta dig från trappan, du är i vägen”. Men uteliggaren bara tittade på Maia, med ögon som vädjade. ”Du har inte en tia så jag kan köpa en varm kopp kaffe?” Han reste armen och visade insidan av sin hand. ”Snälla…”
Maia tittade kort på handen. Den var stel och mörk av kylan, men det var inte vad Maia såg. Han såg en äcklig näve som uppehöll honom från att gå upp till sin lägenhet. Han satte näsan i vädret en stund innan han tittade uteliggaren rakt i ansiktet, visade den trasiga mannen hans utstrålande blick. ”Flytta på dig nu, jag ska in nu!” Han trängde hårt sig förbi mannen och tryckte portkoden. Uteliggaren tittade på honom. ”Inte ens en femma? Dom där klackskorna hade du minsann råd med, så en femma till mig kan du väl avvara?” Han såg ledsen men också arg ut. ”Har du någonsin hört talas om ödmjukhet?” Maia slängde en sista blick på honom och gick in, stängde dörren hårt, slängde med det långa håret och gick klickande fram till hissen.
Väl uppe i lägenheten så rensade han bort alla prylar från handfatet i badrummet, lade allt smink, hårborstar och annat i en låda. Han torkade grundligt av handfatet från sminkrester och annat så det skulle vara skinande rent. Han skrubbade av spegeln så den glänste. Allt måste ju vara rent när man ska operera. Efter det så gick han ut i köket, kokade han upp vatten som han lade en av skalpellerna i, så, nu blir den steriliserad. Bra. När det var gjort lade han dom på en ren tallrik som han kokat innan han gick till loppisen förut. Han bar försiktigt in dom i badrummet och ställde dom på handfatet. Låste dörren. Det var tyst i lägenheten, precis som han ville ha det, inga störningsmoment. Han tog en vit bomullstuss, tog på lite alsolsprit och tvättade leverfläcken och området runt den. Sådär. Han tog upp skalpellen som hade svalnat. Maia svalde och tänkte på att han skulle se så bra ut efter detta när det läkt igen. Inget i ansiktet som störde perfektionen. Han förde upp det vassa metallbladet mot fläcken, tänkte inte på hur nära ögat det var. Och precis när han satte bladet mot huden, ett oväntat ljud, ett KRASH genom hans köksfönster, en fågel? Han slant till och smärtan som följde var fullkomligt outhärdlig. Han kunde inte se! Han kände blodet rinna i heta strömmar längs kinden, skalpellen hade sluntit över kinden, in i ögonvrån och skurit upp hans högra gröna öga som inte längre var grönt, det var blodrött. Ögongloben blev rinnig och Maia märkte inte att han låg ner på golvet, han skrek, skrek, skrek! Det gjorde så fruktansvärt ont, han kände hur allt snurrade runt, runt, runt i stora cirklar, yrsel och han skrek igen. Vad skulle han göra? Han hann inte tänka mer än så, yrseln och smärtan tog över han föll in i medvetslösheten.
Två månader senare.
En kille i svart långkjol, svart munktröja med luvan uppdragen över huvudet och stora solglasögon gick längs skogsstigen. Det var februari månad och det småsnöade, trots att solen bröt igenom molnen på vissa ställen. Killen gick med långsamma steg, ensam och med huvudet sänkt. Det kom någon gående från motsatt håll och killen drog luvan mer ner över pannan, satte de mörka solglasögonen tätt mot ögonen, höll huvudet sänkt. Det var ingen stolthet i denne ensamma figur, ingen utstrålning, ingenting. Bara ensamhet och förtvivlan. Den Maia som existerat var borta, inget fabulöst, ingenting. Han tänkte på när han vaknade på sjukhuset. Jävlar också! Tänkte på hur han fick höra hur Andy hade kommit hem till honom, hittat Maia medvetslös och blodig på golvet och ringt larmcentralen. Andy hade bara haft vägarna förbi, tänkt prata lite och upptäckt att dörren var upplåst. ”Fan att den var upplåst” tänkte Maia halvhögt, kunde han inte bara få ha dött där på golvet? Det fanns inget för honom här.
Han tog upp farten lite och kom till slut fram till älven som låg i utkanten av skogen. Under somrarna var den ofta omringad med folk på Pick Nick men nu var den ensam och kall, precis som Maia. Den hade smält upp nu på vissa områden. Det fanns fläckar av is kvar men dom var få. Älven glimmade stilla i tystnaden, vattnet var svart som olja. Vid ett lite smalare område i älven gick det över en liten bro. Maia gick fram till den, ställde mitt sig på bron och såg ner på dig själv i vattnet, tog av sig solglasögonen. Såg på sig själv, äcklad. Hemskt, så ful, så vidrig. Det högra ögat var numera helvitt, blint som på en fladdermus. Ett långt ojämnt ärr löpte över kinden intill den yttre ögonvrån. Ingen fick se honom, ingen ville veta av honom. Utom Andy, men han förtjänade honom inte. Maia snörpte på munnen. Det var djupt här, det visste han och han visste också att det fanns rötter långt under ytan som gick att hålla fast i. Utan ånger eller tanke hävde han sig över broräcket, föll ner, bröt den isande vattenytan, kände den genomträngande kylan från vattnet, dök. Simmade ner mot bottnen och grep tag i en stark rot. Höll sig fast. Hårt.
Drunknade
|
|
|
|
